Regeringen delaktig i Palmeutredningens misslyckande

Vad var det som gick snett i utredningen av mordet på Olof Palme? Genom min forskning om krishantering har jag läst mycket om Palmeutredningen, särskilt om den allra första tiden, och som kom att spela en stor roll för utredningens misslyckande.

Det första som hände var att länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér dagen efter mordet satte samman en ledningsgrupp med sig själv som spaningsledare. Holmér var en person som hade rykte om sig att vara handlingskraftig, och han var högste chef för Sveriges största polismyndighet. Mordet hade skapat ett kaos utan like i statsapparaten. Ingen hade trott att någon skulle mörda statsministern. Holmér såg sin chans och tog befälet.

I ett första skede gjorde Holmér naturligtvis rätt. Det behövdes ledarskap. Men problemet vara att han också gjorde sig själv till spaningsledare, dvs. operativ chef i jakten på mördaren. Därmed blev han länspolismästare och utredare på samma gång. Vanligtvis håller man isär dessa roller. Länspolismästaren är den högste chefen och skall ha en övervakande roll. Utredningen skall skötas av proffessionella mordutredare.

Trots detta gjorde man inledningsvis ett ganska bra jobb, och man lyckades också få tag på en misstänkt, den s.k. 33-åringen. Han var en känd som ”Palme-hatare”. I början av 80-talet bedrevs en ful kampanj mot Palme av diverse skumma organisationer till höger om högern, vilket gjorde att det fanns folk som gick omkring och ”hatade Palme”.

Holmér tyckte sig ha tillräckligt med bevisning för att få 33-åringen häktad. Men precis när häktningsförhandlingen skulle genomföras upptäckte åklagaren att man hade gjort ett misstag. När vittnet som sagt sig känna igen 33-åringen skulle peka ut honom vid en vittneskonfronation, visade sig det att han redan hade gjort detta fast från en grupp foton. Han visste därmed redan vem han skulle peka ut. Bevisningen var därför förstörd. Åklagaren K-G Svensson valde då att släppa honom.

Det här gjorde Holmér förbannad. Han kunde inte acceptera att en ”vanlig” åklagare satte sig över hans bedömning. Holmér var ju chef för den största polismyndigheten i landet. Så han hörde av sig till justitieministern och bad honom ingripa. Ministern avvaktade dock.

Utredningen mot 33-åringen fortsatte, och nu ville Holmér göra en ny vittneskonfrontation med 72 vittnen. Detta tyckte åklagaren var absurt. Han strök därför ned listan till 11 personer. Ånyo blev Holmér upprörd.

Nu kunde inte längre justitieministern Sten Wickbom hålla sig borta. Han kallade Svensson och Holmér till ett möte där konflikten skulle redas ut. Mötet slutade med att rättschefen på justitiedepartementet, dvs. en av ministerns närmaste medarbetare, ”frågade” riksåklagaren, Svenssons högsta chef, om inte denne kunde tänka sig att ändra på Svenssons beslut. Så blev det också.

Svensson gjorde därmed det enda rätta. Han avgick i protest och i ett pressmeddelande anklagade han regeringen för att ha satt sig över rättssäkerheten.

Det här blev upptakten till den segdragna konflikt mellan polisen och åklagarna som sedan pågick i nästan ett år. När Svensson kördes över uppfattades det allmänt som att regeringen stödde Holmér. Holmér skulle få fria händer att göra vad han ville. Ingen protesterade därför när Homér slog in på sitt nya spår, PKK-spåret. De som skulle haft till uppgift att ställa kritiska frågor, åklagarna, kom i underläge och det var inte förrän ett halvår efter att polisen hade börjat arbeta med PKK-spåret som någon började lyssna till vad åklagarna hade att säga. I december 1986 började media äntligen att fråga varför det inte hände något i utredningen. En ny konflikt mellan åklagarna och polisen var därmed under uppsegling, men alltjämt stödde justitieministern Holmér.

Till sist, i januari 1987, kraschlandade hela Holmérs utredning när han i en stor razzia slog till mot PKK. Tillslaget misslyckades totalt. Ingen anhölls. Åklagarna förklarade samfällt att de under inga omständigheter kunde tänka sig att samarbeta med Holmér, och statsministern Ingvar Carlsson var tvungen att tillsätta en ny ledning för polisutredningen.

