Stefan Olsson

Igår klagade jag på socialismens kärlek till regleringar. Nu ska jag klaga på liberalismens orealistiska världsbild. Jag har precis läst om “Barbiedrogen” Melanotan, hormonpreparatet som ska göra dig “brun, kåt och smal”.

Preparatet säljs fritt på internet, som droger gör nuförtiden. Det ska göra att man blir brunare än vanligt när man solar. Läkemedelsverket gillar inte detta eftersom man misstänker att detta hormonpreparat som de flesta andra hormonpreparat har biverkningar. Preparatet är inte testat enligt gängse praxis och därför vet vi inte vilka biverkningarna har.

Är det bra eller dåligt att preparatet säljs fritt? Enligt liberalt tänkande är det OK. Vi vet ju faktiskt inte om preparatet är farligt. Det finns många som använder det och inget otäckt har hänt med dem. Alltså borde var och en kunna bilda sin egen uppfattning om man vill ta risken att använda preparatet eller inte.

Det är så enkelt att vara liberal. Man utgår helt enkelt ifrån att varje människa verkligen har förmåga att sätta sig in i de beslut de fattar. Här finns ett medicinskt preparat som kan ha biverkningar. Alltså informerar sig den enskilde om riskerna, överväger för- och nackdelar, och fattar sedan ett informerat beslut.

Många liberaler är bildade människor. De fattar beslut på just detta vis. Sen tror de att alla andra är likadana.

Men är inte sanningen den att människor kommer i alla möjliga former? Visst finns det människor som är impulsiva? Som är lite smådumma? Som så gärna, gärna, gärna vill bli lite brunare än alla andra och därför köper vad som helst som påstås ge solbränna?

Jag tror att det finns många sådan människor i vårt samhälle och jag tror att de måste ha hjälp av Läkemedelsverket och andra myndigheter för att kunna fatta ett rationellt beslut. Jag vet att många liberaler retar sig på detta, men man kan ju inte använda sig själv som måttstock för resten av befolkningen. Ingår det inte i den liberala filosofin att man ska erkänna att folk är olika?

Nej, Barbiedrogen och andra liknande idiotier visar att vi faktiskt måste tvinga på oss själva regleringar i vissa fall. Det ska naturligtvis ske mycket återhållsamt, men alla galenskaper kan inte bara vara en fråga om tycke och smak.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, melanotan, liberalism. Pingat på intressant.se.

Hur skulle Sverige se ut om Lars Ohly var statsminister? Polisen skulle jaga företagare. Inte då! Jo, precis så gick det till när Sverige styrdes av en enväldig socialdemokrati, när Sverige var det närmaste en sovjetstat en fri demokrati kunde bli.

I LO-tidningen hittade jag en oerhört intressant intervju med Ulla Murman, som var den första i vårt land att starta ett bemanningsföretag. Hon blev åtalad åtta gånger. Dömd sex gånger, friad två.

Hon startade sin firma 1953:

Att hon då bröt mot lagen när hon lät kontorsflickorna cykla iväg med en skrivmaskin fastspänd på styret hade hon inte en aning om. Men så var det eftersom det 1935 slogs fast att ”arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte”. Det var därför polisen ringde.

På 1950-talet sattes polis in mot bemanningsföretag. Det är ungefär också så Vänsterpartiet tänker sig framtiden. De vill lagstifta om att företag som sagt upp personal ska vara förbjudna att anlita bemanningsföretag.

Jag kan förstå den fackliga irritationen som finns mot bemanningsföretagen. Det finns även arbetsgivare som ogillar dem, t.ex. landstingen. Men att återinföra det sovjetiska systemet vore helt galet. Problemet är inte bemanningsföretagen utan stelbenta kollektivavtal och rigid arbetsrätt. Bemanningsföretagens expansion är en reaktion på en dåligt fungerande arbetsmarknad.

________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterpartiet, ohly, lars ohly, bemanningsföretag. Pingat på intressant.se.

Jag noterar att kvällstidningarna, inte helt överraskande, konstaterar att Wikiläckan kan bli ett hot mot de svenska trupperna. Så är det, men hotet är snarare teoretiskt än verkligt.

