Stefan Olsson

Så var han död, diktatorn Saddam Hussein. Jag ska inte kommentera vare sig Hussein, rättegången eller hur fel det är med dödstraff. Istället tänkte jag ta tillfället i akt att som lärare i statskunskap påminna om vad demokrati är och inte är. Begreppet demokrati använder vi för att beskriva det politiska system som vi har i Sverige och flera andra länder, och som bygger på att alla medborgare får vara med att säga sin mening. Begreppet står dock inte för allt annat som också är bra med vårt samhälle, t.ex. välfärdsstat, marknadsekonomi, religionsfrihet eller rättssäkerhet. Rätten till liv, och det därav följande förbudet mot dödsstraff, är ingenting som demokratin vare sig kräver eller förutsätter. Det går att ha en fungerande demokrati med dödsstraff lika väl som utan. Det avgörande är om folket självt vill ha dödsstraff eller inte. Om majoriteten röstat för att dödsstraff ska tillämpas, ja, då är det demokratiskt. Men kränker inte detta då de mänskliga rättigheterna? Jo, men demokrati är en sak, mänskliga rättigheter en annan. Demokratiska beslut är inte alltid goda.

_________________
Andra bloggar om: politik, dödsstraff, saddam, irak, saddam hussein, mänskliga rättigheter. Pingat på intressant.se.

Ett av de fulare debattknepen på senare tid står förbundet Humanisterna för. Förbundet hette tidigare Humanetiska förbundet, och har som målsättning att bekämpa all form av religionsutövning. De ledande företrädarna har såvitt jag förstår alltid varit ateister, och oftast är det just ateismen som lära man vill föra till torgs snarare än att man vill se ett “sekulariserat samhälle”. Det fula debattknepet består i att man kallar sig för “Humanisterna”. Genom att försöka lägga beslag på detta positivt värdeladdade ord för egen del vill man framställa sig som “de sanna” humanisterna och utmåla sina motståndare, de troende, som anti-humanister och således människofientliga.

Problemet ligger inte i att man predikar ateism, eller försöker undanskuffa allt vad religion heter i samhällslivet, utan att man inte ärligt vill tala om vad det är man står för. Istället för att säga just att “Vi är ateister och ogillar religion och tänker göra vårt bästa för att få alla andra att tycka som vi” håller man fram begreppet “humanism” som en fasad. Det är ohederligt. Den idéhistoriskt kunnige vet ju, och jag utgår ifrån att “Humanisterna” är pålästa, att den kristna humanismen är bra mycket äldre än den ateistiska trosuppfattning de står för. Förbundet för kristen humanism och samhällssyn bildades redan 1918. Långt före Humanetiska förbundet gjorde entré.

Själv vill jag också titulera mig humanist. Jag tror på det mänskliga livets helgd, att vi är varandras jämlikar och att det strängt ska vara förbjudet att offra enskilda människor för vansinniga idéers genomförande. Det största hotet mot humanismen stod de totalitära ideologierna för. Människor skulle offras för revolution och världsherravälde. Detta var sann anti-humanism, och gissa vad? Dessa ideologier, kommunismen och nazismen, var ateistiska. Varken Lenin eller Hitler trodde på Gud. Det gör däremot jag, och det är ur min kristna övertygelse som jag hämtat min humanism.

____________________
Andra bloggar om: religion, humanism, ateism, kristendom, humanisterna, kyrkan. Pingat på intressant.se.

Uppsala universitet fick för tre år sedan för sig att man skulle kvotera in studenter med “utländsk bakgrund” på juristprogrammet. 30 platser vigdes för personer vars båda föräldrar var födda utomlands. Universitet stämdes sedan av två studenter, med infödda föräldrar, som hade bättre betyg än några av de inkvoterade studenterna, men som blivit utan plats. De ansåg sig diskriminerade. Nu har Högsta Domstolen avgjort ärendet. Kvoteringen var olaglig.