Polisen har fått utstå mycket kritik för hur den har skött Palmeutredningen. Men kritiken är bitvis missriktad. Samtidigt som Holmér ägnade sin tid åt att spana på kurder och bekriga åklagarmyndigheten arbetade andra poliser med andra spår, varav Christer Petterson var ett. Men det var först i januari 1987 som man på allvar kunde ta tag i detta spår. Denna fördröjning kan till mycket stor del förklaras av Holmérs irrfärder och det måste också påpekas att han hade regeringens stöd för detta. Det är egentligen aldrig någon som på allvar har tordats säga det, men regeringen, Olof Palmes närmaste medarbetare, var med och ställde till det. Deras uppsåt var gott, men stödet till Holmér var en felsatsning.

 

Litteratur:

– Hansén, Dan, 2000: The Crisis Management of the Murder of Olof Palme: A Cognitive-Institutional Analysis, The Swedish Agency for Civil Emergency Planning, Stockholm.
– Holmér, Hans, 1988: Olof Palme är skjuten!, Wahlström & Widstrand, Stockholm.
– Olsson, Stefan, 2005: Constitutional Crisis Management: Defending the Rule of Law Whitout Rules, Krisberedskapsmyndigheten, Stockholm.
– SOU 1987:14, Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme: Del 1.
– SOU 1987:72, Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme: Del 2.
– Åsheden, Ann-Marie, 1987: Jakten på Olof Palmes mördare: De tre första månaderna, Bonniers, Stockholm.

Pinsamt av DN Debatt

Kvalitet är för DN Debatt ett okänt begrepp. Igår fick fackförbundet SEKO presentera en ”rapport” som sägs bevisa att landets generaldirektörer bedriver borgerlig propaganda. ”Rapporten” finns att läsa på SEKO:s hemsida. Läs den gärna. Det går fort. Den är bara 9 sidor lång.

Det är obegripligt hur DN kan tycka att den här skräprapporten kan vara värd något som helst medieutrymme. Av över 200 statliga myndigheter har SEKO undersökt 9, där alla utom 2 finns inom kommunikationsområdet. Hur kan man dra några slutsatser av ett sådant urval? Mest pinsamt av allt är att de kanske viktigaste myndigheterna av alla inte är med alls, t.ex. AMS eller Skatteverket. Varför har man uteslutit de allra mest sosseinfluerade myndigheterna?

I DN-artikeln kritiserar man också Konjunkturinstitutets generaldirektör, trots att Konjunkturinstitutet inte ens ingår i undersökningen. Samma sak gör man med Försäkringskassan som inte heller ingår i undersökningen. Uppenbarligen var man tvungen till att frisera artikeln något för att överhuvudaget få till det.

Bryr sig inte DN om att kolla om det finns någon substans i de rapporter som marknadsförs genom deras hemsida? I så fall kan ju vem som helst ljuga ihop vad som helst och skicka in. Fast det kanske är så det går till?

 

************************

Se också Enpartistatens kommentar: http://www.enpartistaten.se/?p=70.

Fula kampanjer, inte bara SSU

De fula kampanjernas historia börjar inte med SSU. Tvärtom måste det nog tyvärr sägas att det var högern som var först ut. Valet våren 1914 är berömt för sin extrema hetskampanj mot liberalernas ledare Karl Staaff. Valet var ett nyval som utlösts på grund av den konflikt som rådde mellan kungen Gustav V och Staaff som var statminister. I valrörelsen utsattes Staaff för en förtalskampanj av vissa krafter inom högern. Bland annat såldes en askkopp med Staaffs ansikte. Tanken var att man skulle fimpa sin cigarr i ansiktet på den liberale ledaren.

Ett annat berömt val är också ”kosackvalet” 1928 då högerns ungdomsförbund försökte skrämma väljarna genom att trycka affischer föreställande elaka bolsjevikiska kommissarier.

 

 

 

Kampanjen var framgångsrik. Högern gick framåt och fick till och med bilda regering. Efter valet uppstod en debatt om affischkampanjen hade gått över gränsen för det acceptabla eller inte. Någon repris på kampanjen blev det därför inte i kommande val.

Oftast är det ungdomsförbunden som står för övertrampen. Just nu är det SSU som i brist på argument har fått för sig att moderatledaren är en varulv. Men samtdigt kan man på MUF:s hemsida leka en lek som går ut på att slå skolministern på fingrarna. Omoget och larvigt. I viss mån är det hela oförargerligt, men från förnedrande karikatyrer är steget inte långt till riktigt fula knep. I valet 1998 planerade SSU att sätta upp falska moderataffischer (Aftonbladet 9/5 -98). Finns det fler exempel?

Jag tycker att en valkampanj skall vara tuff. Soffliggare och slentrianröstare skall ha sig en spark i ändan. Det mår demokratin bra av. Jag ser inte heller några problem med att enskilda politiker får det hett om öronen. Man kan inte skilja mellan sak och person, vi har ju som bekant personval. Personen är saken. Men det kan ju ske med ett visst mått av intelligens.