Den förbjudna biologin

Bo Rothstein försöker på DN:s debattsida att förklara varför kvinnor tar större ansvar för barnuppfostran än sina män och därmed försämrar sin ställning på arbetsmarknaden. En mängd förklaringar diskuteras. Det patriarkala strukturernas förtryck avfärdas, men däremot tror Rothstein på en rent ekonomisk förklaring. Kvinnor bildar ofta par med män som är något äldre än dem själva, och därmed något mer etablerade på arbetsmarkanden, vilket de gör eftersom de söker en partner som har stabil ekonomi.

Gott så. Men varför stanna vid de ekonomiska faktorerna? Det är tyvärr ganska typiskt för det forskningsfält som Rothstein nu vill göra ett bidrag till att man aldrig någonsin öppnar dörren till de biologiska förklaringarna. Kan det vara så att kvinnor är mer intresserade av att ta hand om barn av genetiska skäl? Kan det vara en medfödd egenskap?

För en zoolog skulle detta inte vara en konstig fråga att ställa. Även hos djur kan man se att hanar hjälper till att med att uppfostra sina avkommor, men ingen förvånas över att det är honorna som har huvudansvaret. Djur har inte en förmåga att reflektera över sig själva, och det är svårt att hävda att de sitter fast i sociala strukturer eller genomför privatekonomiska analyser. De följer sina medfödda instinkter. Ändå beter de sig på ett sätt som är snarlikt människornas. Kan det då inte vara så att även vi människor, som ju är djur, i någon mån också styrs av instinkter?

Ingen samhällsvetare törs ställa den frågan. Den är alldeles för politiskt inkorrekt. Det är bara en fråga, men som synes törs inte ens den annars politiskt orädde Rothstein ställa den. Tyvärr visar detta att vi fortfarande har långt kvar till en seriös vetenskaplig diskussion om jämställdhetsfrågor.

________________

Andra bloggar om: , , , . Pingat på intressant.se.

Sann solidaritet kommer från höger

För första gången sedan 1930-talet har Sverige en regering som står på lönearbetarnas sida. För första gången får alla som arbetar och betalar skatt ett verkligt erkännande för sina insatser för allas vårt gemensamma bästa. Jobbavdraget, regeringens skattesänkning för alla som arbetar, är liten men symboliskt mycket betydelsefull. Det är ett tack till alla som är med och hjälper till att skapa ett bra samhälle. Ett erkännade av deras solidaritet.

Solidaritet betyder att man inte ser till sitt eget bästa utan bryr sig om det gemensamma, att man håller ihop, att alla får den hjälp de behöver och att alla hjälper till, efter bästa förmåga. Under lång tid har dock begreppet solidaritet varit ockuperat av socialdemokraterna. Med solidaritet har de menat att man ska ge bidrag till dem som har det svårt. Att betala ut bidrag har varit det finaste man kan göra. Då har man visat verklig solidaritet. För då har man hjälpt någon som har det svårt. Men aldrig har socialdemokraterna brytt sig om den andra sidan av solidariteten, nämligen att alla inte bara har rätt att få hjälp, utan att alla också måste vara med och hjälpa till, så gott man kan. Om man vill få hjälp så måste man också vara beredd att ge hjälp åt andra, eller hur?

Det är här som jobbavdraget kommer in i bilden. De gemensamma resurser som vi byggt upp, och som vi ska använda för att hjälpa dem som har det svårt, har inte skapats ur tomma intet. Resurserna kommer från dem som arbetar och betalar skatt. Det är dessa människor som i verklig mening visar solidaritet med samhällets svaga. Det är lönearbetarna som är samhällets arbetshästar. Genom jobbavdraget får de en uppmuntran. Tack för att ni går upp tidigt varje morgon för att gå till jobbet! Tack för de skattepengar som ni betalat in! Tack för att ni inte missbrukar bidragssystemen så att ni kan vara lediga medan andra arbetar! Tack för att ni inte åker snålskjuts på andra! Ni är i sanning vårt samhälles hedersknyfflar. Ni förtjänar en slant extra, eftersom det är ni som gör att vårt samhälle fungerar!

