Den demokratiska monarkin

    Idag fyller H.K.H kronprinsessan Victoria 29 år. Hurra! Och jag skriver i Kalmarbladet Barometern om vad det innebär för Sverige att vara en demokrati och monarki på samma gång.

victoria.jpg

Ironiskt nog är den 14 juli både republikanernas och monarkisternas dag. I Frankrike firar man stormningen av Bastiljen, som blev början på franska revolutionen och monarkins fall. I Sverige firar vi kronprinsessans födelsedag, och gör på så vis vårt bästa för att hålla liv i traditionen med kungahus.

Det folkliga stödet för monarkin är alltjämt lika starkt som det alltid har varit. Opinionsmätningarna visar att mer än 70 procent av folket vill ha monarkin kvar. De uttalade republikanerna, dvs. de som aktivt förespråkar att Sverige borde bli en republik, brukar inte kunna mönstra mer än 10–15 procent.

Trots det hävdar republikanerna att det är de som har rätt. Det är odemokratiskt med kung, säger de, alltså måste kungen bort. Om folk sen inte begriper det beror det på att de låter sig styras av sina känslor och inte av förnuftet.

Denna inställning till vanligt folks omdöme har jag alltid haft svårt att ta till mig. Är det verkligen så att 70 procent av svenska folket inte har förstått vad det här med demokrati går ut på? Nej, det ligger något elitistiskt och besserwisseraktigt över republikanernas anspråk på att vara den enda som vet vad riktig demokrati är. Jag vill därför komma med några påpekanden som visar att den folkliga uppfattningen är nog så genomtänkt, och att den inte alls strider mot vad statskunskapen säger om hur den goda demokratin bör vara utformad.

För det första borde det vara uppenbart för var och en att Sverige, såsom vårt land ser ut idag 2006, är en fungerande demokrati. Vi har alla de fri- och rättigheter som behövs. Det görs ständigt mätningar av hur väl världens demokratier fungerar, och Sverige kommer alltid ut med högsta betyg. Vi måste alltså inte ändra på något för att vi skall kunna säga att vi lever i en fullvärdig demokrati.

För det andra så är det folket självt som har bestämt att vi skall ha en kung. Kungen är inte självutnämnd. Det var riksdagen 1810 som bestämde att ätten Bernadotte skulle sitta på Sveriges tron. Därefter har detta beslut bekräftats i samband med demokratins införande 1918–1921, då socialdemokraterna valde att kompromissa bort sitt krav på republik, och senast 1974 när Sverige fick sin nya grundlag. Var och vartannat år är det också någon riksdagsledamot från vänsterpartiet som motionerar om införande av republik, men resultatet blir alltid detsamma, riksdagen avslår begäran. Det är alltså svenska folket självt som genom sina demokratiskt valda representanter bestämt att Sverige skall vara en monarki.

För det tredje, monarkin har i många fall varit ett stöd till demokratin. Det är värt att notera att av de äldsta demokratierna de flesta också är monarkier: Danmark, Norge, Storbritannien, Belgien, Holland, Luxemburg, Sverige. En förklaring till detta är att monarkerna i dessa länder tidigt valde att stödja den demokratiska utvecklingen. På det sättet fick inga högerauktoritära rörelser något handlingsutrymme. Liknande saker har också hänt i nyligen demokratiserade länder som Spanien och Thailand, där kungarna har spelat en avgörande roll för att förhindra militärkupper. I Sverige anslöt sig Gustav V till kravet på allmän rösträtt 1918, men det var många inom den svenska högern som inte accepterade demokratin förrän långt in på 1930-talet.

Demokrati och monarki går således alldeles utmärkt att kombinera. En del republikaner håller visserligen med om detta, men hävdar ändå att det är fel med kung – av princip. Demokratin förutsätter att man väljs till sitt ämbete, men kungen har fått sin post i arv.

Jag håller med om att det inte är till hundra procent demokratiskt renlärigt att han en kung som ärvt sin titel. Men faktum är att vårt statsskick inte är så genomdemokratiskt som man kan tro. Det är inte sant att alla statliga ämbeten tillsätts genom val. Tvärtom. De flesta statliga ämbeten tillsätts på helt andra grunder. Exempelvis röstar vi inte om vilka vi vill ha som domare i domstolarna. Det är domstolarna själva som utnämner domare. Vi väljare har inget inflytande alls. Tillsättningen av domare är en helt igenom odemokratisk procedur. Men vi vill kanske inte heller att den skall vara demokratisk. Vill vi verkligen ha politiska val till domstolarna?

