Stefan Olsson

Det verkar som att en del kristdemokrater i sin besvikelse över valresultatet har bestämt sig för att skylla allt på partiledaren. Det är olyckligt. Jag vill därför gärna bidra till en mer nykter debatt. Jag tror faktist att Hägglund har räddat KD i riksdagen. Utan honom hade resultatet blivit ännu sämre.

Varför tror jag det? Jo, det har att göra med att KD:s allra mest trogna väljare är mycket få. Minns att partiet gjorde en nästan 30 år lång ökenvandring innan Alf Svensson äntligen ledde partiet över Jordanfloden och in i det förlovade landet. Partiet bildades 1964 och kom in i riksdagen 1991. Under hela denna period brukade partiet få omkring 2 procent.

Göran Hägglund är partiledare för KD sedan 2004.

Det var också på 1990-talet Alf Svensson gjorde entré i svenska folkets hjärtan. Han var strax före sin avgång oerhört populär. Han hade en helt enastående förmåga att både förstå sitt parti och väljarkåren samtidigt. Han var den förmedlande länken mellan det lilla frikyrkliga partiet och den stora väljarmassan som tyckte att partiet egentligen var lite knäppt.

Det var Alf Svensson själv som låg bakom dundersuccén i valet 1998 då partiet fick 11,77 procent. 2002 gick partiet tillbaka till 9,15 procent, vilket fortfarande var enastående.

Nu sägs det att Hägglund sjabblat bort denna ställning, men det är verkligen orättvist. Det som skett under de senaste två valen är att Svensson-effekten klingat av. Alf är borta och alla goda minnen med honom. Partiet får nu klara sig på sitt program istället, och det är därför som partiet gått tillbaka. Det finns ingen extra hjälp från en karismatisk ledare.

Sannolikt är kristdemokraternas hårda kärna, alltså den grupp som aldrig kommer att överge partiet, inte mycket större än kanske 2-3 procent. Mycket troligt är att KD skulle åka ur riksdagen om det gjorde en slätstruken valkampanj och bara förlitade sig på sina trogna väljare. Det var ju så det såg ut under 30 år. Ingen tror väl heller att den lilla engagerade frikyrkliga grupp som en gång bildade partiet har blivit större i samhället totalt sett?

Nej, det som utgör de 3-4 procent som räddar kvar KD i riksdagen är de icke-frikyrkliga väljare inom de äldre kyrkorna, svenskkyrkliga, katoliker m.fl., de högersinnade väljare som tycker att Moderaterna är för liberala, samt de M-sympatisörer som rätt och slätt stödröstar på KD.

Det är just dessa 3-4 procent som KD-ledare slitit som ett djur för att behålla. De är personer som lika gärna skulle kunna rösta på Moderaterna. Hägglunds utspel sommaren 2009 om “Verklighetens folk” togs emot mycket väl hos dem. Likaså talet om politikens gränspoliser. Här har Hägglund vunnit stor respekt och förmodligen också många väljare till partiet, inte minst stödröstande M-väljare.

Jag tror alltså att väljartappet hade blivit avsevärt större om inte Göran Hägglund hade suttit vid rodret. Kristdemokraternas profil är inte så otydlig som det påstås. Däremot konkurrerar man med M om högerväljarna, och det är inte helt lätt med tanke på Moderaternas starka framgångar.

Som jag ser det hänger Kristdemokraterna egentligen alltid på gärdesgården. 5,6 procent är faktiskt inte alls ett dåligt resultat för ett parti som löper risk att åka ur riksdagen vid varje val. Det är klart godkänt. Det hade kunnat vara mycket värre.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, göran hägglund, hägglund. Pingat på intressant.se.

Jan Guillou blir man inte klok på. Som kriminalreporter var han lysande. Men när det kommer till världspolitiken ersätts förståndet med 1968 års världsbild. USA och Nato utmålas återigen som galna krigshetsare. Den nya totalitära ideologin, islamismen, försvaras.

I senaste kolumnen i Aftonbladet påstår han att Nato finns för att bekriga islam. De amerikanska krigsgalningarna och deras allierade i Europa bevarade Nato trots Sovjetunionens sammanbrott bara för att kunna få föra krig mot den muslimska världen.

Återigen försvaras totalitära ideologier. 60-talets tokerier är tillbaks.

