Stefan Olsson

Idag fyller H.K.H kronprinsessan Victoria 29 år. Hurra! Och jag skriver i Kalmarbladet Barometern om vad det innebär för Sverige att vara en demokrati och monarki på samma gång.

Ironiskt nog är den 14 juli både republikanernas och monarkisternas dag. I Frankrike firar man stormningen av Bastiljen, som blev början på franska revolutionen och monarkins fall. I Sverige firar vi kronprinsessans födelsedag, och gör på så vis vårt bästa för att hålla liv i traditionen med kungahus.

Det folkliga stödet för monarkin är alltjämt lika starkt som det alltid har varit. Opinionsmätningarna visar att mer än 70 procent av folket vill ha monarkin kvar. De uttalade republikanerna, dvs. de som aktivt förespråkar att Sverige borde bli en republik, brukar inte kunna mönstra mer än 10–15 procent.

Trots det hävdar republikanerna att det är de som har rätt. Det är odemokratiskt med kung, säger de, alltså måste kungen bort. Om folk sen inte begriper det beror det på att de låter sig styras av sina känslor och inte av förnuftet.

Denna inställning till vanligt folks omdöme har jag alltid haft svårt att ta till mig. Är det verkligen så att 70 procent av svenska folket inte har förstått vad det här med demokrati går ut på? Nej, det ligger något elitistiskt och besserwisseraktigt över republikanernas anspråk på att vara den enda som vet vad riktig demokrati är. Jag vill därför komma med några påpekanden som visar att den folkliga uppfattningen är nog så genomtänkt, och att den inte alls strider mot vad statskunskapen säger om hur den goda demokratin bör vara utformad.

För det första borde det vara uppenbart för var och en att Sverige, såsom vårt land ser ut idag 2006, är en fungerande demokrati. Vi har alla de fri- och rättigheter som behövs. Det görs ständigt mätningar av hur väl världens demokratier fungerar, och Sverige kommer alltid ut med högsta betyg. Vi måste alltså inte ändra på något för att vi skall kunna säga att vi lever i en fullvärdig demokrati.

För det andra så är det folket självt som har bestämt att vi skall ha en kung. Kungen är inte självutnämnd. Det var riksdagen 1810 som bestämde att ätten Bernadotte skulle sitta på Sveriges tron. Därefter har detta beslut bekräftats i samband med demokratins införande 1918–1921, då socialdemokraterna valde att kompromissa bort sitt krav på republik, och senast 1974 när Sverige fick sin nya grundlag. Var och vartannat år är det också någon riksdagsledamot från vänsterpartiet som motionerar om införande av republik, men resultatet blir alltid detsamma, riksdagen avslår begäran. Det är alltså svenska folket självt som genom sina demokratiskt valda representanter bestämt att Sverige skall vara en monarki.

För det tredje, monarkin har i många fall varit ett stöd till demokratin. Det är värt att notera att av de äldsta demokratierna de flesta också är monarkier: Danmark, Norge, Storbritannien, Belgien, Holland, Luxemburg, Sverige. En förklaring till detta är att monarkerna i dessa länder tidigt valde att stödja den demokratiska utvecklingen. På det sättet fick inga högerauktoritära rörelser något handlingsutrymme. Liknande saker har också hänt i nyligen demokratiserade länder som Spanien och Thailand, där kungarna har spelat en avgörande roll för att förhindra militärkupper. I Sverige anslöt sig Gustav V till kravet på allmän rösträtt 1918, men det var många inom den svenska högern som inte accepterade demokratin förrän långt in på 1930-talet.

Demokrati och monarki går således alldeles utmärkt att kombinera. En del republikaner håller visserligen med om detta, men hävdar ändå att det är fel med kung – av princip. Demokratin förutsätter att man väljs till sitt ämbete, men kungen har fått sin post i arv.