Märkligt nog var det just den juridiska institutionen som låg bakom diskrimineringen. Hur har denna diskriminering kunnat ske framför ögonen på så många professorer i juridik utan att någon protesterat?

Men det finns mer märkligheter att rapportera om i den här historien. De studenter som kvoterades in antogs inte på vanligt sätt, utan de var först tvungna att gå igenom en intervju med en psykolog. Det gick tydligen inte an att anta vilken “invandrare” som helst. Så här beskriver Uppsalatidningen hur det gick till:

“När Maria, som var en av de intervjuade, träffade psykologen fick hon frågan om hur hon – som invandrare – skulle reagera om hennes mamma blev diskriminerad.
- Jag skulle bli förbannad, svarade jag, men det var tydligen fel svar. Jag frågade psykologen samma fråga tillbaka, men då började hon sitt snack i stil med:
- Ja, invandrare är så tempramentsfulla. Och så fortsatte psykologen att prata. Hon frågade mig flera frågor om hur jag – som invandrare – skulle reagera i olika fall (Uppsalatidningen nr 12, 2005).”

Vad som var meningen med denna utfrågning är höljt i dunkel, men juridiska institutionen har inte förnekat att det var så här det gick till. Det hela är minst sagt besvärande, ett typexempel på när den politiska korrektheten gör sig som löjligast och allra mest pinsam. Universitetet tyckte inte att det såg bra ut att de flesta studenterna hade “helsvensk” bakgrund. Det kändes konservativt, efterblivet, förtryckande. Man behövde därför några “invandrare” för att piffa upp fasaden med. Man behövde en grupp maskotar.

“Där kvoter går in går vettet ut” har Thomas Gür skrivit en klok krönika om i SvD. Den rekommenderas.

_______________
Andra bloggar om: politik, juridik, diskriminering, pinsamheter, politisk korrekthet, hd, uppsala universitet. Pingat på intressant.se.

Marita Ulvskog (s), ledamot av författningsutredningen, vill återinföra treåriga mandatperioder. Det skulle vitalisera demokratin, menar hon. Fler möjligheter att gå att rösta sätter fart på demokratin, det håller jag med om, men det finns bättre sätt att göra det på än att återgå till korta mandatperioder.

De fyråriga mandatperioderna som infördes 1994 kom till, i partipolitisk enighet, därför att man ansåg att de treåriga perioderna orsakade ekonomisk-politisk oro. Inför varje val blir politikerna nervösa och frestelsen att slösa med statsutgifterna är stor. Ju oftare det är val, desto oftare utsätts politikerna för denna frestelse. För att motverka detta och ge de styrande en ärlig chans att driva en stadig ekonomisk politik infördes fyraåriga mandatperioder.

En återgång till treåriga perioder riskerar därför att ta oss tillbaka till det ekonomiska kaos som rådde under åren då vi hade det 1968-1994. Under den perioden var det egentligen aldrig stabilitet i ekonomin. Inflation, arbetslöshet, strejker, devalveringar, höga räntor och gigantiska budgetunderskott. Så vill vi inte ha det igen.

Däremot har Ulvskog rätt i att vi bör blicka mot valsystemet för att fråga oss hur vi skulle kunna injicera mer livskraft i demokratin. Valen gör att vanliga medborgare verkligen intresserar sig för politik. Ingen annan politisk verksamhet kan till närmelsevis skapa ett sådant engagemang. Det är vid valen helt vanliga människor får för sig att diskutera politik med varandra, utan någon som helst inblandning av politiker eller media.

Men istället för att korta mandatperioderna skulle man kunna införa skilda valdagar för riksdagen och kommunerna. Det skulle göra att vi gick till val oftare, vartannat år, och lyfta fram de kommunala frågorna. De vanliga människorna, dvs. de som inte är engagerade i något parti, skulle därmed komma till tals oftare. Inte minst är detta betydelsefullt för de personer som är resurssvaga, de personer som inte har tid, ork eller kunskaper att engagera sig partipolitiskt. Fler valtillfällen vitaliserar inte bara den politiska debatten, utan gör också inflytandet mer jämlikt.