Det här sättet att tänka är mer eller mindre en kopia av hur 68-kommunisterna tänkte om förhållandet mellan väst och öst på den tiden. Även då tyckte de att USA och Nato bar skulden för det kalla kriget.

Påståendena om att Sovjetunionen var ett ondskefullt imperium som förtryckte sina medborgare, ockuperade länder och höll nere halva Europa i förtryck med sin vapenmakt, ansågs lögnaktiga. Det fanns ingen massvält i Kina. Det var inget folkmord i Kambodja. Allt detta var propaganda påhittat av krigstokiga amerikaner.

Nu är vi där igen. Det finns ingen radikal våldsbenägen islamism. Det finns inget islamistiskt terrorhot, påstår Guillou. Det finns bara de gamla vanliga ETA och IRA, som står för nästan alla terrorattentat.

Guillou har uppenbarligen glömt attentaten i New York, Madrid, London, Bali och Mumbai. Till skillnad från ETA är den islamistiska terrorn inte knuten till en viss geografisk plats. Lägg därtill kaoset i Irak, Afghanistan och Pakistan. Islamismen är med överallt där blod flyter.

Knäppast av allt är ändå påståendet om att det är detta som Nato är till för att bekämpa. Hur kommer det sig då att Ryssland fortfarande ogillar Nato? Hur kommer det sig att det första länder som Lettland och Estland gjorde när de blev fria var att gå med i Nato?

Natos främsta specialitet är inte terrorbekämpning utan att skydda Europa mot krig med konventionella medel. Det är fortfarande stridsvagnar, flyg och u-båtar som är Natos specialitet. Inget av detta kan man sätta in mot islamismen som inte är en krigsmakt utan en ideologi. (Guillou kallar islamismen för en religion. Ett pinsamt misstag eller en medveten glidning?)

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, guillou, islamism, islam, nato, usa. Pingat på intressant.se.

Att gissa vem som blir sossarnas nya partiledare och vad som ska hända med detta parti är naturligtvis hopplöst. Men kul. Här kommer därför min gissning:

Just nu finns det en besvärande splittring mellan vänster och höger i partiet. En ledare måste dock fram snarast. Därmed tror jag att ny partiledare blir den kloke, trygge och eftertänksamme Sven-Erik Östeberg. Det är ingen djärv gissning. Redan nu är han en lågoddsare på Ladbrokes, 3,75. Han har precis blivit omvald till gruppledare i riksdagen. Den positionen får ofta personer som är bra på att hålla ihop flocken.

Sven-Erik Österberg är gruppledare för S i riksdagen.

I skrivande stund har Mikael Damberg lägre odds på Ladbrokes, 3,00, men han är utpräglad högersosse från Stockholm, positiv till sådana saker som RUT-avdraget. Men eftersom man har inte ens gjort upp om den politiska inriktningen kan man ju inte välja en så tydlig högerkandidat.

Vad händer sen? Jo, med Sven-Erik Österberg påbörjas ett gediget programarbete. Personkonflikterna biläggs, men höger och vänster drabbar samman. Det finns en del att göra upp om. Förnyelse inom S har ofta betytt att man går högerut. Men hur mycket av den borgerliga politiken kan man låna? Det kommer att behövas en hel del tänk här, och de kloka ideologerna kan för en gångs skull få utrymme.

Denna ideologiska och programmatiska diskussion kommer dock inte att hinna vara färdig till valet 2014. Diskussionen kommer att ha nått halvvägs. Sossarna kan inte agera lika snabbt som Fredrik Reinfeldt gjorde när han omdanade sitt parti. Reinfeldt hade ett fruktansvärt högt tempo i ett parti som låter sig toppstyras. Sossarna sitter ihop med LO. LO har veto mot allt. Det gör processen tungrodd.

Socialdemokraterna kommer ur LO från början.

2014 går Alliansen till val som ett sammansvetsat gäng igen, med samma partiledare som nu. Denna gång med ett vassare program än 2010. Regeringsdugligheten och ledarskapsförmågan är i topp. Det rödgröna samarbetet återupptas inte. S vill inte göra om misstaget att behöva göra upp med V redan före valet. Men eftersom S ännu inte har något ordentligt program samt en ledare som är bättre på att hålla ihop rörelsen än att vinna förtroende hos väljarna förlorar man igen. Sverigedemokraterna försvarar sin ställning. Alliansen bildar minoritetsregering igen.

