Om konservatism och politisk korrekthet

Idag skriver jag om konservatism på Newsmill:

Vilka idéer som får status av politisk korrekthet är svårt att förutsäga, men nästan alltid har de två ingredienser. De utger sig för att stå för något som alla tycker är mycket gott samt har maktens gillande. Får man bara dessa två saker på plats samtidigt kan man i princip argumentera för vilka dårskaper som helst och få stöd för detta. Statliga pengar satsas på forskning och informationskampanjer. Medierna tappar sin kritiska skärpa. Kulturpersonligheter samlar sig till djupa samtal. Kändisar skriver upprop på Aftonbladets debattsida.

Läs hela artikeln på Newsmill.

Juholts installationstal: Fina ord utan innehåll

Så fick socialdemokraterna sin nya ledare. Vad fick vi då veta av Håkan Juholts installationstal? Åt vilket håll ska socialdemokratin gå? Ja, säg det, den som vet.

Med det sätt att utse partiledare (jag menar utse, inte välja) som socialdemokraterna använder sig av blir det med nödvändighet så att man får en partiledare utan någon konkret politik. Juholts tal bekräftar detta. Inga besked i några viktiga frågor gavs. Inga ställningstaganden. På sin höjd kan man skönja att elmarknaden och pensionssystemet ska få sig en översyn.

Juholt nämnde också att alla offentliganställda borde ha högre lön. Det kommer han garanterat att få höra om han lyckas bli bli vald till statsminister. Ingen socialdemokratisk regering har lyckats med det ännu, trots många försök.

Skattepolitiken undveks helt och hållet. Det är taktiskt nödvändigt eftersom partiet för närvarande inte har någon skattepolitik, men det visar hur meningslöst ett installationstal av den här typen är. Vi moderater menar att skattepolitiken är helt avgörande för jobbpolitiken. Den nyvalde socialdemokratiske partiledaren har inget att säga om den saken.

Däremot tror jag att Juholts tal ändå var viktigt för partiet. Partiet är tilltufsat, har varit utan ledarskap och politik i ett halvår. Det behövdes en predikan med många fina ord för att skapa lite god stämning.

____________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Pingat på intressant.se.

Socialdemokraterna borde vara stolta över sitt hemliga samarbete med USA

Ända fram till 1998 samarbetade ”neutrala” Sverige i hemlighet med USA för att vi skulle kunna försvara oss mot ett sovejtiskt/ryskt angrepp. Missa inte Mikael Holmströms belysande artiklar i SvD:

–Ibland när vi var ute på konstiga fält i skogen kom det fram en polisbil och undrade. Då klev det fram en kille ur buskarna som antagligen var från Säpo, iklädd trenchcoat och slokhatt, och visade upp ett id-kort och då körde polisbilen! Så det var under god kontroll. Det här skötte någon någonstans i Försvarsstaben gentemot Säpo som var tvungna att finnas till hands.

Citatet kommer från den amerikanske officer som deltog i de hemliga övningarna.

När ska vi börja tala öppet om neutralitetsbluffen? När ska socialdemokraterna befria sig själv från sin felaktiga historieskrivning?

Kära socialdemokrater! Ert samarbete med USA var en bra sak! Ni skyddade vår demokrati! Säg som det är och var stolta över det. Ni gjorde rätt. Ni har inget att skämmas över.

___________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat på intressant.se.

SD har svårt att placera Libyen på kartan

Sverigedemokraterna är såvitt jag förstår det enda partiet i riksdagen som tycker det är fel att försöka stoppa Muammar Khaddafis angrepp på den egna befolkningen.

Men sen har man ju också lite svårt att placera in landet på kartan. Enligt partisekreteraren Björn Söder ligger Libyen ”på andra sidan jordklotet”.

Spela fram till ungefär 2.50:

AB:s ledarsida borde bomba sin egen kultursida

Jag har noterat att det för ovanlighetens skull finns ett utbrett stöd även inom vänstern för den militära interventionen i Libyen. Men Aftonbladet driver två linjer samtidigt.

ledarsidan stöder man kriget mot diktatorn Khaddafi. På kultursidan hyllar man diktatorn Castro.

Kalle Holmqvist på Aftonbladet Kultur recenserar en ny hyllningsbok till diktatorn på Kuba:

I framtidens historieböcker kommer slutet av 1900-talet och början av 2000-talet beskrivas som den period då demokratin slutligen besegrade diktaturerna i Latinamerika. Och i den striden stod Fidel Castro trots allt på rätt sida. Trots att hans eget styre inte är särskilt demokratiskt.

Det är bra att Aftonbladets ledarsida stöder bombningarna av Khaddafis styrkor, men varför inte bombardera sin egen diktaturälskande kulturredaktion med kritiska frågor?