Jag håller med om att det inte är till hundra procent demokratiskt renlärigt att han en kung som ärvt sin titel. Men faktum är att vårt statsskick inte är så genomdemokratiskt som man kan tro. Det är inte sant att alla statliga ämbeten tillsätts genom val. Tvärtom. De flesta statliga ämbeten tillsätts på helt andra grunder. Exempelvis röstar vi inte om vilka vi vill ha som domare i domstolarna. Det är domstolarna själva som utnämner domare. Vi väljare har inget inflytande alls. Tillsättningen av domare är en helt igenom odemokratisk procedur. Men vi vill kanske inte heller att den skall vara demokratisk. Vill vi verkligen ha politiska val till domstolarna?

Att vi inte väljer kung är ett undantag från den demokratiska principen, men det är i hög grad ett undantag som kan accepteras. Kungen har ju ingen makt. Han är enbart en symbol. Hur republikanerna kan acceptera att vi har odemokratiskt tillsatta domare, som faktiskt har makt, men inte acceptera att vi har en odemokratiskt tillsatt, men fullständigt maktlös statschef, är obegripligt. Det visar på en skolboksmässig syn på vad demokrati innebär. Man är påläst på teorin, men kan inte se hur den skall appliceras på verkligheten.

Personligen hyser jag därför mycket större respekt för de 70 procent av folket som kommit på ett sätt att bevara den urgamla kungatraditionen med ett modernt demokratiskt statsskick. Det visar på fantasi och uppfinningsrikedom.

Stefan Olsson
Fil. dr i statskunskap, verksam vid Uppsala universitet

_____________

Länk till intressant.se.
Andra bloggar om: politik, demokrati, monarki, republik

Diskutera ideologi gör man alldeles för sällan. Här kommer därför ett försök att fånga in begreppet ”liberal-konservatism”. Jag är kaxig nog att tro att jag träffat huvudet på spiken. Det är det här som förklarar de konservativa partiernas liberalisering under 1900-talet.

Moderaterna kallar sitt parti för både liberalt och konservativt. Man menar att det går att kombinera och man talar om ett det skulle vara en egen ideologi, liberal-konservatismen. Egentligen är en sådan beteckning en omöjlighet. Liberalismen och konservatismen är två helt olika politiska idétraditioner, som under lång tid varit varandras fiender.

Men det ligger ändå någonting i vad moderaterna säger. För ser man till idéutvecklingen inom de konservativa partierna i västvärlden så slås man av hur liberala de är. Demokrati, marknadsekonomi, yttrande- och tankefrihet, och religionsfrihet omfattas idag som självklarheter.

I det konservativa åsiktspaketet ingår också en mycket stark betoning på individens rätt att bestämma över sitt eget liv och en starkt skeptiskt syn på staten. Om du har ett problem? Försök lösa det själv. Be inte staten om hjälp. För det är sannolikt staten som är problemet.

Det här är tankar som både liberaler och konservativa omfattar. Vad betyder det? Har ideologierna smält samman? Eller har liberalismen trängt ut konservatismen?

Nej, jag skulle vilja hävda att det är så här: För att vara konservativ så måste man ofta vara för en liberal politik. Jag som är konservativ kommer förvånansvärt ofta fram till att en en liberal politik är att föredra. Låt mig ge ett exempel: friskolor.

Jag vill att det skall finnas skolor där elevernas kunskap och fostran till goda samhällsmedborgare står i centrum. Och jag tror att vägen dit går genom en skola där det finns ordning, där eleverna ges betyg redan på lågstadiet, där eleverna får hemläxor, där eleverna samlas till morgonbön och där skolavslutningarna hålls i kyrkan under högtidliga former. I denna skola undervisar man också om kristendomen och uppmanar eleverna att leva i enlighet med den livsfilosofi som predikas i Nya Testamentet. ”Älska din nästa såsom dig själv”, ”Döm inte andra om du själv inte vill bli dömd”, osv. Med andra ord, jag skulle gärna se att det fanns skolor som var som skolorna var förr.