Under mandatperioden 2014–2018 börjar det dock röra på sig för sossarnas del. Sven-Erik Österberg tackar för sig. Han inser att han egentligen bara varit en övergångsledare vars uppgift var att leda partiet genom öknen efter förnedringen 2010. Men nu har gamla stofiler och småpåvar rensats ut. Tänkarna har hunnit tänka. Några nya karismatiska ledare som talar väl om de nya idéerna har hunnit etablera sig. En av dem väljs till ny partiordförande under våren 2015. Framtidstron kommer nu tillbaka hos partimedlemmarna. Det är roligt att vara sosse igen. Argumenten är slipade och framtidsintriktade.

Därtill ser man nu också tecken på att det börjar knaka om Alliansen. Svensk parlamentarism har drabbats av pendeleffekten, dvs. man låter sig regeras 10-12 år i taget av höger respektive vänster, så som brittiska väljare tenderar att göra. Nu när det närmar sig valet 2018 finns en regeringströtthet och flera ministrar har hamnat i s.k. affärer. Många väljare har också börjat reta sig på Moderaternas stöddighet som tilltagit efter att partiet blivit landets största efter valet 2014.

2017, ungefär ett år före valet, avvecklas Alliansen. Det sägs att den inte behövs längre. FP, C och KD vill inte längre vara satellitpartier till M. M kan inte göra annat än att släppa efter. Fredrik Reinfeldt har vid det här laget också förklarat att han planerar sin avgång, vilket försvagar hans auktoritet. Övriga alliansledare har också bytts ut. Men det är inom FP Alliansens öde förseglas.

Birgitta Ohlsson är möjlig ledare för FP i framtiden.

I valet 2018 ingår inga partier allianser med varandra före valet. Blocken finns kvar. Båda sidor bombarderar varandra enligt känt mönster. Allt är som vanligt, men ändå inte riktigt. Det går bra för S. Väljarna tycker att partiet känns fräscht. Mot slutet av valrörelsen hamnar regeringsfrågan i fokus. Opinionssiffrorna visar på att de borgerliga partiernas majoritet är så liten att den inte längre kan köra över Sverigedemokraterna i riksdagen. SD har under årens gång lärt sig det parlamentariska finliret och vet nu hur det ska pressa den borgerliga regeringen till eftergifter. Hur ska det gå med regeringsmakten? undrar väljarna oroat.

Valet slutar med att de borgerliga partierna förlorar majoriteten. Socialdemokraterna återerövrar platsen som största parti och får bilda regering. S och MP tillsammans är dock inte starka nog. Vad göra? Vänsterpartiet har precis fått en ny ledare som vill att partiet ska återgå till sina rötter. Marx, Lenin och Stalin hyllas som husgudar igen. En omöjlig partner. Budet går därför till FP som enkelt låter sig övertygas, eftersom man ser sin chans att få spela hjälte och rädda landet undan såväl höger- som vänsterextremismen. S, MP och FP bildar regering.

Slut på sagan.
_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, sverige, val2018, val2014. Pingat på intressant.se.

Sverigedemokraterna är ett parti som ofta blir illa bemött. Men faktum är att Sverigedemokraterna också är lättstötta. Nu menar man att Alliansen här i landstinget avskaffat yttranderätten för landstingsråden i nämnderna på grund av SD.

Måndag och tisdag denna vecka hade vi konstituerande landstingsfullmäktige och fattade beslut om stadgar för nämnder och styrelser. Frågan som debatterades var om landstingsråden skulle ha rätt att närvarorätt och yttranderätt i samtliga nämnder. Även sådana nämnder och styrelser där de själva inte ingår. Ofta är landstingsråden också nämndledamöter, men inte alltid.

Nej, tyckte vi i Alliansen, bara nämndledamöter ska ha rätt att tala vid nämndsammanträdena. Landstingsråden för nöja sig med närvarorätt. Skälet till detta är att landstingsråden annars blir ett slags superhjältar i systemet, personer som får springa omkring på alla nämndmöten och yttra sig om allt. Det mesta av nämnarbetet handlar ju om att diskutera frågor, inte att rösta. Så varför ska det finnas några stjärnpolitiker som ska ha rätt att delta i alla sammanträden överallt?

Sverigedemokraterna tolkar nu detta som att vi infört denna regel bara för dem.