_______________
Andra bloggar om: politik, ulvskog, mandatperioder, kommuner, ekonomi. Pingat på intressant.se.

Jag antar att upphovsmannen till Eragon inte alls har haft Sagan om ringens hjälte Aragorn i åtanke när han namngett sin hjälte. Att påstå något sådant vore väl en oförskämdhet.

_______________
Andra bloggar om: film, eragon, aragorn, sagan om ringen. Pingat på intressant.se.

Vänsterpartiet har KU-anmält regeringen för att den inte är nöjd med hur regeringen hanterar biståndsbudgeten. Varför, går inte att förstå. Riksdagen skulle tjäna på att införa en regel om att KU-anmälningar måste ange vilken paragraf i grundlagen som man menar att regeringen brutit mot.

Många KU-anmälningar är obegripliga. Det är inte svårt att se vad det är anmälarna är arga över. Nästan alltid är det oppsitionen som står bakom anmälningarna och oppsitionen gillar inte regeringens politik. Men KU är inte ett organ som finns till för att ventilera ett allmänt missnöje, utan konstitutionsutskottets granskningar är till för att kontrollera om regeringen brutit mot grundlagen eller inte. Det är respekten för grundlagen som KU ska granska, inte regeringens politik i övrigt. Den vanliga sakpolitiken ska granskas av fackutskotten.

Tyvärr verkar alltfler riksdagsmän vilja anmäla vad som helst till KU, och det är långt ifrån alltid anmälarna anger på vilket sätt de menar att regeringen skulle brustit i respekt för grundlagen. Vänsterpartiets anmälan är typisk för dessa anmälningar. Grundlagen nämns överhuvudtaget inte.

Riksdagen borde göra något för att komma bort från den här typen av okynnesanmälningar. Den här gången är det vänsterpartiet som betett sig på detta vis, men den som går igenom förra mandatperiodens anmälningar ska snart se att de borgerliga ledamöterna inte varit mycket bättre. Ett sätt att bli av med många onödiga anmälningar vore att begränsa rätten att göra anmälningar till de ledamöter som sitter i KU. Då skulle den vanlige ledamot som vill göra en anmälan tvingas gå via en av sina partikamrater, som då skulle kunna kontrollera att anmälan är seriös. Ett ännu enklare sätt vore att riksdagen införde en regel om att en KU-anmälan måste ange vilken paragraf i grundlagen regeringen skulle ha brustit i respekt mot. Därigenom skulle man kunna behålla rätten för varje enskild ledamot att göra anmälningar, men samtidigt bli av med de anmälningar som uppenbart inte har med grundlagen att göra.

Länk till vänsterpartiets KU-anmälan.

_______________________
Andra bloggar om: politik, ku, vänsterpartiet, regeringen. Pingat på: intressant.se.

På fredag är det dags för ytterligare ett program om kommunismen i SVT. En dokumentär med rubriken “Revolutionens kvinnor” ska visas.

“De var tre av de stora revolutionära ledarna under 1900-talets början – och de var kvinnor. Alexandra Kollontaj, Rosa Luxemburg och Emma Goldman växte upp i samma område, och alla drogs tidigt till socialismen. Men så småningom skulle deras vägar komma att skilja sig åt radikalt. En film om livsval i skuggan av den ryska revolutionen. Av Maria Sleszynska och Lena Einhorn,” skriver SVT.

Själv vet jag inget mer om programmet än så. Trots det tror jag mig ändå veta vad programmet inte kommer att innehålla – en granskning av hur många mord som begåtts i ryska revolutionens namn. Sånt ligger inte för SVT.

