Stefan Olsson

Idag fyller H.K.H kronprinsessan Victoria 29 år. Hurra! Och jag skriver i Kalmarbladet Barometern om vad det innebär för Sverige att vara en demokrati och monarki på samma gång.

Ironiskt nog är den 14 juli både republikanernas och monarkisternas dag. I Frankrike firar man stormningen av Bastiljen, som blev början på franska revolutionen och monarkins fall. I Sverige firar vi kronprinsessans födelsedag, och gör på så vis vårt bästa för att hålla liv i traditionen med kungahus.

Det folkliga stödet för monarkin är alltjämt lika starkt som det alltid har varit. Opinionsmätningarna visar att mer än 70 procent av folket vill ha monarkin kvar. De uttalade republikanerna, dvs. de som aktivt förespråkar att Sverige borde bli en republik, brukar inte kunna mönstra mer än 10–15 procent.

Trots det hävdar republikanerna att det är de som har rätt. Det är odemokratiskt med kung, säger de, alltså måste kungen bort. Om folk sen inte begriper det beror det på att de låter sig styras av sina känslor och inte av förnuftet.

Denna inställning till vanligt folks omdöme har jag alltid haft svårt att ta till mig. Är det verkligen så att 70 procent av svenska folket inte har förstått vad det här med demokrati går ut på? Nej, det ligger något elitistiskt och besserwisseraktigt över republikanernas anspråk på att vara den enda som vet vad riktig demokrati är. Jag vill därför komma med några påpekanden som visar att den folkliga uppfattningen är nog så genomtänkt, och att den inte alls strider mot vad statskunskapen säger om hur den goda demokratin bör vara utformad.

För det första borde det vara uppenbart för var och en att Sverige, såsom vårt land ser ut idag 2006, är en fungerande demokrati. Vi har alla de fri- och rättigheter som behövs. Det görs ständigt mätningar av hur väl världens demokratier fungerar, och Sverige kommer alltid ut med högsta betyg. Vi måste alltså inte ändra på något för att vi skall kunna säga att vi lever i en fullvärdig demokrati.

För det andra så är det folket självt som har bestämt att vi skall ha en kung. Kungen är inte självutnämnd. Det var riksdagen 1810 som bestämde att ätten Bernadotte skulle sitta på Sveriges tron. Därefter har detta beslut bekräftats i samband med demokratins införande 1918–1921, då socialdemokraterna valde att kompromissa bort sitt krav på republik, och senast 1974 när Sverige fick sin nya grundlag. Var och vartannat år är det också någon riksdagsledamot från vänsterpartiet som motionerar om införande av republik, men resultatet blir alltid detsamma, riksdagen avslår begäran. Det är alltså svenska folket självt som genom sina demokratiskt valda representanter bestämt att Sverige skall vara en monarki.

För det tredje, monarkin har i många fall varit ett stöd till demokratin. Det är värt att notera att av de äldsta demokratierna de flesta också är monarkier: Danmark, Norge, Storbritannien, Belgien, Holland, Luxemburg, Sverige. En förklaring till detta är att monarkerna i dessa länder tidigt valde att stödja den demokratiska utvecklingen. På det sättet fick inga högerauktoritära rörelser något handlingsutrymme. Liknande saker har också hänt i nyligen demokratiserade länder som Spanien och Thailand, där kungarna har spelat en avgörande roll för att förhindra militärkupper. I Sverige anslöt sig Gustav V till kravet på allmän rösträtt 1918, men det var många inom den svenska högern som inte accepterade demokratin förrän långt in på 1930-talet.

Demokrati och monarki går således alldeles utmärkt att kombinera. En del republikaner håller visserligen med om detta, men hävdar ändå att det är fel med kung – av princip. Demokratin förutsätter att man väljs till sitt ämbete, men kungen har fått sin post i arv.

Jag håller med om att det inte är till hundra procent demokratiskt renlärigt att han en kung som ärvt sin titel. Men faktum är att vårt statsskick inte är så genomdemokratiskt som man kan tro. Det är inte sant att alla statliga ämbeten tillsätts genom val. Tvärtom. De flesta statliga ämbeten tillsätts på helt andra grunder. Exempelvis röstar vi inte om vilka vi vill ha som domare i domstolarna. Det är domstolarna själva som utnämner domare. Vi väljare har inget inflytande alls. Tillsättningen av domare är en helt igenom odemokratisk procedur. Men vi vill kanske inte heller att den skall vara demokratisk. Vill vi verkligen ha politiska val till domstolarna?

Att vi inte väljer kung är ett undantag från den demokratiska principen, men det är i hög grad ett undantag som kan accepteras. Kungen har ju ingen makt. Han är enbart en symbol. Hur republikanerna kan acceptera att vi har odemokratiskt tillsatta domare, som faktiskt har makt, men inte acceptera att vi har en odemokratiskt tillsatt, men fullständigt maktlös statschef, är obegripligt. Det visar på en skolboksmässig syn på vad demokrati innebär. Man är påläst på teorin, men kan inte se hur den skall appliceras på verkligheten.

Personligen hyser jag därför mycket större respekt för de 70 procent av folket som kommit på ett sätt att bevara den urgamla kungatraditionen med ett modernt demokratiskt statsskick. Det visar på fantasi och uppfinningsrikedom.

Stefan Olsson
Fil. dr i statskunskap, verksam vid Uppsala universitet

_____________

Länk till intressant.se.
Andra bloggar om: politik, demokrati, monarki, republik