Så är det inte. Det handlar om att stoppa landstingsrådens framfart generellt sett. SD ska istället vara glada att de alls har ett landstingsråd. Partiet har 3 mandat i fullmäktige. Med bara 3,62 procent av rösterna blir det inte heller några nämndplatser. Ändå får partiet nu med dagens överdrivet generösa regelverk ett landstingsråd på halvtid. Är det då synd om SD för att deras landstingsråd inte får tala vid nämndmötena? Nej.

Mona Sahlins avgång är sannolikt hennes främsta insats som förnyare av socialdemokratin. Helt ärligt sa hon på presskonferensen vari problemet låg. Hon har varit med för länge.

Jag har alltid tyckt bra om Mona Sahlin. Hon har alltid varit en socialdemokrat som velat förnya sitt parti, dessutom högerut. Hon har alltid varit ärlig med detta och hon har aldrig var otrevlig mot sina politiska motståndare.

Mona Sahlin blev minister första gången redan 1990.

Däremot har jag aldrig känt något större förtroende för henne som politisk ledare. Jag kommenterade det i ett av mina videoblogginlägg under valrörelsen. Det var aldrig Mona Sahlin som man ville ska vara den där personen som får ett telefonsamtal kl 3 på natten med besked om att landet är i krig.

Det är många socialdemokrater som också har tyckt så. Hon hade en opposition mot sig inom partiet redan från början. Det är ingen hemlighet att det finns de som har arbetat för hennes avsked hela tiden.

Men trots hennes svaga insats som ledare finns det ändå mycket gott att säga. Jag tror verkligen att hon tillhör en av de verkliga förnyare partiet är i skriande behov av. Hon är också modig nog att frondera mot alla i sin partistyrelse. Där finns det säkerligen många som inte alls vill förnya någonting men gärna sitta kvar på sina positioner. Nu får de en sista spark i baken av den avgående ordföranden, partiledaren som ville men inte orkade genomdriva den renovering alla vet är nödvändig.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, sahlin, mona sahlin. Pinga på intressant.se.

För en gångs skull får man anledning att ge Mona Sahlin beröm. Plötsligt agerar hon faktiskt som en kompetent ledare. Det kokar i hennes parti. Hon är ifrågasatt. Vad göra? Ta initiativet förstås! Begär extra partistämma.

Moderaternas Bo Lundgren gjorde samma sak efter valkatastrofen 2002. Han agerade snabbare än vad Sahlin nu gör, men taktiken är densamma. Lundgren visste att han skulle komma att bli hårt ansatt efter valförlusten. Att bara försöka klamra sig fast hade aldrig lyckats. Det första han gjorde var därför att kalla in en extra partistämma. Han lyckades därmed bli återvald.

Sen klarade han inte av uppgiften i alla fall och fick gå kort därefter. Men han gjorde ändå det taktiskt riktiga i den situation han var i. Innan motståndet han organisera sig anställde han en förtroendeomröstning för sig själv på en partistämma. Det är något liknande Sahlin nu gör och det skulle inte förvåna mig om hon går igenom tumultet.

Jag hörde idag hur Morgan Johansson i radion samvetslöst pekade ut Thomas Östros som mannen som förlorade valet åt Socialdemokraterna. Jag tror inte att jag någonsin bevittnat ett sådant offentligt knivhugg förut. Det måste handla om en maktstrid inför ett kommande partiledarval. Jag kan inte se det som något annat. Johansson försöker röja undan Östros. Frågan är bara för att bana väg för vem?

___________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, moderaterna, mona sahlin, bo lundgren. Pingat på intressant.se.

Alla stormakter bedriver illegal underrättelsetjänst i Sverige. Alla. Jag förvånas därför över den hysteri som har brett ut sig när just USA ertappats med brallorna nere.

Det är inte lagligt för främmande länder att spana på folk. Det är bara svenska underrättelsemyndigheter som får göra det. Om utländska regeringar vill ha hjälp kan de begära det av de svenska myndigheterna. USA är ett vänligt sinnat land och vi hade mycket väl kunnat erbjuda hjälp via SÄPO.

Det var dumt och fel av USA att agera på egen hand. Men å andra sidan är brottet ganska litet. Det rör sig huvudsakligen om skyddet av ambassadbyggnaden.

Jag tror att USA gör mycket annat också som är betydligt mer ljusskyggt. Det har detta land alltid gjort. Så gör alla stormakter. Vi har landet fullt av spioner från Ryssland och Kina också. Och i den geggan är det ingen tvekan om vilket lands agenter som jag ser som det minsta bekymret.

