Om inte en ungdomsarbetslöshet på 30 procent ringer ilsket som en varningsklocka på arbetsmarknadsdepartementet, undrar man om regeringen har stoppat bomull i öronen. Vi har vant oss vid att höra att vi ska försvara den svenska modellen, men inte betyder väl det att den heller inte ska reformeras? Har vi inget att lära av andra länder trots att de har markant lägre arbetslöshet bland ungdomar?
Under de 7 månader som gått sedan det var val till amerikanska kongressen, alltså samtidigt som presidentvalet, har Minnesota inte kunnat tillsätta sin ena senator. Endast 312 röster skilde kandidaterna åt, och i enlighet med god amerikansk sed utbröt en juridisk strid.
Nu är denna strid äntligen över. Delstatens högsta domstol har beslutat att valresultatet, +312 röster till Al Frankens fördel, är giltigt. Motståndaren Norm Coleman har erkänt sig besegrad och förlorar sin senatorsplats, rapporterar New York Times.
Det komiska i det hela är att Al Franken är komiker till yrket. Han var manusförfattare till TV-programmet Saturday Night Live. Senare kom han att bli politisk debattör, aggressivt mot George Bush. En annan favoritmotståndare har varit TV-prataren Bill O’Reilly på FOXNews.
Med ytterligare en röst i senaten stärker demokraterna sin majoritet i senaten, och kan nu stoppa oppositionen om den vill filibustra, dvs. tala oavbrutet för att förhindra en omröstning. Med 60 röster av 100 kan majoriteten begära streck i debatten. Normen är annars att en senator har rätt att tala hur länge han vill!
Igår gick filmen Flight 93 på TV6. Den handlar om det fjärde flygplan som 11 september 2001 aldrig nådde sitt mål, utan kraschade på landsbygden i Pennsylvania, efter att passagerarna försökt återta planet i luften. En gripande film. En fråga som dock oroande gnager efter att ha sett filmen är om det kan hända igen?
Jag råkar ju vara i eländesbranschen, bevakning av krishantering och säkerhetspolitik. Att jag ställer mig den frågan är en naturlig del av jobbet. I säkerhetsbranschen är det också många som går och väntar på nästa stora händelse. Vi har inte haft något sedan London 2005 i den demokratiska västvärlden.
Jag tror att man måste bedöma frågan utifrån två olika frågor. Vad är sannolikt? Vad är möjligt?
När det gäller sannolikheten är det uppenbart att den är låg. Även om Al-Qaeda fortfarande är vid liv och ett verkligt hot, producerar man faktiskt inte särskilt mycket. Det är som sagt fyra år sedan man slog till mot sina fiender i väst. Det flesta Al-Qaeda-attentatet har förekommit i Irak och Afghanistan, och offren har varit andra muslimer.
Det som är oroväckande är dock att möjligheten att genomföra ett attentat som 11-septemberattentatet troligtvis är lika goda nu som då. Hur 11-septemberkaparna egentligen gjorde vet vi inte, men gissningen är att man använde enkla rakbladsknivar. Kommer man att kunna föra sådana ombord igen? Nej, det är nog inte troligt eftersom de som söker igenom handbagaget är vaksamma på det. Men går det kanske att framställa en kniv i plast som är lika vass som en i stål?
FBI var kaparna på spåret på grund av att de tagit flyglektioner (utan att vilja lära sig hur man landar). Idag kan därför ingen med arabiskt namn ta flyglektioner utan att FBI får nys om det. Men tänk er Al-Qaeda-agenter som läst utredningarna och vet vilka misstag man gjorde sist? Nästa Al-Qaeda-attack skulle mycket väl därför kunna genomföras av några blonda män, med blå ögon, fryntliga och med kulmage, som bär vanliga amerikanska (eller europeiska) namn. Det enda som krävs är en falsk identitet och förklädnad som håller i någon timme.
I sammanhanget kan det vara intressant att veta att jag i år två gånger flugit inrikes i Sverige utan att behöva bevisa min identitet. Med två olika flygbolag dessutom. I Sverige kan man flyga under falskt namn. Det är rena drömmen för den terrorist som obemärkt vill komma ombord på ett inrikesflyg i Sverige.
Det är alltså i allra högsta grad möjligt att genomföra ett nytt 11-septemberattentat. Därmed är det som väl är inte också sannolikt av det enkla skälet att terrorattentat lyckligtvis är få redan från början.