Så här ser en incidentrapport ut:

AT 1839L, A ROADBLOC WAS REPORTED ON LOC PLUTO IVO 42SVF795085. AT 1830L, 100-200X AAF (TALIBAN AND HIG) ATTACKED SHAR-I KHONA VILLAGE AND BURNED SOME OF THE SHOPS. AT 1848L, ANP STARTED A COUNTER-ATTACK AND THE AAF WITHDREW. AT 1924L, ANP USED MORTARS AGAINST THE AAF. AT 1944L, THE SITUATION IN SHAR-I KHONA WAS GETTING WRORSE. AT 1956L, 3RD KDK, 2ND COY LEFT FROM THE ANA FOB TO SUPPROT THE ANP. NFI
SOURCE: PRT PEK
CCIR: 3

Som synes krävs det en viss tolkningsinsats för att förstå vad som står. I det här fallet säger texten att en grupp talibaner attackerat en by och afghanska polisen gått till mottattack.

För att talibanerna ska få ut något av rapporter som dessa krävs det ett omfattande analysarbete. Det som möjligen skulle vara av intresse är exempelvis vilken typ av vapen som polisen i det här fallet använde, granatkastare. Kanske är detta “standard operation procedure”? Genom att gå igenom något hundratal liknande rapporter skulle man kunna få ett svar på den frågan.

Nu spekulerar jag mest. Jag är ingen underrättelseanalytiker. Men som forskare har jag sett råmaterial förr och det här materialet skiljer sig inte från annat arkivmaterial. Det måste bearbetas innan det kan användas till något.

Hotet skulle alltså ligga i att talibanerna sätter sig ned och listar ut vilka stridstaktiska mönster Natostyrkorna använder. Jag tror att de säkert kommer att göra ett försök med just detta, men jag är inte övertygad om att de kommer att få veta något som de inte redan känner till från sin egen underrättelseverksamhet.

Problemet ligger som sagt inte så mycket i materialet som i läckan i sig. Samtidigt är det värt att påpeka att materialet inte heller är topphemligt, eller “enormt hemligt” som Aftonbladets ledarsida påstår. Det är hemligt, men bara i klassat som “secret“, inte “top secret”.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, usa, wikileaks, nato, isaf. Pingat på intressant.se.

Jag ägnade någon timme idag åt att studera de läckta dokumenten om USA:s militära verksamhet i Afghanistan. Min bedömning är att läckan knappast skadar de amerikanska styrkorna i deras dagliga arbete, men däremot är det allvarligt att så mycket dokumentation kommit på vift. Det är nästan BP-dimensioner på läckan.

Materialet består av incidentrapporter. Dokumenten ser ut som polisrapporter. Små och stora saker blandat om vartannat. Det är rapporter om flyginsatser, skottlossningar, fångtransporter, misstänkt fientlig verksamhet, mord och stölder. Rapporterna är ofta mycket kortfattade utan förklarande resonemang. SvD har gjort ett urval av några incidenter som kan ha berört svenska trupper.

Det krävs mycket kunskap och god militärtaktisk analysförmåga för att kunna dra några slutsatser från detta material som kan avslöja något av hur amerikansk militär opererar. Jag tvivlar på att talibanerna sätter sig med detta material för att hitta på någon metod som kan överlista sin fiende.

Inga rapporter berör heller några pågående operationer.

Skadan i det här fallet ligger inte så mycket i innehållet som i läckan i sig. Det rör sig ju inte om bara några papper utan ett helt arkiv, ett elektroniskt arkiv. Jag kan inte påminna mig om att någon läckt så mycket material på en och samma gång. Enda jämförelsen jag kan komma på är BP:s läckande källa i Mexikanska Golfen.

Läckan skadar naturligtvis förtroendet för det amerikanska försvaret oerhört. En militär organisation som är i strid måste kunna hålla på sina hemligheter, det säger sig självt. Soldaterna måste kunna lita på varandra att ingen sprider information till fienden. Särskilt inte just operativ information som det rör sig om i det här fallet. Dessutom måste andra länders förband kunna lita på att amerikanerna håller tätt. Viktig information måste kunna delas mellan samarbetsländerna.