Att vi inte väljer kung är ett undantag från den demokratiska principen, men det är i hög grad ett undantag som kan accepteras. Kungen har ju ingen makt. Han är enbart en symbol. Hur republikanerna kan acceptera att vi har odemokratiskt tillsatta domare, som faktiskt har makt, men inte acceptera att vi har en odemokratiskt tillsatt, men fullständigt maktlös statschef, är obegripligt. Det visar på en skolboksmässig syn på vad demokrati innebär. Man är påläst på teorin, men kan inte se hur den skall appliceras på verkligheten.

Personligen hyser jag därför mycket större respekt för de 70 procent av folket som kommit på ett sätt att bevara den urgamla kungatraditionen med ett modernt demokratiskt statsskick. Det visar på fantasi och uppfinningsrikedom.

Stefan Olsson
Fil. dr i statskunskap, verksam vid Uppsala universitet

_____________

Länk till intressant.se.
Andra bloggar om: , , ,

Vad är liberal-konservatism?

    Diskutera ideologi gör man alldeles för sällan. Här kommer därför ett försök att fånga in begreppet ”liberal-konservatism”. Jag är kaxig nog att tro att jag träffat huvudet på spiken. Det är det här som förklarar de konservativa partiernas liberalisering under 1900-talet.

Moderaterna kallar sitt parti för både liberalt och konservativt. Man menar att det går att kombinera och man talar om ett det skulle vara en egen ideologi, liberal-konservatismen. Egentligen är en sådan beteckning en omöjlighet. Liberalismen och konservatismen är två helt olika politiska idétraditioner, som under lång tid varit varandras fiender.

Men det ligger ändå någonting i vad moderaterna säger. För ser man till idéutvecklingen inom de konservativa partierna i västvärlden så slås man av hur liberala de är. Demokrati, marknadsekonomi, yttrande- och tankefrihet, och religionsfrihet omfattas idag som självklarheter.

I det konservativa åsiktspaketet ingår också en mycket stark betoning på individens rätt att bestämma över sitt eget liv och en starkt skeptiskt syn på staten. Om du har ett problem? Försök lösa det själv. Be inte staten om hjälp. För det är sannolikt staten som är problemet.

Det här är tankar som både liberaler och konservativa omfattar. Vad betyder det? Har ideologierna smält samman? Eller har liberalismen trängt ut konservatismen?

Nej, jag skulle vilja hävda att det är så här: För att vara konservativ så måste man ofta vara för en liberal politik. Jag som är konservativ kommer förvånansvärt ofta fram till att en en liberal politik är att föredra. Låt mig ge ett exempel: friskolor.

Jag vill att det skall finnas skolor där elevernas kunskap och fostran till goda samhällsmedborgare står i centrum. Och jag tror att vägen dit går genom en skola där det finns ordning, där eleverna ges betyg redan på lågstadiet, där eleverna får hemläxor, där eleverna samlas till morgonbön och där skolavslutningarna hålls i kyrkan under högtidliga former. I denna skola undervisar man också om kristendomen och uppmanar eleverna att leva i enlighet med den livsfilosofi som predikas i Nya Testamentet. ”Älska din nästa såsom dig själv”, ”Döm inte andra om du själv inte vill bli dömd”, osv. Med andra ord, jag skulle gärna se att det fanns skolor som var som skolorna var förr.

Denna typ av skola finns inte idag. Tvärtom ses den av dem som har makten – socialisterna – som ett samhälleligt gift. Den som talar om ordning och betyg utmålas som halvfascist, och den som vill tala om Gud utmålas som religiös fundamentalist. De styrande har därför stiftat en mängd lagar vars syfte är att se till att just min typ av skola inte skall få finnas.

Vilken politisk väg bör då jag som konservativ välja för att hjälpa fram min typ av skola? Jag skulle kunna försöka sluta mig samman med andra, som också tycker som jag, och försöka vinna folkmajoritetens stöd. Men det är en svår väg att gå. Ofta händer det ju att folkmajoriteten sluter upp på motståndarnas sida.

Det är här liberalismen erbjuder ett alternativ, inte såsom ideologi, utan som politiskt redskap. En av liberalismens idéer är att människor så långt som möjligt skall få leva sina liv som de vill. Därför ska folk få starta friskolor om de vill. I och med det blir det fritt fram även för min typ av skola. Politiken är liberal men resultatet blir konservativt.

