Regeringen delaktig i Palmeutredningens misslyckande

Vad var det som gick snett i utredningen av mordet på Olof Palme? Genom min forskning om krishantering har jag läst mycket om Palmeutredningen, särskilt om den allra första tiden, och som kom att spela en stor roll för utredningens misslyckande.

Det första som hände var att länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér dagen efter mordet satte samman en ledningsgrupp med sig själv som spaningsledare. Holmér var en person som hade rykte om sig att vara handlingskraftig, och han var högste chef för Sveriges största polismyndighet. Mordet hade skapat ett kaos utan like i statsapparaten. Ingen hade trott att någon skulle mörda statsministern. Holmér såg sin chans och tog befälet.

I ett första skede gjorde Holmér naturligtvis rätt. Det behövdes ledarskap. Men problemet vara att han också gjorde sig själv till spaningsledare, dvs. operativ chef i jakten på mördaren. Därmed blev han länspolismästare och utredare på samma gång. Vanligtvis håller man isär dessa roller. Länspolismästaren är den högste chefen och skall ha en övervakande roll. Utredningen skall skötas av proffessionella mordutredare.

Trots detta gjorde man inledningsvis ett ganska bra jobb, och man lyckades också få tag på en misstänkt, den s.k. 33-åringen. Han var en känd som ”Palme-hatare”. I början av 80-talet bedrevs en ful kampanj mot Palme av diverse skumma organisationer till höger om högern, vilket gjorde att det fanns folk som gick omkring och ”hatade Palme”.

Holmér tyckte sig ha tillräckligt med bevisning för att få 33-åringen häktad. Men precis när häktningsförhandlingen skulle genomföras upptäckte åklagaren att man hade gjort ett misstag. När vittnet som sagt sig känna igen 33-åringen skulle peka ut honom vid en vittneskonfronation, visade sig det att han redan hade gjort detta fast från en grupp foton. Han visste därmed redan vem han skulle peka ut. Bevisningen var därför förstörd. Åklagaren K-G Svensson valde då att släppa honom.

Det här gjorde Holmér förbannad. Han kunde inte acceptera att en ”vanlig” åklagare satte sig över hans bedömning. Holmér var ju chef för den största polismyndigheten i landet. Så han hörde av sig till justitieministern och bad honom ingripa. Ministern avvaktade dock.

Utredningen mot 33-åringen fortsatte, och nu ville Holmér göra en ny vittneskonfrontation med 72 vittnen. Detta tyckte åklagaren var absurt. Han strök därför ned listan till 11 personer. Ånyo blev Holmér upprörd.

Nu kunde inte längre justitieministern Sten Wickbom hålla sig borta. Han kallade Svensson och Holmér till ett möte där konflikten skulle redas ut. Mötet slutade med att rättschefen på justitiedepartementet, dvs. en av ministerns närmaste medarbetare, ”frågade” riksåklagaren, Svenssons högsta chef, om inte denne kunde tänka sig att ändra på Svenssons beslut. Så blev det också.

Svensson gjorde därmed det enda rätta. Han avgick i protest och i ett pressmeddelande anklagade han regeringen för att ha satt sig över rättssäkerheten.

Det här blev upptakten till den segdragna konflikt mellan polisen och åklagarna som sedan pågick i nästan ett år. När Svensson kördes över uppfattades det allmänt som att regeringen stödde Holmér. Holmér skulle få fria händer att göra vad han ville. Ingen protesterade därför när Homér slog in på sitt nya spår, PKK-spåret. De som skulle haft till uppgift att ställa kritiska frågor, åklagarna, kom i underläge och det var inte förrän ett halvår efter att polisen hade börjat arbeta med PKK-spåret som någon började lyssna till vad åklagarna hade att säga. I december 1986 började media äntligen att fråga varför det inte hände något i utredningen. En ny konflikt mellan åklagarna och polisen var därmed under uppsegling, men alltjämt stödde justitieministern Holmér.

Till sist, i januari 1987, kraschlandade hela Holmérs utredning när han i en stor razzia slog till mot PKK. Tillslaget misslyckades totalt. Ingen anhölls. Åklagarna förklarade samfällt att de under inga omständigheter kunde tänka sig att samarbeta med Holmér, och statsministern Ingvar Carlsson var tvungen att tillsätta en ny ledning för polisutredningen.

Polisen har fått utstå mycket kritik för hur den har skött Palmeutredningen. Men kritiken är bitvis missriktad. Samtidigt som Holmér ägnade sin tid åt att spana på kurder och bekriga åklagarmyndigheten arbetade andra poliser med andra spår, varav Christer Petterson var ett. Men det var först i januari 1987 som man på allvar kunde ta tag i detta spår. Denna fördröjning kan till mycket stor del förklaras av Holmérs irrfärder och det måste också påpekas att han hade regeringens stöd för detta. Det är egentligen aldrig någon som på allvar har tordats säga det, men regeringen, Olof Palmes närmaste medarbetare, var med och ställde till det. Deras uppsåt var gott, men stödet till Holmér var en felsatsning.

 

Litteratur:

– Hansén, Dan, 2000: The Crisis Management of the Murder of Olof Palme: A Cognitive-Institutional Analysis, The Swedish Agency for Civil Emergency Planning, Stockholm.
– Holmér, Hans, 1988: Olof Palme är skjuten!, Wahlström & Widstrand, Stockholm.
– Olsson, Stefan, 2005: Constitutional Crisis Management: Defending the Rule of Law Whitout Rules, Krisberedskapsmyndigheten, Stockholm.
– SOU 1987:14, Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme: Del 1.
– SOU 1987:72, Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme: Del 2.
– Åsheden, Ann-Marie, 1987: Jakten på Olof Palmes mördare: De tre första månaderna, Bonniers, Stockholm.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.