_______________
Andra bloggar om: politik, svt, kommunism, media. Pingat på intressant.se.

Nu äntligen påbörjas avvecklingen av den sista sovjetstaten, Sverige. Idag styrs nästan all sjukvård i Sverige enligt sovjetisk modell. Det är planhushållning som gäller. Men nu lättar regeringen på tvångströjan. Förbudet mot privata sjukhus på landsbygden ska avskaffas. Läs här.

Överallt i vårt land finns det små regionala sjukhus där medborgarna kan erbjudas det mesta när det gäller vård. Vi har det så för att alla ska kunna få vård oavsett var man bor. Det är bra. Men det svårföreståeligt varför det bara ska vara landstinget som ska få driva dessa sjukhus. Det gör att de som bor i glesbygden och bara har ett sjukhus att gå till alltid måste bli kund hos landstinget. Annorlunda är det för dem som bor i städerna. Här finns det plats för mer än bara ett sjukhus och här har de socialdemokratiska planekonomerna därför tyckt att det är OK med privata vårdgivare. Privat sjukvård är OK för den som bor i stan, men förbjudet för den som bor på landet. Så ser den socialdemokratiska rättvisan ut. Det är skillnad på folk och folk.

__________________
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, vård, regeringen, alliansen, sjukvård. Pingat på intressant.se.

Vad hände med Uppsala universitets granskning av professor Eva Lundgrens forskning? frågar sig Jan Guillou i Aftonbladet. Efter granskningen har det varit tyst omkring Lundgren och universitetet betraktar ärendet som avslutat. “Tog Granskningskommissionen på Uppsala universitet verkligen del av de Lundgrenska Blåkullasagorna?” undrar därför Guillou.

Så här ligger det till. Det universitetet kan granska är om en vetenskapsman har brustit i hederlighet eller inte, dvs. om hon eller han fabricerat sina resultat. Det universitetet varken kan eller bör granska är i vad mån en vetenskapsman kommit fram till rimliga slutsatser eller inte.

I Lundgrens fall går det inte att visa att hon ägnat sig åt fusk. Hon har intervjuat personer som berättat helt vansinniga historier om kannibaler och satanister, och hon tror på dessa historier. Detta innebär dock inte att hon har fabricerat sina resultat. Hon ljuger inte om sina intervjupersoners historier. Alltså har hon inte uppträtt ohederligt. Hon kanske är knäpp, men det är skillnad på att vara knäpp och vara ohederlig.

Universitetet varken kan eller bör granska i vad mån en vetenskapsman är knäpp eller inte. Det som är knäppt idag kan vara klokt imorgon, och det som är sanning idag kan vara skrattretande nonsens imorgon. Vi vet inte vad nästa generation av vetenskapsmän kommer att komma fram till. Därför är det oklokt av oss att med maktmedel ägna oss åt renhållningsarbete. Risken finns att näste svenske geni annars berövas det forskninganslag han behövde för att vinna Nobelpriset. Men därmed ger vi också fritt spelrum åt en mängd knäppskallar. Det går inte att göra något åt, och det gör inte så mycket heller. Det bästa sättet att rensa ut dålig forskning är nämligen att låta den komma till tals. Då blir tokerierna exponerade. Det är därför det är tyst omkring professor Lundgren idag. Tack vare uppmärksamheten är det ingen som längre tar henne på allvar.

Länk till Uppsala universitets granskning.

_______________
Andra bloggar om: politik, forskning, feminism, guillou, lundgren, uppsala universitet. Pingat på intressant.se.

Mats Hellström (s), landshövding i Stockholm, skriver idag i DN att han inte tror på idén med nya storlän. Det gör inte jag heller. Det finns problem med den nuvarande länsindelningen, det bestrider jag inte, men problemen är inte större än de som kommunindelningen ger upphov till. Inte heller är de större än de problem indelningen av världen i olika länder är. Det finns ingen perfekt lösning där man lyckas fånga in en georgrafiskt naturlig enhet som dessutom skapar ett effektivt förvaltningssystem.