Precis som alla andra moderater är jag därför en stark förespråkare av valfrihet i alla dess former. Men det är inte nödvändigtvis för valfriheten i sig som jag gör det, utan jag gör det för att jag och många andra som vill leva ett annat liv än det som den socialistiska staten har fastlagt skall ges utrymme att göra det. Jag vill kunna göra konservativa val. Och liberal valfrihet är en metod som ger mig denna möjlighet.

______________
intressant.se
Andra bloggar om: , , ,

Ljusglimt i det politiska forskningsträsket

Idag presenteras ytterligare en socialistisk utredning på DN Debatt. Det är forskaren Masoud Kamali som presenterar ännu en volym i sin utredning om ”Strukturell diskriminering”.

Det märkliga med Kamali är att han verkligen har lyckats beskriva den svenska integrationspolitikens problem på ett klarsynt sätt, med tanke på det politiska forskningsträsk som han befinner sig i och som han själv har skapat.

Kamalis förtjänst ligger i att han mer envist än någon annan har lyckats förklara vad som menas med stigmatisering och ”vi” och ”dom” tänkande. Mycket riktigt påpekar han att integrationspolitiken alltjämt bygger på ett kraftigt ”vi” och ”dom”-perspektiv. Politiken bygger att etniska svenskar skall ”hjälpa” invandrarna att komma in i samhället, men ”hjälpen” blir stigmatiserande, dvs. lyfter fram skillnader mellan infödda och inflyttade istället för att försöka sudda ut dem. Integrationsproblemet förvärras därmed.

Många etniska svenskar förstår inte det här problemet alls. De gillar ju invandrare och vill vara generösa och hjälpsamma. Men i det här fallet är det inte just hjälp som efterfrågas, utan erkännande. De välmenande ursvenskarna har dock svårt för att se invandrarna som en del av sitt ”oss”.

Så långt gör Kamali ett bra jobb. Men i övrigt är hans utredning en katastrof. Politik och forskning blandas huller om buller. Det går inte längre att se vad som är rena politiska pläderingar och vad som är forskning. Det finns ingenting i denna klet som en regering kan göra något av. Det är bara att börja om från början.

Hög a-kassa ger inte hög arbetsmoral

Idag skriver socialdemokraten och ordföranden i socialförsäkringsutredningen Anna Hedborg tillsammans med den förmodligen icke politiskt anfäktade forskaren Ingrid Esser på DN Debatt om att arbetsviljan inte är lägre i länder med generösa ersättningssystem än vad den är i länder med mindre generösa system. Svenskar är, trots, eller till och med kanske tack vare, a-kassan och sjukkassan, mer motiverade att arbeta än vad man är i exempelvis Storbritannien.

Vad som inte kommer fram i artikeln är dock att de flesta ekonomer säger precis tvärtom. Ersättningssystemen har stor betydelse för arbetsviljan. Kunskap om detta finns faktiskt i Anna Hedborgs egen utredning (läs här). Varför har hon aldrig publicerat någon debattartikel med detta som grund?

Att Hedborg bara vill presentera den forskning som stöder hennes parti är inte så konstigt med tanke på att hon ju är politiker. Av Ingrid Esser kunde man dock ha förväntat sig ett mer nyanserat förhållningssätt. Det tog inte lång tid för mig att hitta en artikel i Kommunal Västs tidning där hon faktiskt ger en vettig förklaring till varför hennes resultat inte stämmer med tidigare forskning:

”Andra forskare har presenterat bevis som motsäger hennes egna resultat. Delvis tror Esser att de mäter faktiskt beteende och inte attityder och att detta inte alltid är samma sak.”

Exakt. Det är en sak att säga att man vill arbeta, men en annan sak att faktiskt göra det. Det hade varit klädsamt av Esser att lyfta fram detta också när hon skriver i Sveriges största morgontidning.

Med forskning är det så att enskilda undersökningar egentligen aldrig innebär mer än bara en pusselbit. Tyvärr blåser media ofta upp resultaten som om varje avhandling som skrevs vore den sista i ämnet. Politiska aktörer hänger gärna på. En artikel av det här slaget skall man därför alltid ta med en nypa salt. Det är inte svårt att hitta lika auktoritativa forskningsresultat som stöder den motsatta uppfattningen. Se här t.ex. En doktorsavhandling som visar att karensdagarna har gjort att folk plötsligt blivit mindre sjuka.

En helt vanlig dag i politiken

Det händer mycket ute i världen, men här hemma är det som vanligt. Inget nytt händer. SvD rapporterar att socialdemokraterna i Stockholms stadshus har bjudit sina partikompisar riksdagen på lyxmiddag, och låtit skattebetalarna står för notan. Som sagt, en helt vanlig dag i sossarnas Sverige.