PS
Filmen Flight 93 har ett syskon i filmen United 93. Båda filmerna är värda att se. Det är autentiska beskrivningar. Olika naturligtvis som två beskrivningar alltid är, men befriade från överdriven hollywoodsentimentalitet och överdriven amerikansk patriotism. Man kan ha behållning av filmerna även om man är en USA-hatande vänsterpartist.
Från och med idag, 29 juni, till den 24 juli, har jag åter det stora nöjet att få vikariera på ledarsidan på Smålandsposten. Adressen är smp.se/ledare.
Jag beklagar att jag inte haft ork att uppdatera bloggen de senaste dagarna. Tiden har gått åt till annat. Tack vare jobbet på Smålandsposten kommer det dock att bli lite mer aktivitet, eftersom jag sitter med näsan i nyhetsflödet hela dagarna.
De bästa kommentarerna av mig hittar man dock som sagt på Smålandspostens ledarsida.
Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte” har i alla fall lyckats med en sak. Den har fått den mediala uppmärksamhet den ville ha. Men kommer den att avskräcka någon från att tro på Gud? Knappast. Att kalla folk för dumma i huvudet alternativt elaka intoleranta svin, brukar inte vara särskilt övertygande. Likaså är det dödfött att påstå att man skulle vara den enda sanna uttolkaren av förnuft, jämlikhet och frihet.
Jag har ofta och på många sätt kritiserat ateismen för dess intoleranta syn på andra religioner. Ateism som tro är försvarbar. De flesta ateister är också som folk är mest, avslappnat toleranta mot andras tro. Men sen finns det de organiserade politiska aktivisterna, som vill rensa samhället från alla religiösa inslag.
På humanisternas hemsida kan man göra ett test där man ta reda på hur religiös man är. Svarar man fel får man sig en uppläxning. Som tur är får man under testets gång också anvisningar, så kallade faktablad, där man får veta vilket rätt svar är, så att man slipper komma ut som en intolerant skitstövel i slutet av testet.
Besök också gärna hemsidan för att titta på den film som finns där med en man som gör en presentation av förbundet. Säg mig sen om ni tyckte att den kändes övertygande. Själva höjdpunkten kommer i slutet när predikanten förklarar att om du är en person som tror att alla människor ska ha rätt att bestämma över sina egna liv, att alla är lika mycket värda, att förnuft och kritiskt tänkande är vägen till kunskap, då är man redan humanist.
Det blir så larvigt alltihop. Okritiskt och självförhärligande. Därför blir det också onyanserat och i förlängningen intolerant. Killen på filmen skulle jag inte ens vilja satt i styrelsen för min bostadsrättsförening.
Det är självklart orimligt att någon ska behöva sätta livet till för att få sina fundamentala rättigheter erkända. Det är inget snack om att regimen i Iran är ond. Däremot finns det gott hopp om landet Iran, om det iranska folket. Landet är förmodligen på väg mot att bli en demokrati.
Jag har länge hävdat att Irans framtid, på längre sikt, ser ljus ut, och det tror jag fortfarande. Jag har heller aldrig kunnat instämma i USA:s fördömanden om Iran som en ondskans hemvist. Det beror på två saker. Det finns miljoner bildade och civiliserade iranier som vill se en förändring och som arbetar för det. Vi har sett dem på TV de senaste dagarna. Därtill är den islamska regimen inte alls så förtryckande som man kan tro i det att den ju tillåter sådana saker som halvfria val. I diktaturer av Nordkoreas typ har man som bekant inga val alls.
Att prästerskapet, som de facto styr landet, har tillåtit halvfria val har gjort att iranierna har lärt sig leva med konkurrerande politiker, vilket är något av det viktigaste en ny demokrati måste lära sig. Och det är framför allt viktigt att veta att man kan förlora ett val utan att behöva förlora huvudet.
Det här är ingen lätt lärdom att ta till sig och många nya demokratier har fallit just på grund av att förlorarna inte har kunnat lita på segrarna. Om segrarna i en demokrati inte har någon nåd att visa finns det ju ingen anledning till förlorarna att ge efter.
Av allt att döma genomgår Iran denna läroprocess just nu. Det kommer att ta ytterligare några år innan prästerskapet ser att demokratin också är det system som gynnar dem bäst. Det är bedrövligt att se hur regimen försvarar sig med våld. Men borta vid horisonten finns ändå en strimma av ljus.
