Nu är jag hemma från Betlehem och Västbanken. Mitt arbete som ekumenisk följeslagare i Det heliga landet är slut. Arbetet fortsätter med opinionsbildning på hemmafronten med talarkvällar, men här på bloggen blir det här det sista inlägget jag gör som följeslagare. Jag slutar inte blogga om Israel och Palestina, men inte som företrädare för EAPPI.
En valrörelse stundar och jag vill som engagerad lokalpolitiker ge mig in i fighten. Efter detta summerande inlägg återgår jag till att som vanligt tjata om politik i alla dess former.
Hur summerar man en tre månaders vistelse i Betlehem som följeslagare? Har min syn på konflikten förändrats? Har jag själv förändrats? Om själva uppdraget som sådant och varför jag ville ta på mig det har jag skrivit om tidigare så det går jag inte in på. Så vad blev resultatet?
Betlehem bakom muren.
Jag känner mig trött, men nöjd. Jag fick göra något viktigt för någon annan och fick själv ut mycket av det personligen. Men jag är också arg, riktigt arg. Det finns en lösning på konflikten. Men det finns ett folk och en regering som inte förstår sitt eget bästa – Israel.
Fienden är inlåst
Min mor som också kommit att intressera sig för konflikten, och som själv just nu läser allt hon kommer över och själv håller på att fundera över vad hon tycker, frågade mig häromdagen om vilken sida jag stödjer. Israel eller Palestina? Jag vägrade svara. Det här handlar inte om att vara Israelvän eller Palestinavän.
Jag är pro-israelisk på samma sätt som jag är pro-belgisk eller pro-österrikisk. Jag är vän av Israel på samma sätt som jag är vän av Belgien eller Österrike. Jag ställer samma krav på Israel som jag ställer på Belgien eller Österrike. Det är därför jag är arg på Israel, så som man är arg på en vän som beter sig illa. Det är inte att vara anti-israelisk. Det är att vara pro-israelisk även om många israeler själva inte kan se det.
Varför är det just Israel som jag är arg på? Varför inte palestinierna? Jo, jag är arg på palestinierna också, för det ska Gud veta att är det något folk som begått dumheter så är det detta. Men såsom situationen ser ut just nu, 2010, är det Israel som sitter på nyckeln till fred.
Israel har lyckats med precis det man förutsatt sig att göra, skapa säkerhet genom att paralysera allt väpnat motstånd och all palestinsk terrorism. Israel är militärt sett ett mycket framgångsrikt land och har lyckats fånga in sin fiende. Fienden är inlåst.
Men istället för att påbörja fredsförhandlingar utnyttjar Israel sin styrkeposition för att begå övergrepp mot sin fiende, övergrepp som inte har någonting med behovet av säkerhet att göra. När du har fångat din fiende har du rätt att hålla honom inlåst, men har du också rätt att plundra honom?
Ingen koppling till säkerheten
Har jag stöd för dessa anklagelser? Jag hade inte det innan jag åkte till Västbanken, men efter att ha sett hur Israel verkligen agerar är detta mitt bestående intryck.
Tre saker vill jag nämna som inte kan länkas till Israels säkerhet, men som innebär allvarliga kränkningar av palestiniernas rättigheter:
1. Bosättningarna och de ständiga stölderna av mark.
Marken är själva kärnan i konflikten. Båda folken vill åt samma yta. Israel kontrollerar fortfarande 60 procent av Västbanken. På dessa 60 procent förvägrar man palestinier att bygga. Palestinier kan inte få bygglov, inte ens när de har papper på att de äger marken.
Palestinierna blir alltmer trångbodda i dessa områden men törs inte flytta, för då finns det risk för att israeliska staten konfiskerar marken. Jordbruksmark som inte brukas kan konfiskeras efter tre år. Risken finns också att bosättare ockuperar marken.
Jag har skrivit ett antal blogginlägg om detta problem. Det är inga fria fantasier utan jag har stöd för mina påståenden hos både FN och israeliska staten själv.