Denna typ av skola finns inte idag. Tvärtom ses den av dem som har makten – socialisterna – som ett samhälleligt gift. Den som talar om ordning och betyg utmålas som halvfascist, och den som vill tala om Gud utmålas som religiös fundamentalist. De styrande har därför stiftat en mängd lagar vars syfte är att se till att just min typ av skola inte skall få finnas.

Vilken politisk väg bör då jag som konservativ välja för att hjälpa fram min typ av skola? Jag skulle kunna försöka sluta mig samman med andra, som också tycker som jag, och försöka vinna folkmajoritetens stöd. Men det är en svår väg att gå. Ofta händer det ju att folkmajoriteten sluter upp på motståndarnas sida.

Det är här liberalismen erbjuder ett alternativ, inte såsom ideologi, utan som politiskt redskap. En av liberalismens idéer är att människor så långt som möjligt skall få leva sina liv som de vill. Därför ska folk få starta friskolor om de vill. I och med det blir det fritt fram även för min typ av skola. Politiken är liberal men resultatet blir konservativt.

Precis som alla andra moderater är jag därför en stark förespråkare av valfrihet i alla dess former. Men det är inte nödvändigtvis för valfriheten i sig som jag gör det, utan jag gör det för att jag och många andra som vill leva ett annat liv än det som den socialistiska staten har fastlagt skall ges utrymme att göra det. Jag vill kunna göra konservativa val. Och liberal valfrihet är en metod som ger mig denna möjlighet.

______________
intressant.se
Andra bloggar om: politik, konservatism, liberalism, ideologier

Idag presenteras ytterligare en socialistisk utredning på DN Debatt. Det är forskaren Masoud Kamali som presenterar ännu en volym i sin utredning om ”Strukturell diskriminering”.

Det märkliga med Kamali är att han verkligen har lyckats beskriva den svenska integrationspolitikens problem på ett klarsynt sätt, med tanke på det politiska forskningsträsk som han befinner sig i och som han själv har skapat.

Kamalis förtjänst ligger i att han mer envist än någon annan har lyckats förklara vad som menas med stigmatisering och ”vi” och ”dom” tänkande. Mycket riktigt påpekar han att integrationspolitiken alltjämt bygger på ett kraftigt ”vi” och ”dom”-perspektiv. Politiken bygger att etniska svenskar skall ”hjälpa” invandrarna att komma in i samhället, men ”hjälpen” blir stigmatiserande, dvs. lyfter fram skillnader mellan infödda och inflyttade istället för att försöka sudda ut dem. Integrationsproblemet förvärras därmed.

Många etniska svenskar förstår inte det här problemet alls. De gillar ju invandrare och vill vara generösa och hjälpsamma. Men i det här fallet är det inte just hjälp som efterfrågas, utan erkännande. De välmenande ursvenskarna har dock svårt för att se invandrarna som en del av sitt ”oss”.

Så långt gör Kamali ett bra jobb. Men i övrigt är hans utredning en katastrof. Politik och forskning blandas huller om buller. Det går inte längre att se vad som är rena politiska pläderingar och vad som är forskning. Det finns ingenting i denna klet som en regering kan göra något av. Det är bara att börja om från början.

Idag skriver socialdemokraten och ordföranden i socialförsäkringsutredningen Anna Hedborg tillsammans med den förmodligen icke politiskt anfäktade forskaren Ingrid Esser på DN Debatt om att arbetsviljan inte är lägre i länder med generösa ersättningssystem än vad den är i länder med mindre generösa system. Svenskar är, trots, eller till och med kanske tack vare, a-kassan och sjukkassan, mer motiverade att arbeta än vad man är i exempelvis Storbritannien.

