Överklassen har det bra. Hur har du det?

LO-pamparnas löner

Wanja Lundby-Wedin: 1 128 500 kr/år

Dan Andersson: 921 000 kr/år

Erland Olausson: 863 500 kr/år

Ylva Thörn: 800 000 kr/år

Hans Tilly: 766 000 kr/år

(Källa: SvD 23/3 2006.)

Och vad tjänar då t.ex. en undersköterska om året? Ja, enligt Kommunals egen statistik tjänar hon ca 207 000 kr om året. Fackavgiften till Kommunal kostar henne 2532* kr om året, som alltså går till att betala Ylva Thörns lön.

”Arbetarrörelsen” säger sig ofta arbeta för utjämning av inkomstskillnader. Det är prat. Fackpamparna ger varandra feta löner på exakt samma vis som direktörerna i näringslivet. Att påstå något annat är hyckleri.

Bättre är att säga som det är. Den som har ett mer ansvarsfullt jobb än övriga skall också ha mer betalt. Den som utför ett tyngre arbete än andra skall ha högre lön. Det är fullt normalt att tänka så. Det kallas för rättvisa.

_________ 

*Jag har räknat bort a-kasseavgiften.

”Avslöjanden” om bidrag till brittiska tories

TT rapporterar att den brittiska tidningen The Observer ”avslöjat” att den svenskfödde affärsmannen Johan Eliasch lånat ut 1 miljon pund till brittiska tories.

Hur kan detta vara ett ”avslöjande”? Det är känt sedan tidigare att Eliasch skänt pengar till tories (se Affärsvärlden 12/2 2003). Han är inte heller någon doldis, utan sitter till och med i partiets ledning. Vari ligger ”avslöjandet”?

 

Kungen är allas. En president är bara någras.

Nalin Pekgul, du är en hjälte! Tack för att du som socialdemokrat vågar säga det som många andra socialdemokrater tycker och tänker, men inte törs säga av rädsla för åsiktspoliserna inom partiet.

I invandrarkretsar är kungen och kungafamiljen oerhört respekterad och omtyckt. Varje gång någon från kungafamiljen besöker skolor med många invandrarbarn så blir det succé. En del av barnen känner att de är längst ner i botten och så kommer det en kronprinsessa till deras skola! Då är man en del av Sverige, hon är också vår. Den betydelsen går inte att mäta i pengar.

Exakt. Och det gäller inte bara för invandrare, utan för alla som tycker att de känner sig små, utanför och bortglömda av makthavarna i Stockholm. Kungen är folkets man, och inte maktens. En president är precis det motsatta. En president är bara ytterligare en representant för den politiska klassen.

Men med mitt kurdiska ursprung vet jag hur det känns att inte ha något egentligt medborgarskap. För mig blev det svenska medborgarskapet den avgörande punkten då jag kunde lägga det gamla bakom mig. Jag, och många med mig, vill visa hur stolta vi är över att vara en del av Sverige. För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.

Vi infödda svenskar vet inte alltid hur bra vi har det. Vi har ett land där vi kan känna oss hemma. Att ha en nationell identitet och en liten plätt på jorden som man kan kalla sin egen känns bra. Det är inte ett utslag av chauvinism. Det är inte ett försök att skryta med det egna folkets överlägsenhet, utan ett ganska mänskligt konstaterande att det är trivsamt med ett eget hem. Kurder begriper det här bättre än svenskar, eftersom de är just ett folk utan ett eget hem. Tack Pekgul för att du påminner oss om detta!

En president representerar bara sina väljare. Kungen representerar alla!

Råd till Göran Persson

Idag skriver jag på Brännpunkt i SvD om granskningen av regeringens och framför allt Lars Danielssons förehavanden i samband med tsunamikrisen. Min uppfattning är att regeringen borde släppa alla viktiga papper ifrån sig och bjuda på en så tuff granskning som möjligt.

Artikeln har jag skrivit med utgångspunkt från min forskning om rättssäkerhet vid krishantering. Den som läser min blogg upptäcker snart att jag är moderat och precis som många andra moderater gillar jag att ägna mig åt sosse-bashing. Men i det här fallet skriver jag om saker som även sossarna har nytta av. Jag tänkte därför fortsätta på det spåret och ge mina råd till Göran Persson hur han skall ta sig igenom det gatlopp som väntar när KU presenterar sin granskning:

1. Ta Lars Danielsson av planen. Han har varit en av dina bästa forwards, men han jobbar inte hemåt. Drar på sig kritik och kommer att bli en tillgång för Alliansen i valet.

2. Befordra Hans Dahlgren till utrikesminister. I tsunamirapporten framstår han som ganska tafflig, men det gör alla andra också. Till skillnad från Freivalds och Danielsson har han dock tagit sig igenom KU-förhören med hedern i behåll. Inte regeringens brajtaste politiker kanske, men ärlig och schysst. Kan bytas ut efter en eventuell valseger.

3. Låt KU granska allt de vill. Inpasserlingslistor, samtalslistor, inloggningsfiler. Rubbet. Det kan bli tufft för en och annan tjänsteman som kanske inte gjort sitt jobb ordentligt, men förtroendet för regeringen kommer att återställas. Gör som Clinton, inte som Nixon.

4. Rensa bland politiskt sakkunniga, t.ex. Stefan Amér på UD. Som lagledare får man inte vara rädd för att plocka bort de spelare som inte håller måttet. Arbetarrörelsen har väl reserver?

5. Ge ett ordentligt erkännande till de tjänstemän som gjorde goda insatser under tsunamikrisen, t.ex. Lennart Brittner på försvarsdepartementet. Befordra och beröm. Lyft fram dem i ljuset och visa hur duktiga tjänstemän det finns i regeringskansliet och påminn om att det är socialdemokratin som har byggt upp detta. Glansen från de duktiga tjänstemännen kommer även att skina på regeringen.

6. Sluta klaga på journalisterna. Det lönar sig inte. De blir bara arga och letar upp ännu fler skandaler.

7. Avslöja något av de stora vallöftena redan nu. På senare tid är det bara Alliansen som kommit med positiva förslag. Ingen vet vad sossarna vill göra under nästa mandatperiod. Allt som skrivs om sossarna handlar om skandaler.

Jag vill ha politisk reklam i TV

”Fri-tv-kanalen Kanal Lokal blir först i Sverige med att erbjuda politiska partier att göra reklam i tv,” rapporterar SvD. Det är välkommet. I Sverige finns en rädsla för politisk TV-reklam. Man tror att detta skall verka fördummande på väljarna, att de skall påverkas känslomässigt och därmed inte kunna göra ett rationellt val. Men det är en rädsla utan grund. Politisk TV-reklam förekommer i många demokratier utan att detta har fördummat väljarkåren på något vis.

Istället tycker jag man skall ta fasta på filmens förmåga att förmedla budskap snabbt och enkelt. Näst det personliga samtalet är filmen det bästa pedagogiska verktyget som finns. Det aktiverar alla sinnen på en gång och underlättar förmedlandet av svåra politiska budskap. Problemet ligger i att man med filmens hjälp också lättare kan beröra folks känslor. Men jag är inte rädd för bli känslomässigt berörd. Jag blir ofta känslomässigt påverkad av politiska frågor, och det är väl inte så konstigt? Skall man inte vara arg över sådana saker som vårdköer och arbetslöshet?