Det är rimligt att Sverige nu frågar USA hur det här kunde hända. Det är ingen stor skandal. Ingen har kommit till skada, men så här mycket information ska inte kunna läcka ut ur en militär organisation. USA är Sveriges viktigaste samarbetspartner i Afghanistan. Därför är en artig fråga befogad: Hur gick det här till?

____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, afghanistan, wikileaks, isaf, nato. Pingat på intressant.se.

Fabricerar Aftonbladet nyheter eller är det tidningens egen fotograf som är den nakna man som gjorde intrång hos kungafamiljen på Solliden? Via Zac får jag nys om en nyhet i Ölandsbladet där man hävdar att Aftonbladet skapat en incident som man själv rapporterar om.

Antingen rör det sig om att den ene handen inte vet vad den andre gör eller så är det en fejkad nyhet. Ölandsbladet skriver att det larm om ett intrång av en naken man på kungafamiljens privata vattenområde utlöstes av Aftonbladets fotograf:

Polismännen vandrade vidare ner till nakenbadet där de träffade på ytterligare två personer och de förklarade återigen anledningen till besöket, att en naken man setts mellan nakenbadet och Sollidens staket.
– Då svarade en kille att ”Det var därborta” och pekade mot Solliden till.
”Det var han som just gick härifrån, en man med ett eller två stora teleobjektiv som tog sig ut till stenen därborta och sen satt han och tittade i teleobjektiven mot land”, berättade killen för oss.
Inga andra fanns på nakenbadet när polisen anlände och Bo Johansson är säker på sin sak.
– Då har fotografen – enligt uppgift naken, det säger bland annat personalen på säkerhetsbåten – tagit sig ut till stenen och därifrån spanat mot kungens brygga och badplats. Det var han som var den nakne mannen! Och han simmade aldrig, det fanns det heller aldrig några uppgifter om.

Senare skrev tidningen en artikel om intrånget som om det vore en helt annan person det handlade om. Aftonbladet menar att polisen misstar sig. Det var inte fotografen som var nakenmannen. Ord står mot ord. Ja, vi vet ju vad Aftonbladets ord är värt i dessa sammanhang…

___________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, aftonbladet, kungahuset. Pingat på intressant.se.

Jag tycker det är bra att Göran Hägglund hoppar över Pride-festivalen. Det var också bra att Göran Persson gjorde detsamma inför valet 2006. Vinklingen i dagens huvudnyhet i Svenska Dagbladet går ut på att alla partiledare borde vara med på Pride och att det är något konstigt med dem som tackar nej. Bra då att det finns partiledare som inte faller för grupptrycket.

Jag avskyr när det uppstår ett politiskt grupptryck, där det plötsligt etableras en norm som säger att alla måste säga och göra samma saker. Det verkar som att det är påväg att växa fram en sådan norm omkring Stockholm Pride. Alla måste komma dit och visa sin respekt för HBT-samhället. Gör man inte det är man homofob.

Jag tycker sådant är trams. Varför ska Stockholm Pride åtnjuta något slags privilegium som det stället alla viktiga personer måste komma till för att visa sitt symboliska stöd för HBT-samhället? Det går väl att visa sitt stöd på annat sätt?

Det är inte festivalarrangörerna själva som driver fram detta så jag lastar inte dem för denna dumhet. Det är media. Läs gärna SvD:s artikel. Notera att ingenstans frågar sig reporten varför det är en så stor grej att Göran Hägglund inte kommer till Pride-festivalen.

Reporten har redan sin bild klar i huvudet “alla måste komma till Pride annars är det något fel på dem”. Han fixar inte att vända på perspektivet och fråga om det kanske är Hägglund som gör rätt och alla andra fel. Varför är alla andra partiledare dödsskraja för att tacka nej till medverkan på Stockholm Pride?

Eftersom det är sommartorka har TT också plockat upp detta som en nyhet och därmed har den spritts till alla lokaltidningar i landet. TT och alla lokalredaktioner kör sedan på samma spår – det är Göran Hägglund det är fel på – eftersom de inte orkar stanna upp och tänka själva.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, pride, hägglund, göran hägglund, kristdemokraterna, stockholm pride. Pingat på intressant.se.

Jag inser att jag måste skriva ytterligare ett inlägg om Aftonbladets kampanj mot Sven-Otto Littorin. Det är först nu jag inser vidden av tidningens hyckleri och självrättfärdighet.