Vad skall storlänen vara bra för? Får vi effektivare sjukvård om vi slår ihop exempelvis Stockholms, Västmanlands och Uppsala län? Nej, för det har inte med länsindelningen att göra. Sjukvårdens effektivitet har inte med den politiska geografin att göra. Det här ser man tydligt när man betraktar andra länder. Alla länder gör olika. En del tycker att det är naturligt att sjukvården skall ligga på lokal nivå, andra tycker att den skall ligga på riksnivå. På samma sätt är det också med andra politikområden. I vissa länder är polisen kommunal, i andra länder är den statlig. Samma sak gäller skolor, skatter, arbetsmarknadspolitik etc. Alla länder gör olika och ingen kan säga att det ena sättet är bättre än det andra.

Idag spelar landstingen en undanskymd roll i många medborgares medvetande. Sjukvårdspolitik intresserar man sig för, men brukar inte koppla ihop detta med den organisation som kallas landstinget. Förbättrar vi då inte demokratin genom att tydliggöra landstingen genom att göra dem större, med större befogenheter över t.ex. skatterna? Jag tror inte det. Sverige är ett litet land. Ett stort land som USA behöver starka delstater för att fungera, men Sverige är ju inte ens hälften så stort som de största amerikanska delstaterna. Vi har inget behov av att göra om vårt land till en federation. Det blir inte mer demokratiskt och inte mer effektivt. Någon naturlig samhörighetskänsla finns inte heller inom de tänkta storlänen. Redan de nuvarande länen har dålig samhörighetskänsla. De flesta svenskar använder ju som bekant landskapen för att beskriva varifrån i landet man kommer.

Trots detta skall det bli intressant att läsa vad Ansvarskommittén kommer fram till. De konsultrapporter som hittills producerats har dock dessvärre inte imponerat. Framför allt har jag saknat jämförelser med andra länder. Men det kanske kommer?

Uppdatering 11/12.

Mats Svegfors svarar Hellström i DN. Ett av Svegfors argument för en annan regional indelning är att andra länder har genomfört en sådan förändring. Hur vet han det? Såvitt jag vet har Ansvarsutredningen inte gjort några jämförande analyser. Börja gärna med att titta på Frankrike, som har infört en ny regional indelning, ovanpå sin gamla länsindelning. Frankrike styrs idag på 5 olika nivåer. EU, nationalstaten, regionen, länet och kommunen. Är det detta system Ansvarskommittén vill införa i Sverige?

_______________
Andra bloggar om: politik, landsting, sjukvård, regioner, län, ansvarskommitten. Pingat på intressant.se.

On Saturday evening, December 2, the Swedish public TV broadcasting company, SVT, will show a four hour salute in honour of Fidel Castro and Cuban communism. According to SVT December 2 is a day of celebration. It is Castro’s eightieth birthday and the fiftieth anniversary of the revolution. Because of this SVT has put together a four hour programme with documentaries about Cuba. A panel of so called experts will also share their opinions.

I think this finally settles the debate about whether Swedish public television is having a strong socialist bias or not. None of the documentaries will bring up the most apparent problem that the Cuban people suffer from, the absence of basic human rights. None of the invited “experts” are Cuban dissidents or others with a critical standpoint. Rather, the guests are communists themselves and outspoken supporters of Castro and his regime.

It is an outrage! To say the least. That is why I write this post in English. It is my hope that someone out there, outside the small pond named Sweden, should react to what is going on here. It is a cry for help. Come and see the madness that is going on in my country! Help us, please, because we do not know what we are doing!

Links of interests:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2193&lid=20061202&lpos=
SVT2_2000_sitelink&from=tabla
http://gudmundson.blogspot.com/2006/11/svt-hjrta-kuba.html
http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_14191694.asp

_______________
Andra bloggar om: politik, svt, castro, kuba. Pingat på intressant.se.