______________

Andra bloggar om: , , , , . Pingat på intressant.se.

Kampanjen som kom av sig

”Av olika skäl har man inte lyckats med att framhäva de borgerliga argumenten för att skära ned. Fackets och socialdemokratins tolkning av vad som händer kom att dominera under november, säger Sören Holmberg” (SvD).
Det är också min bild av problemet. Moderaterna genomförde en alldeles lysande valrörelse, men sen har allt stannat av. Vad hände med kampanjmaskinen? Visst är det jobbigt att dra igång nya kampanjer precis efter det att man tagit över makten och har fullt upp med att styra, men under hela november och december har socialdemokraterna haft fritt spelrum.

_______________

Andra bloggar om: , , , , . Pingat på intressant.se.

Är det här Sveriges nästa statsminister?

Idag nominerades Mona Sahlin till partiordförande för socialdemokraterna. Därmed är hon också socialdemokraternas kandidat till statsministerposten. En sådan bör vara statsmannamässig, eller hur? Som Angela Merkel. Men hur är det med Sahlin? Bör Sveriges statsministr skriva beundrarbrev till rockstjärnor på tonårsvenska? Sahlin i Expressen:

För det är ju något visst med USA. Som inte är Mc Donalds och Hollywood. Utan som är New York, frihet, individualism, fantasi, kaxighet och olikhet. Som är du, Bruce Springsteen.

Och som jag är så evigt tacksam över att få vara del av. I bilen när jag vrålar till Glory days, när jag dagdrömmer om att få dansa på scenen till Dancing in the Dark, när jag gråter till In to the Fire, eller när jag nynnar om Tom Joads vålnad.

Nu har jag gått och väntat i månader på att det skall bli just torsdag. Att jag och mina vänner samlar oss på Söder, tar ett glas tillsammans, pratar igenom vad vi kan vänta oss och sen vandrar bort till Globen och din konsert. Och jag vet att jag kommer att stå upp hela kvällen, tacksamt vråla med i dina textrader, gråta av sorg och lycka över alla känslor du kommer att locka fram. För varje låt du spelar kommer jag att känna i magen att jag lever, känna i hjärtat att jag kommer att dö och inte vill att kvällen tar slut. Nånsin.

Läs hela texten.

___________________

Andra bloggar om: , , , , Pingat på intressant.se.

Behåll titeln ringarålderman

Idag har jag en insändare i UNT. Tyvärr har redaktionen klippt i texten på ett sätt som inte blev bra. Därför publicerar jag originalet här:

Behåll titeln ringarålderman

I söndagens UNT rapporteras att Domkyrkoförsamlingen ska till att omorganisera vaktmästeriet i sina olika kyrkor. I samband med detta har det ifrågasatts om titeln ringarålderman ska vara kvar. Ringaråldermannen är idag titeln på chefsvaktmästaren i Domkyrkan, men det var länge sedan kyrkan höll sig med ringare i egentlig mening. Är det därför dags att ta bort denna uppenbart otidsenliga titel?

Jag tycker att den ska vara kvar. En sådan titel som ringarålderman bör bevaras bara därför att den har funnits i kyrkan så länge någon kan minnas. Den utgör en del av kyrkan på samma sätt som skulpturerna, takmålningarna eller de vackra fönstren. Allt detta är så otidsenligt det någonsin kan bli, men också just därför värt att bevara.

Men är det inte ett problem med en titel som ingen vet vad den står för? Vore det inte mer praktiskt om chefsvaktmästaren just hette chefsvaktmästare istället? Det är sant att titeln inte upplyser om vad vederbörande har för arbetsuppgifter. Men detta gäller även för många andra titlar i kyrkan. Vad står t.ex. titeln domprost för? Är det en prost som är domare?

Ringaråldermannen, och alla andra uråldriga titlar i kyrkan, är en del av vår historia. Därför bör den bevaras på samma sätt som vi bevarar alla andra kulturhistoriska minnen.

Stefan Olsson