Fram till idag trodde jag att Aftonbladet verkligen hade bett Littorin om en intervju. Jag trodde att tidningen under sansade former hade bett att få träffa Littorin för att ge honom en chans att kommentera de anklagelser som riktats mot honom. Det är så tidningens ledande figurer Jan Helin, Lena Mellin och Helle Klein har velat framställa det. Men så var det ju aldrig.

Aftonbladets eget TV-klipp visar hur konfrontationen med anklagelserna gick till när tidningens reporter stötte på Littorin på Visby flygplats:

Det här är vad Helle Klein kallar för “lugn och ro”. Hon kallar det för “en exceptionell hänsyn till en hög politiker.” Jag kallar det för ett bakhåll.

Överrumplingen var naturligtvis planerad. Det är ju ingen ny journalistisk taktik som prövas. Syftet med överrumpling är att få intervjuoffret ur balans för att han ska säga något dumt som sen ska kunna ge schysta rubriker. Kameravinkeln avslöjar att kameran hölls dold. Varför kör man med en dold kamera? Jo, för att man hoppas att ministern ska säga något dumt “off the record”.

Helin återkommer hela tiden till att allt är Littorins eget fel, eftersom han inte ville sätta sig ned med Aftonbladets reporter på Visby flygplats. Men Herregud! Vilken normalt funtad person skulle sätta sig ned och föra ett lugnt samtal med en aggressiv reporter från Aftonbladet som slungar ur sig anklagelser om brott?

Det mest normala man kan göra i en sådan situation är att säga “Vad är det för skitprat? Dra åt helvete!”, men eftersom Littorin ändå råkar vara en städad person gör han som medieträningen säger, han svarar “Inga kommentarer”. Den som har tillgång till boken Medietränad av Lind m.fl. kan slå upp sidan 68 och läsa vad man bör säga i de fall man konfronteras med uppgifter man aldrig tidigare hört talas om: “Inga kommentarer”.

Idag skriver Helin och Mellin att de inte hade publicerat anklagelserna om Littorin hade nekat till dem. Bara det är konstigt i sig. Det visar att de egentligen aldrig trodde på dem själva.

Att tidningens redaktörer inte själva tror på sina anklagelser och mer eller mindre ljuger om vad som faktiskt hände i Visby visar att tidningen själv ägnar sig åt krishantering av sämsta sort. Littorin pekade aldrig ut Aftonbladet som den stora skurken när det gällde vilka journalister som hade trakasserat hans barn. Ändå har tidningen vevat historien i flera dagar för att ge igen på honom.

Uppenbarligen kände sig Aftonbladets redaktörer träffade av den kritik som Littorin avfyrade på sin presskonferens. Den visste var den tog. Hjärnorna på redaktionen kokade över. Man ville ge igen. Tidningen gick ut med sina anklagelser trots att den visste att den inte hade mycket på fötterna. Nu försöker man sopa undan misstaget genom att försöka lägga all skuld på Littorin. Så ser den ut, Aftonbladets vendettajournalistik.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, littorin, aftonbladet, helle klein, jan helin, lena mellin, hyckleri. Pingat på intressant.se.

Jag fick ett brev från en av de palestinier som varje fredag anordnar en demonstration mot murbygget i byn Al Ma’asara på Västbanken.

I fredags hade man gjort en mur av frigolit och ställt på vägen.

I vanlig ordning stoppades demonstrationen av israeliska armén. Ironiskt nog tvingades soldaterna därmed att vara med och riva muren. En ganska kul grej, tycker jag. Soldaterna är ju egentligen där för att skydda murbygget.

Muren, eller “säkerhetsbarriären” som Israel kallar den, byggs på privatägd mark som konfiskerats av israeliska staten. Markägarna är sjävfallet arga över detta. Marken ligger dessutom inte i Israel, utan på Västbanken, vilket gör att den också är olaglig enligt folkrättens regler.

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina. Pingat på intressant.se.

Fran ett übervarmt Berlin har jag följt turerna i Littorin-affären. När jag akte hade Aftonbladet forftarande inte preciserat sin anklagelse. Pastaendet att Sven-Otto Littorin var skyldig till nagot slags brott hängde i luften. Nu är anklagelserna preciserade. Littorin pastas ha köpt sex. Tror jag pa denna anklagelse?

