Stefan Olsson

Jag håller med om att Göran Hägglund inte har lyckats väl på senare tid med sitt ledarskap för KD. Han har fumlat med viktiga sakfrågor som vårdnadsbidraget och pensionerna. Men den kritik som nu kommer mot honom för valresultatet, en repris från förra hösten, har inget med verkligheten att göra.

Tydligen tror ett antal kristdemokrater att partiets normala väljarbas ligger på 11,77 procent. Så mycket fick partiet i valet 1998, och det är mot den siffran kritikerna mäter Hägglund mot. KD fick i valet förra året 5,6 procent. Hägglund skulle alltså ha slarvat bort 6 procentenheter.

Det är bara trams. Anledningen till att KD hade så höga siffror 1998 var att partiledaren hette Alf Svensson. Han stod då på höjden av sin popularitet.

Men det var först då som han lyckades med detta. Dessförinnan var han ledare för ett parti som låg mellan 2 och 4 procent.

Enda sättet för KD att återigen komma upp i 11,77 procent vore att ta tillbaka Alf Svensson årgång 98.

De kristdemokrater som på detta sätt lever i en drömvärld riskerar att skada sitt parti istället för att hjälpa det att hitta en fungerande plats i svensk politik. Tron att partiet har en större väljarbas än vad det faktiskt har och tron att en karismatisk ledare är allt som behövs för att denna imaginära väljarbas ska bli verklighet är inget annat än fantasier.

Förra året skrev jag ett blogginlägg om den kristdemokratiska väljarbasen. Den kan med fördel läsas igen. Klicka här.

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, kd, göran hägglund, hägglund. Pingat på intressant.se.

Diskriminering kan inte botas genom ännu mer diskriminering. Därför är det fel med kvotering. Även om jag gillar vår partisekreterare Sofia Arkelsten hoppas jag att hennes linje rätt och slätt förlorar på partistämman om några veckor.

Jag vill uppmana ombuden från mitt län att verkligen ta denna fråga på allvar och tydligt visa att vårt parti inte ska använda diskriminering som ett sätt att bli av med diskriminering. Två fel gör inte ett rätt, utan det blir som i tennis – det blir dubbelfel.

Moderaterna i Uppsala län representeras i riksdagen av tre kvinnor och en man. Ulrika Karlsson, Jessika Villhelmsson, Marta Obminska och Per Bill.

Ingen av dem har fått sina platser på grund att det var synd om dem. De kandiderade på samma villkor som alla andra, och vann sina platser i hård konkurrens. Resultatet blev att gruppen män nu är underrepresenterad. Men det är rätt. Det ska vara så. Vi har bestämt att vi vill ha det så.

Hade vi tillämpat kvotering skulle det omedelbart ha sagts att några av dem inte förtjänade sina platser. Varje gång kvotering tillämpas smutsas människors kompetens ned av denna misstanke. Det blir alltid så. Alltid.

Därför ska vi inte heller tvinga på börsföretagen kvotering till bolagsstyrelserna. Sofia Arkelsten skriver i sitt veckobrev att “partistyrelsen inte vill stänga några dörrar”. Med det menas att hon vill att partiet ska hålla kvoteringsdörren öppen. Det är synd att denna inställning fått fäste i partistyrelsen.

Visst är det trist att börsföretagen inte visar något intresse att mer aktivt än nu rekrytera kvinnor till sina styrelser. Det är slött. Visar på dålig ork. Det är på det hela taget lite pinsamt faktiskt. Trots det är jag motståndare till kvotering. Man kan inte utrota en orättvisa genom att spä på med ännu en orättvisa.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kvotering, moderaterna, arkelsten. Pingat på intressant.se.

Dag Elfström och Jakob Söderbaum har under ett par år drivit bloggen Tradition & Fason. Nu meddelar man att man släcker ned. Det är synd, men tack för insatsen!

Nu tror jag att Elfström och Söderbaum inte slutar skriva helt och hållet, men det är ändå lite trist.

Att blogga tar tid. Man måste verkligen gilla det. Själv har jag perioder då jag inte orkar skriva. Den senaste veckan har varit så. Jag har skrivit mycket, men inte just här.

Ingen behöver dock vara orolig för att jag ska lägga ned verksamheten. Jag har ju i alla fall omkring 500-600 besökare i veckan. Alla dessa läsare besöker inte bloggen för att läsa mitt senaste inlägg, utan många har säkerligen hittat hit via något gammal inlägg som jag har gjort.

500 besökare i veckan är inte mycket, säger kanske någon. Men det är i alla fall fler än noll. Så många läsare hade jag nämligen innan jag startade den här bloggen. Jag ligger alltså helt klart på plus.