Grattis Tobias till utnämningen! Äntligen en upsaliensare som utbildningsminister! Och inte nog med det. Han är från Skytteanum, Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala.
Nu är det så här va, att Tobias och jag, vi är liksom polare va. Jag känner honom. Fattar ni.
Vi var doktorander tillsammans och vi var även engagerade i Liberala Studenter i Uppsala samtidigt, på den tiden jag fortfarande var folkpartist.
Jag vill minnas från diskussionerna i lunchrummet på institutionen att Tobias var en ihärdig förespråkare av att institutionen skulle skaffa en TV så att man kunde följa viktiga presskonferenser. Diskussionen återkom med jämna mellanrum, men det blev aldrig någon TV. Varför? Jo, som av en händelse blossade alltid TV-diskussionen upp samtidigt som det var OS eller Fotbolls-VM.
Men var står han politiskt? Ja, om han inte var helt imun mot professorerna Holmström, Hermansson, Gustavsson och Lewins hjärntvätt så står han på universitetens sida gentemot politikerna. Så nu gäller det, Tobias.
Även SVT:s vallokalundersökning bjuder på trevlig läsning. Undersökningen gjordes i samband med valet till Europaparlamentet.
Väljarna fick då också svara på frågan om hur de skulle ha röstat om det hade varit riksdagsval. Resultatet blev för socialdemokraternas del 27,0 procent och för moderaternas del 26,8.
Siffrorna kan inte översättas till ett riktigt riksdagsval med tanke på det låga valdeltagandet, men säger ändå något seriöst om hur det står till i opinionen. Bland de väljare som verkligen är engagerde i politiken är inte längre socialdemokraterna det ensamt dominerande partiet.
I SCB:s opinionsundersökning som kom idag går det starkt framåt för moderaterna. SCB gissar att moderaterna skulle få omkring 29 procent av rösterna om det hade varit riksdagsval idag. I själva sympatiundersökningen, vilket parti väljarna tycker är bäst, går det ännu bättre. Där får moderaterna 31 procent.
Även för oss i Uppsala län går det framåt, med stormsteg. På frågan om vilket parti väljarna tycker är bäst svarar 34 procent moderaterna. Det är en uppgång från november på 8 procentenheter! Samtidigt tappar sossarna i länet 10 procentenheter och landar på 30,5 procent. Vi moderater är därmed just nu vara länets mest omtyckta parti.
Men det ska noteras att siffrorna är mycket osäkra. Antalet svarande i undersökningen för länets del är bara 197 personer, vilket ger siffrorna en felmarginal på plus/minus 6 procentenheter. Partisympati är inte heller detsamma som röstningsintention.
Hur som helst är det roligt att se att det går framåt för oss och att sossarnas tillbakagång står sig. Partiet går tillbaka i nästan alla valkretsar med stora tapp uppe i norr, märkligt nog. Största raset hittar man i Malmö kommun. S går från 41,9 procent i november till 29,7 i maj. Med tanke på den stora genomklappningen i Stockholm i EU-valet undrar man vad det är som pågår. Håller sossarna på att tappa greppet om storstäderna?
Sista psalmianainlägget presenterar ännu en i raden av älskade psalmer, nr. 200 i psalmboken, I denna ljuva sommartid. När jag skriver detta upplever vi här i Mellansverige en av de regningaste dagarna på hela året. Det har hällregnat hela natten och hela dagen. Det är kallt och grått.
Sommaren är annars den i särklass bästa årstiden, enligt mig. Sommartiden är den ljuvaste, och det tyckte man även förr i det gamla bondesamhället då sommaren egentligen innebar extra mycket arbete. Men sommaren är ljus, varm och grön. Allt det som resten av året inte är.
Denna psalm kommer ursprungligen från Tyskland. Den är skriven av Paul Gerhardt 1656, kom till Sverige på 1700-talet, men kom av allt att döma inte in i psalmboken förrän 1937. Orginalet uppvisar inte många likheter med den svenska psalmen:
Så fint har man det i Tyskland. Den svenska versionen är mest känd med Natan Söderbloms melodi. Nu visade det sig märkligt nog inte finnas så många klipp på Youtube med denna psalm som jag hade väntat. Därför kröner jag detta mitt sista psalmianainlägg med ett eget bidrag, i sann poänglös Youtubestil:
Beklagar slakten. Men för dig som längtar efter att få höra den på riktigt är det ju bara att gå till närmsta kyrka.