Nej, det enda jag tror pa i ärenden som dessa är riktiga brottsutredningar, nagot som Aftonbladets anklagelser inte ens kommer i närheten av. Än sa länge star ord mot ord, och vilken sunt tänkande människa tror mer pa Aftonbladet än vem som helst?

Tidningen säger sig ha bevis för att deras källa och Littorin känner varandra. Visst, sa kan det vara. Men var är beviset för att pengar bytts mot sex? Har tidningen ett kvitto?

Jag undrar ocksa hur mycket källan fick betalt av tidningen. Savitt jag vet har Aftonbladet inte dementerat att hon fatt betalt för att berätta sin historia. Möjligen har jag fel pa denna punkt, men med tanke pa att det är sa Aftonbladet brukar agera borde tidningen kunna svara pa den fragan ordentligt.

Jag inbillar mig inte att Littorin är fri fran daligheter. Han själv säger ju sig inte vara snövit. Det jag retar mig pa är snarare Aftonbladets sjuka rädsla för att förlora ansiktet. Jan Helins utläggning pa sin blogg om sin tidnings agerande gar bara ut pa att säga att tidningen inte gjort nagot fel och lägga sa mycket skuld det gar pa Littorin:

Det var helt enkelt Littorin själv som gjorde att Aftonbladet var tvungen att publicera en svagt underbyggd artikel om anklagelser om sexköp. Han vägrade ju svara pa fragor, trots att alla vet att det är en grundäggande mänsklig skyldighet att ställa upp pa intervju när Aftonbladet ringer. Ungefär sa tänker chefredaktören Helin.

Därmed skriver jag inte mer om Littorin för denna gang. Det var dumt att han inte redde ut allt tidigare. Det finns ju nagot i den här historien som han hade kunnat undvika och inte behövt genera sin chef med, även om det kanske inte är brottsligt. Nagot slags förklaring är väl rimligt att komma med sa smaningom.

**Uppdatering, 14/7: Tydligen har AB inte betalat sin uppgiftslämnare någonting. Jag skulle dock ändå vilja veta mer om vem hon är och vilka hennes motiv är. När och varför bestämde hon sig att gå till Aftonbladet? Är Aftonbladet den enda tidning hon gått till? Finns det en koppling mellan Littorins förra fru och uppgiftslämnaren? Frågor som dessa hade varit naturliga att ställa vid en rättegång. Aftonbladet har dock självklart inte ställt några sådana frågor eftersom det ju skulle kunna förstöra historien.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, aftonbladet, littorin. Pingat pa intressant.se.

Jag ska alldeles strax ut på en resa och hinner därför inte kommentera Aftonbladets anklagelse mot Sven-Otto Littorin ordentligt. Men tidningens skenhelighet får mig att vilja kräkas.

Vad betyder det att Aftonbladet tycker att en anklagelse har trovärdighet? Ingenting. Aftonbladet tävlar ju med Expressen om att sänka sin trovärdighet så lågt det bara är möjligt. Sanningen är ju den att de inte vågat publicera ett endaste dyft förrän nu när han avgått.

Om det finns bevis för brott, varför finns det ingen polisanmälan? Varför kommer anklagelsen nu och inte redan 2006?

Lena Mellin skriver:

En berättigad fråga är varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin. Skälet är enkelt. Sedan i går morse är han inte längre en offentlig person.

Jo, tjena. När brydde sig Aftonbladet om att skydda privatpersoner senast? Det är ju hur löjligt som helst. Kan det bero på att anklagelserna inte riktigt håller?

Littorin har gjort något dumt. Det har han mer eller mindre erkänt själv. Men är han en brottsling som Aftonbladet påstår? Fram med bevisen i så fall. Alla brott måste ju dessutom polisanmälas. Varför har Aftonbladet inte lämnat bevis om brott till polisen?

Kort sagt, Aftonbladet har aldrig haft någon som helst trovärdighet när det gäller anklagelser av den här typen. Därför tror jag helt enkelt inte på vad tidningen säger. Jag kan få fel, men inget hos denna tidnings anseende ger mig idag skäl att tro någonting annat.