Vad som inte kommer fram i artikeln är dock att de flesta ekonomer säger precis tvärtom. Ersättningssystemen har stor betydelse för arbetsviljan. Kunskap om detta finns faktiskt i Anna Hedborgs egen utredning (läs här). Varför har hon aldrig publicerat någon debattartikel med detta som grund?

Att Hedborg bara vill presentera den forskning som stöder hennes parti är inte så konstigt med tanke på att hon ju är politiker. Av Ingrid Esser kunde man dock ha förväntat sig ett mer nyanserat förhållningssätt. Det tog inte lång tid för mig att hitta en artikel i Kommunal Västs tidning där hon faktiskt ger en vettig förklaring till varför hennes resultat inte stämmer med tidigare forskning:

”Andra forskare har presenterat bevis som motsäger hennes egna resultat. Delvis tror Esser att de mäter faktiskt beteende och inte attityder och att detta inte alltid är samma sak.”

Exakt. Det är en sak att säga att man vill arbeta, men en annan sak att faktiskt göra det. Det hade varit klädsamt av Esser att lyfta fram detta också när hon skriver i Sveriges största morgontidning.

Med forskning är det så att enskilda undersökningar egentligen aldrig innebär mer än bara en pusselbit. Tyvärr blåser media ofta upp resultaten som om varje avhandling som skrevs vore den sista i ämnet. Politiska aktörer hänger gärna på. En artikel av det här slaget skall man därför alltid ta med en nypa salt. Det är inte svårt att hitta lika auktoritativa forskningsresultat som stöder den motsatta uppfattningen. Se här t.ex. En doktorsavhandling som visar att karensdagarna har gjort att folk plötsligt blivit mindre sjuka.

Det händer mycket ute i världen, men här hemma är det som vanligt. Inget nytt händer. SvD rapporterar att socialdemokraterna i Stockholms stadshus har bjudit sina partikompisar riksdagen på lyxmiddag, och låtit skattebetalarna står för notan. Som sagt, en helt vanlig dag i sossarnas Sverige.

Att Marco Materazzi fick in en fullträff när han förolämpade Zinedine Zidane råder det inget tvivel om. Men vad sa han?

Superhjärnorna på brittiska The Times och BBC tror sig veta vad. Materazzi skulle ha kallat Zidane för ”en son till en terroristhora”. Detta har man kommit fram till genom att anlita en person som är döv och expert på läppläsning. Experten har format ljuden efter läpparnas rörelser. Därefter har en italiensk-engelsk tolk fått uttyda orden.

Ganska fantastiskt, eller hur? Man har alltså anlitat en person som inte kan språket som hon skall uttyda och som inte heller någonsin har hört det, eftersom hon är döv. Därefter har man låtit henne framställa de läten läpprörelserna tycks avslöja. Lätena har sedan ytterligare en person fått ”översätta” till italienska, i förhoppningen om att det var italienska som Materazzi pratade, och inte franska eller engelska.

Det finns en viss tragikomisk humor i denna typ av journalistik. Nu väntar vi med spänning på vad astrologerna har att komma med!

_______________
Andra bloggar om: fotbollsvm, materazzi, zidane, humor, tragikomik, journalistik

Bör Norge ha rätt att ta ut skatt i Sverige? Nej, det låter rätt dumt, eller hur? Ändå är det precis så Annika Billström (s) vill ha det i Stockholms län. Hon tycker att de som bor i Stockholm skall ha rätt att ta ut skatt av de som bor i Sollentuna (SvD).

Det är trängselskatten det handlar om. Syftet med dessa är att beskatta de förortsbor som bilpendlar till sina arbeten i Stockholms innerstad. Att skatten riktar sig mot just förortsborna kan det inte råda någon tvekan om. Det är bara när man kör in i innerstaden som man måste betala. När man väl befinner sig innanför tullarna får man köra omkring hur mycket som helst.