Som många vet är detta också en psalm som också sjungs på andra melodier. Här är en för mig tidigare helt okänd variant, mycket fint framförd av sånggruppen Kraja.
Detta var det sista psalmianainlägget. Jag vet att det är tråkigt. Men ibland tar saker och ting slut. Jag hittar inte fler svenska psalmer på Youtube. Det finns mycket annan andlig musik, men grejen med psalmianan var att uppmärksamma våra vanliga svenska psalmer som man kan hitta i vanliga psalmboken. Kanske blir det en efterföljare, om det finns läsare…
Jag önskar alla psalmvänner en ljus, varm, grön och lång sommar.
När jag hör trastens klara sång,
när lärkan jublar dagen lång,
högt ovan fält och backar.
då kan jag icke tiga still.
Min Gud så länge jag är till
för livet jag dig tackar.
Nuförtiden har vi varje halvår en debatt om skolavslutningar i kyrkan. Förra helgen försvarade Göran Hägglund skolavlutningarna i Aftonbladet, eftersom det är en mycket kär svensk tradition. Det är bra och nödvändigt. Skolavslutningarna är tyvärr en hotad tradition.
Hotet kommer från Skolverket och alla de övernitiska rektorer som menar ett en konfessionslös skola är det samma som en skola där religiösa uttryck är förbjudna. Men vad är det det egentligen handlar om? Vad är det som Skolverket vill få bort? Jo, det är det här, nu citerar jag ur Katrineholmskuriren där man skriver om skolavslutningen i Vingåker:
Redan innan åtta på fredagsmorgonen tar de första plats i de strama bänkar som kyrkorummet erbjuder, det tisslas och tasslas och sorlet är i sig lågt men ekar runt i stora landsortskyrkan vars kalkade väggar och tak erbjuder god resonans. Orgeln börjar ljuda och det bildas en symfoni av förväntan, längtan och ljuv musik.
Blommor och svenska flaggor, psalmer och sång. Så svenskt in i själen. Kostym och sommarljuv klänning, välputsade skor och lätta sommarsandaler. I en salig blandning. Några små tar chansen och ränner runt för att hitta sina storebröder eller storasystrar och föräldrar syns i jakt efter de snabbtrippande små.
Gemytet är påtagligt. Det är sommar om än att regn bjuds generöst. In tågar närmare 400 elever med lärare, och kyrkan blir med ens full, fullare och fullast.
Kyrkoherde Mattias Algotson hälsar välkommen och därefter är det psalm 200 vers 1 och 2 som stäms upp. ”I denna ljuva sommartid” kläms i för full hals.
Detta gemyt är alltså usch och fy enligt Skolverkets och alla religionsfientliga rektorers uppfattning. Så trevligt som man har i Vingåker får man bara inte ha!
Jag roade mig med att kika på Eniros nyhetssök för att se vad som skrivits om skolavslutningar i kyrkan de senaste dagarna. Vingåker är inte det enda stället där skolavslutningen är en högtid. Här är ett axplock av rubriker:
Jag är naturligtvis inte obekant med argumenten mot kyrkliga skolavslutningar. I skolor med många icke-kristna elever passar det inte med avslutning i kyrkan. Det måste vara upp till den enskilda skolan att bestämma vad som är mest lämpligt. Men som länkarna ovan visar. Skolavslutningen är en mycket omtyckt tradition. Den ska därför bevaras.
Leijonborg tackar för sig. Han räddade folkpartiet från utplåning med den s.k. batongliberalismen. Han var med och bildade Allians för Sverige som ledde till valsegern 2006. Han blev bränd av sina medarbetare som inte visade sig pålitliga, och var tvungen att avgå som partiledare. Han påbörjade arbetet med att ge tillbaka universiteten sin frihet. Inte så illa, på det hela taget. Men vem tar över?
I det här läget kan man bara spekulera. Några namn som man kan fundera över:
Karin Pilsäter – Har länge varit talesman för partiet i ekonomi och näringsliv. Skulle säkert redan varit minister om partiet hade haft fler ministerposter.
Christer Nylander – Partiets man i utbildningsutskottet i riksdagen. En doldis för allmänheten.