Länkar till Aftonbladets artiklar:
http://aftonbladet.se/nyheter/article7434805.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/
kolumnister/lenamellin/article7434660.ab

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderatern, littorin, aftonbladet, media. Pingat på intressant.se.

Alla makthavare förtjänar granskning. Så även de makthavare som kallas journalister. Sven-Otto Littorin berättade idag på sin presskonferens att ett antal journalister ringt till hans barn. Jag vill veta vilka de är och för vilka redaktioner de jobbar.

Vi får verkligen hoppas nu att journalistskrået inte rycker ut till sina rötäggs försvar utan förstår att den egna yrkeskårens heder kräver att man granskar sina kolleger. Här har ett antal journalister trängt sig på minderåriga med mycket integritetskränkande frågor. Det är är frågor som till och med är tuffa för vuxna att svara på. Hur tungt är det då inte för en 14-åring eller 16-åring?

Det finns presstiska normer och det finns en pressombudsman. Men vad hjälper det? Det som behövs är journalister som törs kritisera andra journalister. Jag talar inte om särskilda branschtidningar eller särskilda mediegranskningsprogram i radio. Jag talar om att ledande journalister ska tordas granska andra journalister och publicera resultatet på bästa sändingstid eller bästa nyhetsplats i tidningen.

Fram med sanningen nu! Vilka var det som ringde till Littorins barn? Vilka redaktioner jobbar de för?

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, littorin, moral, etik. Pingat på intressant.se.

Häromveckan rapporterade Sveriges Radio om Ikea som inte kan leverera varor till palestinska städer och byar, men däremot till israeliska bosättningar. Jag tyckte det var pinsamt och skrev till företaget och klagade. Nu har jag fått svar.

Inte överraskande vidhåller Ikea att man inte gjort några misstag, utan endast följer lokala föreskrifter:

Efter att vi har kontrollerat med lokala, oberoende källor har vi fått information om att inget transportföretag kan, på grund av de rådande juridiska restriktionerna, leverera IKEA produkter köpta på IKEA varuhus i Israel till platser såsom staden Ramallah, vilken ligger inom ett område som kontrolleras av palestinska myndigheter.

Hyggligt av Ikeas kundtjänst att svara, men jag tror tyvärr ändå inte på vad jag läser. För det första så går det mängder av varutransporter mellan Israel och alla delar av Västbanken dagligen. Den vanliga mjöken i butikerna i de palestinska städerna är israelisk. Hur kom den dit om det inte finns varutransporter från Israel till städer som Ramallah?

För det andra, om man kan transportera varor till israeliska bosättningar på Västbanken kan man också göra det till de städer och byar som ligger precis intill. Jag menar verkligen att de ligger precis intill. Ibland rör det sig om bara några meter emellan. Till många av bosättningarna, även de stora, kommer man inte med mindre än att man kör på samma vägar som palestinierna använder.

Jag är övertygad om att Ikea inte alls har kollat upp den juridiska situationen ordentligt. Att inget transportföretag skulle ha laglig rätt att köra Ikeamöbler till Ramallah är strunt. Jag har aldrig hört talas om att det skulle finnas ett möbelstransportförbud mellan Israel och Ramallah.

Varför är det ett problem att Ikea bara levererar till bosättningarna? Jo, därför att man därmed ger sitt godkännande till den politik som går ut på att hålla isär palestinier och israeler. Det här är en solklar diskriminering av palestinierna. Jag vill inte att ett svenskt företag beter sig på det sättet och jag tror inte att Ikea vill det heller.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina, ikea. Pingat på intressant.se.

Vi kan helt enkelt inte ha Vänsterpartiet i regeringen. Om alliansen förlorar är det enda vettiga att S och MP styr med V som passivt stöd, utan ministerposter. Nu kommer det fram att Vänsterpartiet skänkt biståndspengar till diktaturer och antidemokratiska rörelser utomlands.

I sitt tal i Almedalen igår undrade Fredrik Reinfeldt varför De rödgröna vill höja skatten. Kanske är detta svaret. Om vi ska slösa skattepengar på att understödja kommunistiska gerillakrig så är det klart att svenska folket måste gräva i plånboken.