Den skatt som Annika Billström tycker att bara Stockholmarna skall få vara med att folkomrösta om drabbar alltså i första hand de som bor i förorterna. Hur man kan tycka att det är demokratiskt övergår mitt förstånd. Trafikproblemen i Stockholm är en angelägenhet för hela länet. För precis som sollentunaborna har ett behov av att åka in till Stockholm har stockholmarna behov av att resa genom Sollentuna. Hur tar sig stockholmarna till Arlanda? Jo, de tar E4:an som går rakt igenom kommunen. Skall Sollentuna börja ta skatt för detta?

Det rimliga vore väl snarare att man försöker finna en gemensam lösning på ett gemensamt problem. I och med det vore det också vettigt att alla berörda får komma till tals. Den folkomröstning som skall genomföras i Stockholms kommun förtjänar inte att tas på allvar så länge de de som förväntas stå för de ekonomiska uppoffringarna inte får vara med.

I Sverige brukar vi inte ha några politiska strejker. Men tyvärr ser det ut som att det kommer att ändras. LO har klart och tydligt förklarat att de tänker ställa till med bråk om alliansen vinner valet. Så här uttalar sig Transports ordförande till SvD:

”Det blir strid nästa år om det blir en borgerlig regering. Det kan bli konflikt och om man kallar på Transport så kommer vi att gå ut.”

Flera LO-bossar säger samma sak. I dåligt förtäckta ordalag förklarar de att de tänker gå ut i strejk mot riksdagen om den för en politik som LO inte gillar.

Vanligtvis använder fackföreningarna strejken som ett sätt att sätta press på arbetsgivarna för att höja lönerna. Det är för detta strejken kom till på 1800-talet, och det är det som har gjort att strejkrätten till och med är grundlagsskyddad.

Sen finns det politiska strejker. Det är när fackföreningarna lägger ned arbetet för att protestera mot riksdagen. Ur demokratiskt synpunkt är detta minst sagt tvivelaktig, eftersom fackföreningarna då går i strid mot den politik som folket självt har röstat fram. Det ingår ju som bekant i de demokratiska spelreglerna att man får acceptera att inte alla beslut går ens väg. Vill man protestera mot detta får man ägna sig åt opinionsbildning och hoppas på bättre lycka i nästa val. Man bör inte börja vägra betala skatt eller vägra följa lagen. På samma sätt bör man inte heller sabotera för samhället genom att gå ut i strejk.

Martia Ulvskog har tidigare velat påskina att svenska storföretag med flit låter bli att investera i Sverige för att hålla uppe arbetslösheten när det är valår. Några bevis för denna konspiration har hon dock inte kunnat presentera. Undrar vad hon tycker om LO:s helt öppna planer på att sabotera det demokratiska arbetet?

Min kaktus blommar! Se så fin den är! Jag blir alltid väldigt glad när min kaktus bestämmer sig för att blomma. Det sker så sällan, inte ens varje sommar. Den luktar gott också. Tyvärr vissnar den redan efter knappt ett dygn.

Så här ser hela kaktusen ut. Blomman växer ut som en trumpet.

Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, borgerlig, säger till Sveriges Radio att han inte tycker man bör avskaffa fastighetsskatten. Den är inte skadlig för ekonomin, menar han. Alltså behöver man inte ta bort den.

Tack för detta inlägg. Nu fick jag återigen klart för mig varför man inte kan ersätta politiker med professorer. Det är aldrig någon som hävdat att att fastighetsskatten skulle vara ”skadlig för ekonomin” och att det är därför den skall avskaffas, utan det är för att den är förbaskat orättvis. Det finns mer att tänka på än ekonomi, dyre professor.

Fastighetsskatten är typexemplet på vad jag skulle kalla för en maffiaskatt, en utpressningsskatt. Det är en skatt som tas ut på personer som inte ha möjlighet att protestera. Staten tar ut skatt på fastigheter därför att fastigheter inte kan lämna landet. Tar man ut skatt på aktiehandel, vilket vissa socialdemokratiska finansministrar försökt med, flyr aktiehandeln till London eller Frankfurt. Samma sak gäller ocskå förmögenhetsskatten som gör att många rika svenskar har sina tillgångar placerade Luxemburg istället. Men hus smiter inte undan, och inte heller de som bor i dem. På samma sätt som maffian ger man sig på dem som inte kan värja sig.