Direkt efter 11-septemberattentatet drabbades USA av nåt slags panik. Med sedvanlig amerikansk känsla för överdrifter skulle man inhämta underrättelser om misstänkta terrorister precis överallt. Det har gjort att USA idag sitter med en underrättelseindustri som är gigantisk. Washington Post publicerade en granskning av detta i somras som var mycket kritisk.

Nu måste omständigheterna omkring denna övervakning utredas. Det är självklart eftersom det handlar om ett brott. Men att det här skulle röra sig om något oerhört och att Sverige skulle blivit en “lydstat” är bara larvigt att tro. Det är bara det vanliga USA-hatargänget som kan få det till det så.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, sverige, cia, spioneri. Pingat på intressant.se.

Monarkin är en del av Sverige, eller hur? Det är något genuint svenskt. Hur kommer det sig då att många av Sverigedemokraternas väljare vill ha republik?

Genom Henric Oscarsson blir jag uppmärksammad på SOM-institutets presentation av hur svenska folket ser på monarkin. Bläddrar man i siffrorna får man se att en av de mest negativa väljargrupperna är de som röstat på Sverigedemokraterna.

Titta på denna bild. 25% av SD:s väljare vill gärna ha republik. Det är mer än vad som finns hos Socialdemokraterna. Man ligger jämsides med Miljöpartisterna, endast slagna av Vänsterpartiet.

Klicka på bilden för större format.

När frågan ställs om monarkin bör behållas är bilden densamma. Det är bara 48% av Sverigedemokraternas väljare som vill behålla monarkin, vilket ska jämföras med 51% hos de socialdemokratiska väljarna.

Klicka på bilden för större format.

Bland mitt partis väljare, Moderaterna, är det bara 11% som vill införa republik. 72% vill ha kungen kvar. Mest kungatrogna är Centerns väljare. Bara 8% vill införa republik, medan 72% vill behålla det nuvarande statsskicket.

Men det intressanta är alltså att Sverigedemokraternas väljare är mer republikanskt sinnade än Socialdemokraternas. Sverigedemokraterna, som påstår sig vara bättre än något annat parti att försvara det genuint svenska, har en väljarkår där en majoritet kan tänka sig att avskaffa något av det svenskaste vi har – Kungen.

____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sverigedemokraterna, kungen, monarkin. Pingat på intressant.se.

Eftersom Afghanistanfrågan är något som jag följer i jobbet publicerar jag idag i Svensk Tidskrift en kommentar som förklarar vad det hela handlar om.

Kommer COIN-strategin att lyckas? Enligt den forskning som finns på området så är det fullt möjligt. Karl XI bekämpade snapphanarna. Britterna lyckades slå den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Colombia och Peru har pressat tillbaka sina gerillor. USA lyckades till sist dämpa våldet i Irak.

Men det finns vissa allvarliga osäkerhetsmoment som det är högst oklart om svenska beslutsfattare har observerat och som kan göra att allt faller.

Läs hela artikeln på denna länk: http://www.svensktidskrift.se/?p=16105

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, regeringen, socialdemokraterna, miljöpartiet, isaf. Pingat på intressant.se.

Läser idag i SvD om Nyamko Sabunis problem med att barnomsorgspengen använts för att betala outbildade dagmammor. Varför är det så himla viktigt att alla barn går på förskola? Jag gjorde inte det och jag blev inte dum i huvudet av det.

Folkpartiets liberalism är i vissa avseenden rena skämtet. Jag var en gång i tiden själv folkpartist, men hade aldrig förståelse för den moralism som finns i det partiet, och jag är glad över att jag nu slipper försvara den.

Jag ser att föräldrar gör olika val när det gäller barnomsorg. Högutbildade mammor och pappor vill göra karriär och utnyttjar därför nästan alltid förskolan. Men varför är det ett problem att inte alla vill göra så?

När man läser Nyamko Sabunis lovtal till förskolan får man intrycket att det bästa vore om alla föräldrar satte sina barn i förskolan så snabbt det bara går. Föräldraledigheten är 18 månader, så det är väl antagligen en lämplig ålder för vår nya skolplikt.

Föräldrarna kommer ut på arbetsmarknaden. Barnen uppfostras av professionella förskolelärare. Det perfekta folkpartisamhället.