Jag tycker Fredrik Malm från Folkpartiet ställer en extremt bra fråga i sin artikel i DN idag, om riksdagspartiernas “demokratibistånd”. Demokratibiståndet är skattepengar som partierna får förmedla till samarbetspartners utomlands:

Väljarna har rätt att få besked om vad som kommer att ske med svenskt bistånd om Vänsterpartiet tar plats i en rödgrön regering efter valet. Vad ett parti gör i opposition är man förstås berett att göra också i majoriet, och då med betydligt större resurser och politiskt inflytande.

Det är just det här som är skillnaden mellan att vara ett parti vilket som helst i riksdagen och att sitta i regeringen. Sossarna har ofta haft en förlåtande attityd till sin lillebror. Alla vet att vänsterpartiet fortfarande gullar med diktaturer. Men det gör ju ingenting, har man tänkt, eftersom de ändå aldrig får inflytande över den riktiga politiken.

Men nu är det annorlunda. Socialdemokraterna har gått med på att Vänsterpartiet ska få sitta med i regeringen i händelse av valseger för De rödgröna. Det gör att samma människor som nu sitter och förmedlar skattepengar till antidemokratiska rörelser i tredje världen kommer att göra det som ministrar. Med De rödgröna i regeringsställning får vi alltså ministrar som tycker det är OK att ge skattepengar till folk på Filippinerna som planerar att starta ett gerillakrig.

För övrigt anser jag att hela grejen med demokratibistånd bör avskaffas omedelbart. 75 miljoner kr om året är helt galet mycket.

________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterpartiet, kommunism, folkmordsideologier, de rödgröna. Pingat på intressant.se.

Alliansen är i en knapp ledning i en opinionsundersökning från Sentio Research Group, 46,9 mot 45,8. Företaget är norskt, men har alltså gjort en opinionsundersökning i Sverige. Detta visar varför det är omöjligt att förbjuda publicering av opinionsmätningar inför valet.

Vissa länder (jag tror Frankrike) har förbud mot publiceringar av opinionsmätningar sista veckan före ett val. Och jag vet att det finns folk även i Sverige som vill ha det så. Man anser att det stör väljarna.

Jag har alltid tyckt att denna diskussion är urkorkad. Dels är det en ren yttrandefrihetsfråga, dels innehåller opinionsmätningarna information som faktiskt är värdefull för väljarna. Slutligen är också ett förbud omöjligt att upprätthålla.

Jag har aldrig hört talas om Sentio Research Group förut, men att ett norskt företag vill in på svenska marknaden är inte konstigt. Företaget påminner oss om vad som skulle hända om ett publiceringsförbud infördes. Opinionsmätningarna skulle istället publiceras i norsk press.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionsundersökningar, alliansen, de rödgröna, val2010. Pingat på intressant.se.

Att sprida falsk propaganda är dumt och fel. Den moderat som spridit ett dokument med S-logga som raljerar över Mona Sahlins strul med sin privatekonomi bör förbjudas att arbeta för partiet i valrörelsen, ännu mindre tillåtas kandidera.

När det gäller själva innehållet som spridits kan man dock knappast tala om något förtal. Det är inte fel att uppmärksamma en statsministerkandidats problem med att sköta sin privatekonomi. I så fall skulle det ju vara förtal att ens nämna att hon var tvungen att ge upp sitt första försök att bli partiledare på grund av Toblerone-affären. M-bloggaren Holmqwist har det fejkade brevet på sin sida. Jag hänvisar nyfikna läsare dit. Innehållet i sig är dock inte nytt utan har cirkulerat på nätet i flera år.

När det gäller frågan om det finns en Mosa Mona-kampanj eller inte kan det vara värt att påminna sig om den kampanj mot Mona Sahlin som pågår inom hennes eget parti. Det är ingen hemlighet att Toblerone-affären var en intern socialdemokratisk angelägenhet när det begav sig. Inte heller är det en hemlighet att det finns en falang i partiet som sitter med färdiga planer för att avsätta Sahlin så fort de får chansen (Expressen, 2010-01-08).

Mona Sahlin har inte hela sitt parti bakom sig och hon får dåliga resultat i alla förtroendemätningar. Är detta utslag av en kampanj? Det skulle ju också kunna vara så att hon helt enkelt inte är rätt person för uppdraget.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val2010, mona sahlin, sahlin, mosa mona. Pingat på intressant.se.