Ceclia Malmström – Är redan minister, men därför också bevisat kompetent att flytta upp ett steg i hierarkin. EU-minister är ju en B-ministerpost jämfört med att vara utbildningsminister.
Tobias Krantz – F.d. kollega till mig från Uppsala universitet. Är nu partiets man socialutskottet i riksdagen, samt ledamot av partistyrelsen. Har precis som Malmström doktorerat i statskunskap och således forskat själv. (Dessutom är han motståndare till storregioner, vilket bara det är en förtjänst i sig.)
Det här är bara gissningar. Är det något parti som är fullproppat med professorer så är det ju fp. Kanske vill partiet låta Carl B Hamilton eller Daniel Tarschys göra en insats, trots uppnåd pensionsålder? Ministrar brukar också ofta rekryteras bland statssekreterarna. På utbildningsdepartementet heter de Amelie von Zweigbergk, Peter Honeth och Bertil Östberg. Om dem vet jag intet, vilket säger något om deras potential till att bli ledare för Utbildningssverige.
Det här är veckan för skolavslutningar. Den självklara psalmen att uppmärksamma är därför nr 199 i psalmboken Den blomstertid nu kommer. Många har fina minnen förknippade med denna psalm. Sol och värme, syréner som blommar. Hela sommarlovet framför sig. Ändå är detta en starkt ifrågasatt psalm.
Jag skriver nästan bara om politik på min blogg. Psalmianan är det stora undantaget. Men nu tvingas jag tyvärr dra in politiken igen. För det är politiken som är problemet. Israel Kolmodins fina sommarpsalm är okontroversiell i sig. Problemet är att den sjungs i skolan. En kristen sång får inte sjungas i skolan, finns det dem som hävdar. Skolan ska vara fri från religiös påverkan.
Den som följt min blogg vet att jag ser annorlunda på saken. Det som inte ska få förekomma i vårt land är religiöst förtryck. Man ska ha rätt att tro vad man vill. Men det måste ju då också få gälla alla som vill sjunga kristna sånger också. Alla skolbarn kan inte stämma in i det kristna budskapet och i skolor där många har annan religion än den kristna fungerar det självklart inte att sjunga en psalm vid skolavslutningen. Men det är inte samma sak som att det ska utfärdas ett totalförbud mot denna psalm i alla skolor i hela landet.
Eftersom det här är en av våra mest älskade psalmer finns den i många versioner. Här kommer den i typisk Youtube-tappning. Det var den här organisten/pianisten som inspirerade mig att alls göra psalmianaserien. Stilen är obetalbar.
Den här killen hade som sagt flera klipp med psalmer tidigare, men har tyvärr tagit bort några av dem. Äldre psalmianainlägg haltar därför något. Inte mycket att göra något åt. Så är det på internet.
Youtube är också roligt för att man hittar klipp av den här typen, en person som vill visa upp sitt fina arrangemang. Jag skulle gissa att han gör det för att göra reklam för sig.
Slutligen kan jag inte låta bli att ta med ett klipp med Julia, 2 år. Det är så här det ska vara med psalmer. De ska gå i arv. (Kolla särskilt koreografin med klänningen.)
Nu kommer en tråkig nyhet. Det här är näst sista psalmianan. Bara en kvar. Men alla tidigare klipp finns kvar på denna adress: http://stefanolsson.nu/category/psalmiana.
Socialdemokraterna gör inte ett sämre val än tidigare EU-val, förutom i Stockholm. Där har någonting gått fullständigt snett. Partiet är inte ens näst störst, inte ens tredje störst, utan fjärde största parti. Även lilla söta miljöpartiet gick om jätten.
EU-valet är annorlunda än riksdagsvalet. Det vet vi nu efter ett par val. Väljarna tar sig andra friheter än vanligt. Men hur kan ett parti som varit det statsbärande under flera decennier i vårt land, och som ägt makten helt självt under långa tider i Stockholms stad, göra en sådan total genomklappning?
15,1 procent är ett bottenrekord. Nu fick partiet bara 19,2 procent i förra valet, en ett nederlag då också, men nu har man backat ytterligare fyra procentenheter, och är slagna av till och med miljöpartiet.