Men där vill inte jag leva. Jag tror faktiskt att barn kan vara hemma med sina föräldrar ända fram till skolåldern utan att de kommer att lida nämnvärt av det senare i livet. Vad är det som ska läras ut vid 18 månader som föräldrarna inte klarar av?

__________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, barn, folkpartiet, moralism. Pingat på intressant.se.

Idag publicerar SvD Brännpunkt ett eko från 1980-talet. En grupp föredettingar inom socialdemokratin angriper den linje Socialdemokraterna följt de senaste 15 åren inom utrikespolitiken. Man vill ha den gamla neutralitetspolitiken tillbaka. Sverige ska inte samarbeta med Nato.

Med överenskommelsen med Vänsterpartiet att snabbavveckla Afghanistaninsatsen var det på vippen att Socialdemokraterna övergav den linje som Ingvar Carlsson och Göran Persson ledde in Sverige på på 1990-talet. I sista minuten ändrade sig dock partiledningen. Men kanske står Socialdemokraterna just nu inför ett vägskäl när det gäller vilken utrikespolitisk linje man vill att Sverige ska följa?

Jag har uppfattat den socialdemokratiska utrikespolitiken som att den traditionellt har stått på tre ben: 1) Internationellt samarbete, dvs. lojalitet med folkrätten och FN, 2) bistånd till utvecklingsländer samt 3) neutralitet mellan supermakterna USA och Sovjetunionen.

Så regerade socialdemokraterna under sin storhetstid. Det funkade bra. Men sedan Sovjetunionens fall har denna politik konsekvent haltat.

Neutralitetspoltiken försvann när Sovjetunionen försvann. Sverige gick med i EU. Några av våra närmaste grannar blev fria stater och gick med i Nato (Estland, Lettland, Litauen, Polen).

I denna vilsekomna miljö valde Ingvar Carlsson och Göran Persson att satsa på medlemsskap i EU och samarbete med Nato. Det har fungerat hyfsat men uppfattas ändå av många som ett provisorium. Nu strider svenska soldater sida vid sida med Natosoldater i Afghanistan. Är vi då inte de facto allierade med Nato?

Jag är inte förvånad över att 80-talsstofilerna är bekymrade. Världen har förändrats och det finns ingen fungerande svensk socialdemokratisk tolkning av vad Sverige egentligen håller på med.

Jag tror dock att Socialdemokraterna skulle kunna ta sig samman och formulera en ny syn på vilken Sveriges roll i världen ska vara. Mitt råd skulle vara att lyssna på socialdemokrater i andra länder. Varför helt enkelt inte fråga hur socialdemokrater i Norge och Danmark ser på solidaritet och internationell säkerhet? Det är två Natoländer, så varför inte fråga hur Natomedlemskap och socialdemokrati fungerar ihop?

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, nato. Pingat på intressant.se.

När nu uppgörelsen mellan regeringen och S och MP om Afghanistan är i hamn verkar debatten ha övergått till att handla om vem som vann mest? Alla utom Vänsterpartiet verkar hävda att deras linje har vunnit. Till och med SD som inte ens fick vara med i överläggningarna.

Men såsom jag uppfattar det innebär beslutet egentligen ingen förändring alls av den rådande politiken. Ingen har därför behövt ge upp några tidigare positioner. Det som gjorde frågan oviss var S:s och MP:s eftergifter till V under valrörelsen. Det vi ser nu är en återgång till normalläget.

Jag vill till och med påstå att den enda förändringen mot tidigare politik bara är ett förtydligande av densamma. Sverige har hittills talat svävande om Kabulkonferensens årtal 2014 som det året då de afghanska säkerhetsstyrkorna ska ta över huvudansvaret för säkerheten. Nu deklareras detta tydligare.

Övriga ingredienser: ökad bistånd, civil ledning etc. är inga nyheter. Dagens besked bör därför tolkas som att Afghanistanpolitiken ligger fast.

Men i och med detta hoppas jag att Afghanistandebatten inte är slut. För även om jag stöder tanken att vi ska ha kvar trupperna finns mycket kvar att diskutera. Vad gör vi om strategin inte funkar? Har vi en plan B? Vi kanske behöver öka truppstyrkan för att kunna hålla tidsschemat. Törs vi göra det?

__________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, regeringen, socialdemokraterna, miljöpartiet. Pingat på intressant.se.