2. Bosättarvåldet.
Västbanken är full av bosättningar. Det bor över 450 000 israeler här. De flesta är självfallet fredliga, men många är extremister. Israeliska staten har ingen förmåga eller vilja – jag vet inte vilket – för att stävja dem. De är våldsamma och begår ständiga övergrepp mot palestinierna, men de israeliska myndigheterna ingriper inte. Hebron är det mest kända skräckexemplet. Den lilla byn Yanoun utanför Nablus är ett annat otäckt fall. Läs mina blogginlägg och ni förstår varför.
3. Muren (eller säkerhetsbarriären som Israel kallar den).
Israel menar att muren måste finnas för att hålla borta terrorister. Om det meningfulla i detta kan man diskutera. Dock har ett land rätt att omge sig med en mur om det är så att man känner sig hotat. Men det normala är då att man bygger muren på sin egen mark, inte på någon annans.
Om Sverige ansåg att vi borde ha en mur för att hålla norrmännen borta, skulle vi då bygga den på den norska sidan av gränsen? Skulle vi konfiskera norska bönders mark?
Den mur som Israel bygger går inte vid gränsen mellan Israel och Västbanken utan den går inne på Västbanken. Den slingar sig runt omkring israliska bosättningar. På vissa ställen går den flera kilometer rakt in i mitten av Västbanken. I Betlehem går den som en smal kil in i stan, kanske 300 meter, för att omsluta minnesmärket Rakels grav (patriarken Jakobs hustrus grav).
Muren mellan Bethlehem och Jerusalem följer ingen rak linje.
Det finns många fler exempel. Inte minst blir det uppenbart när man tittar på Jerusalem. Hur kommer det sig att 88 palestinska hus i Silwandalen har fått demoleringsordrar på just den plats där staden vill skapa ett arkeologiskt museum och en park? Visst, husen är olagligt byggda, men det “olagliga” palestinska byggandet har varit känt i flera decennier. Vad har det med säkerheten att göra?
Det enda faktiskt kan relateras till säkerhetsproblematiken, och som samtidigt är en börda för palestinierna är rörelserestriktionerna. De är oerhört stränga och drabbar alla palestinier urskillningslöst. Inte ens 80-åriga tanter har rätt att komma in i Israel av säkerhetsskäl. Men något slags relevans finns i alla fall.
Mellanösterns enda demokrati?
De exempel som jag här har angett har verkligen ingenting med säkerheten att göra. Palestinierna menar att det handlar om att göra livet surt för dem så att de flyttar. Israelerna kan sen ta över marken, påstår de. Med tanke på den obefintliga kopplingen till Israels säkerhet är anklagelsen inte helt gripen ur luften. Ökningen av bosättningar på Västbanken har varit större under hela fredsprocessen än vad den var före (dvs. före 1993). Nu råder ett officiellt byggstopp, men bosättningarna expanderar på egen hand.
Det är detta agerande som gör att jag är arg på min vän Israel. Palestinierna är självfallet inte utan ansvar för att ha förlängt konflikten. Jag vet inte hur många gånger jag har förbannat självmordsbombarna. Men såsom situationen ser ut idag är palestinierna ett bakbundet folk. Det är Israel som kan göra något, men gör det inte.
Jag har förändrat min syn på konflikten. Det är alldeles sant. Jag är mer kritisk mot Israel än vad jag var tidigare. Men kritiken kommer sig av att jag kan mer och själv sett problemen med egna ögon. Ofta försvaras Israel med att ändå vara det mest demokratiska landet i Mellanöstern. Så är det, men vad hjälper det? Hur svårt är det att vara bättre än Syrien på mänskliga rättigheter? Jag ställer högre krav än så, samma krav som jag ställer på Belgien eller Österrike. Det är ju denna familj av stater jag vill att min vän Israel ska tillhöra.
_______________
Från 15 mars till 15 juni 2010 befann jag mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.