Sannolikt är det mp som tagit sossarnas väljare. Att överge EU-motståndet visade sig vara ett genidrag. Nu äntligen kan man vara EU-vänlig och miljöpartist samtidigt, har nog många tänkt. En fullt rimlig tanke.
Men som sagt, det är ett historiskt faktum, det f.d. statsbärande partiet har tappat greppet om huvudstaden. Det som händer i huvudstaden smittar för eller senare av sig på resten av landet. Det är på gång som oss i Uppsala. Här fick s 18,1, men är fortfarande största parti. Dock åkte även vi moderater (17,2) på däng. Fp (17,7) slogs oss med 0,5 procentenheter. Mp stormade också fram från 8,8 procent till 15,3. Hatten av för fp och mp. Men vi kommer igen. Var så säkra.
Valdeltagandet imorgon väntas bli lågt trots intensivt tjat om hur viktigt det är att rösta. Att låta bli att rösta är inte ett sätt att slippa ta ställning. En utebliven röst för ditt parti gör att ett annat parti gynnas. Jag har gjort en liten film som förklarar problemet.
Tack vare Facebook fick jag syn på denna annons om LO:s smutskastningskampanj mot Reinfeldt. Istället för att förklara den egna EU-politiken vill man skrämma väljarna med statsministern. Nu kommer inte det att funka eftersom alla vet att Reinfeldt är en myskille.
Det besvärarnde är att en fackförening ger sig in i valkampen på detta sätt. Jag är inte främmande för negativa annonser, men det måste ju finnas någon slags saklig grund i botten. Och är inte en fackförenings uppgift att företräda sina medlemmars intressen, istället för att agera som ett politiskt parti?
Å andra sidan kanske man ska vara glad över den här typen av annonser. De saknar resnonans helt och hållet hos folket, och blir därför istället en belastning för avsändaren. Det här drabbar ju faktiskt bara sossarna.
Idag blir det valstugan på Stora torget hela dagen. 5 timmar ska jag stå. Det kommer att bli roligt. Det är nu i slutspurten som folk kommer fram och ställer de viktiga frågorna, istället för att gnälla om småsaker som fildelning. Vilka är de?
I någon mån är alla frågor viktiga, men här är mina topp fem:
1. Frihandeln. EU har kommit till som ett fredsprojekt för att knyta de europeiska länderna samman genom handel, men frihandeln måste komma hela världen till del! Tullarna mot tredje världen är en skam. Fattiga länder har sällan något annan näring än jordbruk. Varför har vi då tullar mot dem?
2. Miljön. Det går inte att bedriva klimatpolitik med bara Sverige som plattform. Det är helt orealistiskt. Faktum är att inte ens EU är stort nog för att lösa problemet, men EU har större tyngd än lilla Sverige.
3. Den internationella brottsligheten. På grund av den fria rörligheten har brottslingar kunnat röra sig över gränserna fritt. Polisen har inte haft samma rörlighet. Den internationella brottsligheten ligger därför hästlängder före polisen. Människohandel och narkotikasmuggling är idag en lönsam näring i vår del av världen. Jag får rysningar av att tänka på hur illa det är. Vi måste ha ett fungerande polissamarbete. Nu!
4. En gemensam utrikespolitik. Sverige är ett land med gott anseende i världen, men vi är ett litet land, mycket litet, nästan löjligt litet. EU har dock visat sig vara en hävstång för oss på den internationella arenan. Vi tjänar på mer av gemensam utrikespolitik. Tänk Ryssland, tänk gaskrisen, och ni förstår problemet.
5. Den ekonomiska krisen. EU visade sig förvånansvärt moget när man under året har samordnat sina insatser mot den ekonomiska krisen. Nu gäller det att bevara denna enighet. Risken finns nämligen annars att olika länder börjar be om undantag för det ena eller det andra. Om nu bilbranschen är i kris måste den reformeras i hela Europa och inte bara i Sverige. Den ska inte reformeras i Sverige och bevaras intakt i Frankrike. Vi ska inte försöka stjäla marknadsandelar av varandra. Vi måste ha ett renhårigt spel EU-länderna emellan.
Sen finns det naturligtvis fler frågor än dessa att intressera sig för. Men dessa fem är de som jag skulle prioritera om jag hade ont om tid att sätta mig in i frågorna. Har du inte bestämt dig så ta en tur i valstugorna. Den information du behöver finns där. Lycka till!
