Igår i SvD kom äntligen den artikel som borde publicerats för länge sedan. Det är Mikael Holmström, förmodligen landets bäste försvarspolitiske reporter, som fått bekräftat från källor innanför FRA:s stängsel att det är den ryska internettrafiken som är det FRA helst av allt vill spana på.
Därmed tycker jag på något vis att allt viktigt har sagts i den här debatten. För oss som fortfarande minns kalla kriget och som på 80-talet läste spionromaner har det hela tiden varit klart vad signalspaningen ska användas till. Sverige är inte i krig, men vi är ändå utsatta för hot. Främmande makter (oftast stormakterna) hotar oss inte med vapen men bedriver underättelseverksamhet i vårt land. De spionerar på oss. Förr handlade det oftast om militära hemligheter, men idag rör det främst industrispionage.
Ett helt nytt hot är IT-attacker. Genom att kapa vanliga människors hemdatorer kan IT-soldater (de heter fakstiskt så) utsätta ett land för ett mejlbombande som skulle få Expressens FRA-kampanj att framstå som en fis i cyberrymden.
Sen finns också den traditionella militära signalspaningen, den som går ut på att se vilka främmande trupper som rör sig i vårt närområde, eller i insatsområden.
Främmande makter, med inte särskilt goda avsikter, opererar på vårt territorium, inte bara vårt fysiska territorium, utan vårt elektroniska. De utnyttjar vårt kabelsystem för aktiviteter som vi inte aldrig skulle tillåta om det skedde öppet. Frågan är därför om vi ska ned och gräva i kablarna för att se om vi inte kan snappa upp något som gör att vi kan skydda oss.
Jag tycker att det är OK. Först tänkte jag att det var som att bryta brevhemligheten, och kände därför att jag instinktivt var mot. Men eftersom nu kabeltrafiken har ersatt radiotrafiken har saken hamnat i ett annat läge. Den fråga jag har ställt mig är därför om analogin mellen e-post och traditionella brev håller. Kabeltrafiken är lika snabb som radio. Man kan använda kablar istället för radio. Jag tror därför att vi får överge tanken på att kabeltrafik är detsamma som post, och istället se det som något som motsvarar radio.
Det obehagliga ligger i att all min e-post därmed ligger öppen för FRA, precis som om jag hade skickat den över radio. Alltså måste det finnas ett drakoniskt integritetsskydd, och det är på den punkten som också jag är kritisk mot nya lagen. Vi har av tradition ett alldeles för dåligt rättsskydd för individen i vårt land. Jag skulle vilja ha ett helt annat övervakningssystem över underrättelseverksamheten än vad vi har idag. Det är alldeles för slappt och det gäller inte bara FRA utan SÄPO också. Jag vill gå så långt att tjänstemännen på dessa myndigheter ska kunna åtalas om de missbrukar sin makt, även för små förseelser.
Men i slutändan accepterar jag signalspaningen i min e-posttrafik (all min e-post går över Atlanten). Det är en avvägning mellan mina rättigheter och landets säkerhet. Det är för mig av stor vikt att de främmande makter, Ryssland, Kina, USA och andra som vi vet bedriver intensiv underrättelseverksamhet, inte får härja fritt i vårt land. Länder som dessa sitter redan nu med örat mot kabeltrafiken och lyssnar av bara tusan. Min e-post är redan övervakad fast utomlands ifrån. Vill jag därför ge mitt eget lands signalspanare samma möjligheter som andra länders? Ja, det vill jag. För jag litar nämligen mer på FRA än signalspanare från andra länder. FRA är i alla fall på min sida.
____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fra-lagen. Pingat på intressant.se.
________________________