Visst finns det andra skatter som än mer akuta att sänka, som inkomstskatten för låginkomsttagare, men dessa måste inte ställas mot varandra. Alliansens förslag minskar intäkterna med ca 5 miljarder på två år. Statens intäkter ligger på ca 1200 miljarder om året. Det är klart vi har råd med rättvisa.

SVT har gjort en granskning av olika riksdagsledamöters motioner och upptäckt att många av dem innehåller plagierade texter. Texterna kommer från olika lobbyorganisationer. Ledamöterna försvarar sig med att de ändå har samma åsikt som dessa organisationer.

Det är bedrövligt. Förmågan att uttrycka sina åsikter med egna ord är ett intellektuellt grundkrav. Den som inte självständigt kan författa en egen text kan sannolikt inte heller tänka självständigt. Typiskt för människor med klent förstånd är nämligen att de utan att reflektion säger och gör som andra. Den som ordagrant kopierar en annans text kopierar samtidigt dennes tankar helt okritiskt. Det är helt enkelt ett tecken på ren och skär inkompetens.

Det finns naturligtvis en förklaring till varför det blivit så här. Det är inte så mycket lobbyorganisationernas fel, utan bristande utbildning hos dem som skrivit motionerna i kombination med lättja och Internet. En tråkig följd av Internet är att det har blivit lätt att plagiera andras texter. Det är bara att ”Kopiera” och ”Klistra in”. Men dumt nog tror en del att det också är OK att göra så. Följden har blivit att vi på universitetet allt oftare har tvingats underkänna studenter som i ren okunskap trott att skriva uppsats är detsamma som att klippa ihop texter från Internet.

Nu verkar det som att denna sjukdom också har spritt sig till riksdagen. Det är mycket möjligt att riksdagsledamöterna inte själva har skrivit texterna utan någon av deras assistenter. Oavsett vilket rekommenderar jag följande länkar. Det här är vad vi lär ut på Statsvetenskapliga insitutionen vid Uppsala universitet:

Ett PM om ett PM
Om plagiat
Om Internetkällor

________________

Uppdatering 5/7

Till min förvåning ser jag idag att Maria Abrahamsson på SvD:s ledarsida finner kritiken överdriven:

”Men någon skandal som medierna ville få det till, handlar det inte om. Statsvetarprofessor Tommy Möller högg rejält i sten när han i tv (3/7) jämställde ledamöterna med
studenter som fuskar genom att kopiera texter utan att hänvisa till
källan. Möller tycks märkligt nog utgå från att politikerna inte sympatiserar
med de tankar som de fullt frivilligt väljer att ta till sig.”

Som gammal elev till professor Möller håller jag givetvis med honom. Problemet ligger inte i att riksdagsledamöterna hämtar sina åsikter från olika intresseorganisationer, utan problemet ligger i de ordagranna avskrifterna. De har kopierat andras texter intill minsta kommatecknet.

Om man gör på det viset uppvisar man oförmåga till kritiskt tänkande. Kopierar man en text kopierar man inte bara orden, utan hela tankeinnehållet, inte bara de huvudsakliga idéerna hos orginalet, utan alla nyanser också. Texter innehåller som regel även undertorner och budskap som gömts mellan raderna. Allt detta kopieras utan eftertanke. Ja, till och med stavfelen följer med.

De enda fall jag kan tänka mig att det är OK att kopiera text är när man lånar av sig själv eller när man måste använda precisa textformuleringar, t.ex. myndighetsföreskrifter. För den som vill framstå som en självständigt tänkande individ finns det dock bara ett sätt att göra – att inte kopiera.