Nu har jag läst på om Piratpartiets EU-politik. Det gick fort. Det finns nämligen ingen. Så praktiskt, ett parti utan politik. Passar bra för alla som är för lata för att läsa på om vad EU-valet handlar om.
Partiet har inget program, utan en “strategi”. Strategin går ut på att komma med i antingen den gröna partigruppen i parlamentet eller den liberala. Piratpartiet har inte bestämt sig än. Sen ska man rösta som alla andra i gruppen. Antingen röstar man alltså som miljöpartiet i alla frågor eller som folkpartiet. Smart va?
I frågor som brottsbekämpning, klimatförändringar, tull på jordbruksvaror från fattiga Afrika, den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken, arbetsrättslagstiftningen m.m. har partiet ingen åsikt. Men man kommer ändå att vara med och rösta i de frågorna, antingen med miljöpartiet eller folkpartiet.
Är du en av dem som tycker att det är jobbigt att bestämma sig för hur du ska rösta? I så fall rekommenderar jag Piratpartiet. Piratpartiet har nämligen inte heller bestämt sig. Är du för lat för att läsa på? Oroa dig inte. Det är Piratpartiet också. Kan du inte se någon skillnad mellan miljöpartiet och folkpartiet? Ta’t lugnt. Det kan inte Piratpartiet heller.
Nu drar det ihop sig. Nu måste man bestämma sig för hur man ska rösta på söndag. Jag gjort mitt val. Det blir Hans Wallmark, nr 5 på moderaternas lista. Varför? Jag tänker så här:
En gammal kollega till mig som jobbar på Justitiedepartementet med EU-frågor sedan flera år tillbaks, och som också doktorerade i statskunskap på EU, sa så här till mig förra veckan: “EU-frågorna är egentligen samma frågor som här hemma”.
Mycket krångligare än så är det faktiskt inte. EU som organisation är hopplöst krånglig, men sakfrågorna är inte svåra att förstå sig på. Det handlar om miljö, brottsbekämpning, den ekonomiska krisen, upphovsrätten, flyktingfrågor, arbetet för fred och säkerhet i världen.
Jag kan inte alla detaljer i dessa frågor, vad som är på agendan just nu, vilka förslag som är pågång, osv. Jag erkänner villigt att jag inte hänger med särskilt bra i EU-politiken. Alltså behöver jag en person som kan företräda mig i alla dessa frågor, en person som jag kan lita på.
I riksdagen finns det en sådan politiker, som jag vet att jag i nio fall av tio delar åsikt med. Det är Hans Wallmark. På Wikipedia kan man läsa att han är “ansedd som konservativ”. Mig veterligen har han inte heller gått in på Wikipedia för att försöka ändra på det. Han är konservativ av klassiskt moderat snitt. Det ska var ordning och reda, inte en massa tjafs, politiken finns till för människorna, inte för byråkratierna, osv.
Jag är EU-vän men också EU-skeptiker i det att jag inte gör mig några illusioner om vilka dumheter som andra inom EU kan hitta på. Men om Hans sitter där och säger nej när Kommissionen kommer farandes med nya konstiga initiativ, som inte alls passar för vårt land, känner jag mig lite bättre till mods.
Jag delar också Hans uppfattning om vilka frågor EU måste prioritera. Den gränsöverskridande brottsligheten har alldeles för länge kunnat operera fritt över gränserna på grund av obefintligt samarbete mellan EU-länderas polismyndigheter. Människohandel och narkotikahandel har varit en framgångsmarknad i EU. Det måste bli ett slut på det.
Hans är också en av de få kandidater som törs tala klarspråk om Ryssland. EU är inte i konflikt med Ryssland, men relationerna är sedan Georgienkriget inte de bästa. Minns gaskrisen från i vintras. Lilla Sverige är ingen motvikt mot Ryssland, men EU är det. EU måste därför skaffa sig en Rysslandspolitik.
Hans Wallmark har naturligtvis fler frågor på sin agenda. Den som vill veta mer får gå till hans hemsida: www.europaparlamentet.nu.
För mig handlar det här alltså inte om någon särskild sakfråga. Frågorna är i allt väsentligt desamma som i riksdagen, och eftersom jag tyckt att Hans gjort ett bra jobb i riksdagen känner jag mig trygg med att sända honom vidare till Bryssel. Jag litar på honom. Det är en fråga om förtroende, helt enkelt. Varken mer eller mindre.
Jobbar man i Kista är det svårt att undvika Anna Maria Corazza Bildts valkampanj. Någon här i trakten verkar ha utnämnt henne till sin huvudkandidat. Hennes bild finns överallt.
Nu står hon som nr. 8 på listan och måste därför jaga kryss av bara tusan för att bli vald. Men av allt att döma går kampanjen bra. Själv har jag bestämt mig för att kryssa Hans Wallmark, men jag har ändå inget emot att ge fru Corazza Bildt hjälp i kampanjen. Kan man få sina kompisar att spela in en kampanjlåt kan man inte vara en helt otrevlig person.
Skulle inte förvåna mig om hon fixar det här tack vare sin lyckade kampanj. Dessutom är det inspirerande att se kandidater verkligen jobba för att bli valda i ett val som av många väljare uppfattas som en gäspning. Bara det är ju i sig värt en röst.
Diskussionen om den fejkade kd-bloggen har fått stort utrymme i media. Men verkligheten ligger inte långt efter. Åtminstone en riksdagsledamot skriver faktiskt inlägg som man undrar om de är sanna. Naturligtvis är det vår vän Carina Hägg (s) jag talar om.
Carina Hägg har ingen blogg. Hon använder istället frågeinstitutet i riksdagen. Under innevarande riksdagsår (08/09) har hon kommit in med 56 frågor, hittills. Det är mer än en i veckan. Det normala är att en ledamot kommer in med kanske 3-4 frågor under ett helt år.
Nu senast har Hägg kommit på att det är ett problem att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso är katolik. Han sägs ha någon slags koppling till den kyrkliga orden Opus Dei, och som alla vet som har läst Da Vinci-koden är detta en ond organisation som mördar alla som vill avslöja deras hemligheter. Hägg frågar EU-minister Cecilia Malmström:
Det ifrågasätts om den nuvarande ordföranden i EU-kommissionen José Manuel Barroso ska få förnyat förtroende. Det är ett viktigt uppdrag för oss som medlemsland i EU men också för medborgarna inom unionen. Därtill sträcker sig möjligheter till införande till andra delar av världen. Det kräver såväl granskning som öppenhet inför tillsättandet. Men statsminister Fredrik Reinfeldt har redan uttalat att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso ska väljas om för fem år till. Så jag förutsätter att Barrosos kopplingar till Opus Dei snarast klarläggs genom regeringens försorg. Förtroendet för EU, demokrati och kvinnors rättigheter kräver transparens om vem som ingår i EU:s yttersta maktsfär. Frågan är vad regeringen kommer att vidta för att synliggöra José Manuel Barrosos kopplingar till Opus Dei.
Så skriver en högst verklig riksdagsledamot. “Därtill sträcker sig möjligheter till införande till andra delar av världen.” Vad menas? Tillhör inte också Barroso EU:s innersta maktsfär och inte dess yttersta, med tanke på att han är ordförande för kommissionen?
Jag har tidigare skrivit om Häggs konstiga frågor. Och den som själv läser vidare på riksdagens hemsida kan se att det här inte är ett undantag. Vad sägs exempelvis om den här godbiten apropå att Island infört förbud mot sexhandel enligt svensk förebild?
På vilket sätt har ministern verkat för att Sverige sökt samverkan med Island för att våra tre länder gemensamt ska samverka för sexköpslagens befästande och spridning?
Det tredje landet är Norge, om någon undrar. Den här formuleringen är också ganska rolig, apropå sexköp i Danmark:
Vilket initiativ har ministern tagit för att i samverkan med länder inom Nordiska rådet tydliggöra danska regeringens ansvar för att flickor och kvinnor kan utnyttjas i sexhandel i Danmark?
Vi får hoppas att ministern, i det här fallet Nyamko Sabuni, inte gjort någonting, såvida vi inte stryker ordet “kan” i meningen och ersätter det med “inte ska kunna”. Och vad betyder den här meningen, apropå etiopiska flyktningars situation inom EU?
Att såväl kunskap som beslut bygger på aktuell information är viktigt för tilltron till myndigheter och domstolens handläggning generellt.
Som sagt. Det här är alltså inte påhittat av mig. Det är inte satir. Det är taget direkt ur verkligheten. Carina Hägg socialdemokratisk riksdagsledamot från Jönköpings län.