Nu har jag läst igenom den moderata partistyrelsens förslag till nytt idéprogram. Mer meningslös produkt får man leta efter. PJ Anders Linder undrar i SvD om det här är partiets sista program någonsing:

“Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program”. Jag kan nog inte annat än att hålla med. Det är politisk retorik på tomgång.

Typiskt för mosiga texter är att allt möjligt blandas i samma kompott. Det finns ingen röd tråd. Här är ett exempel:

Våra ambitioner för Sverige är full sysselsättning, stark sammanhållning och internationell solidaritet. Genom en stark arbetslinje och ordning och reda i ekonomin kan alla människor delta och komma till sin rätt. Hela samhällsbygget måste genomsyras av insikten att vi bara har en planet och att kommande generationer ska kunna leva vidare här med goda livsvillkor.

Arbetslinjen och ansvaret för den globala miljön läggs samman i ett stycke som om det vore en och samma tanke det handlade om.

Politiska texter är ofta ett staplande av fina ord ovanpå varandra utan någon ambition om att hitta en systematik. Det nya moderata idéprogrammet är inget undantag. Det är skrivet för att alla som läser det ska må bra, inte för att det verkligen ska säga något.

Kommer programmet att antas på partistämman? Ja, självklart. Det är ändå ingen som bryr sig om vad som står i ett idéprogram. Står partiet för innehållet? Ja, självklart, alla andra partier också.

Nej, tacka vet jag Allmänna valmansförbundets partiprogram från 1919. Det var grejer det:

Allmänna valmansförbundets program från 1919

Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.

- Rikets oberoende. Värn för dess yttre säkerhet. Mellanfolklig rättsordning till fredens tryggande. Samförstånd i Norden.
- Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.
- Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.
- Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.
- Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.
- Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.
- Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.
- Jordbrukets stödjande och skyddande som landets huvudnäring. Bondeklassens bevarande. Förbättrad jordbrukskredit. Hjälp till bildande av nya bondejordbruk, småbruk och egna hem.
- Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.
- Sparsamhet med statens och kommunens medel. Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.
- Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.
- Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.

___________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, nya moderaterna. Pingat på intressant.se.

I veckan var jag inbjuden till riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) för att tala om Afghanistan. Det var med anledning av de rapporter jag har skrivit på mitt jobb. Om man är för lat för att läsa dem kan man lyssna på Pettersons “Försvarsradion”.

Länk till försvarsradion.

Bör Sverige erkänna en palestinsk stat om en sådan utropas nu om några veckor, och släpps in i FN? Det är verkligen ingen lätt fråga att svara på. Ingen tvekan råder om att palestinierna förtjänar att leva i en erkänd stat, men det finns ingen sådan stat just nu.

Nyheten i Sverige nu i slutet i veckan är att Folkpartiet har haft semester och missat att regeringen har beslutat att uppgradera palestiniernas officiella sändebud i Sverige till ambassadör. Hör man inte upp när ärenden föredras får man skylla sig själv. Frågan föredrogs till och med öppet i riksdagen, rapporterar Ekot.

Jag har efter många överväganden fram och tillbaka kommit fram till att tvåstatslösningen, hur knäpp en sådan än må bli, är det bästa alternativet. Idag finns en palestinsk statsstruktur på de delar av Västbanken som är palestinierna själva kontrollerar. I det avseendet finns det en stat att erkänna.

Emellertid brukar Sverige inte erkänna stater som inte har kontroll över sitt territorium. Så är det tyvärr i det här fallet. Gaza kontrolleras av Hamas och Västbanken av al Fatah. Rivalerna har slutit fred, men vem styr egentligen? Det måste hållas ett val för att utse en regering för hela territoriet.

Israels militära närvaro över hela Västbanken gör också att det är svårt att tala om en suverän stat. De självstyrande palestinska områdena är små och utspridda. 60% av Västbanken kontrolleras fortfarande fullt ut av Israel. De självstyrande områdena kontrollerar inte heller sina gränser till grannländer, och inte heller sitt luftrum.

Enligt det gamla folkrättsliga tänkande skulle det alltså inte finnas en stat att erkänna. Sverige har dock tidigare låtit sig dras med i trenden att erkänna stater av normativa skäl, snarare än objektiva skäl. Ledare för den trenden är USA, som ofta erkänner nya stater på rent normativa grunder. Kosovo är typexemplet. Är Kosovo alls en stat? Det är mycket oklart, men USA ville att det skulle bli en stat och erkände därför den. Sverige hängde på.

Jag lutar nog därför lite åt att Sverige ska sluta upp på palestiniernas sida. USA kommer inte att göra det. USA tänker till och med lägga in sitt veto i FN. Man påstår att ett erkännande kommer att försämra fredsförhandlingarna.

Jag håller inte med. Ett erkännande av en palestinsk stat kommer att missgynna Israel i kommande förhandlingar, det är solklart. USA har blivit en del i förhandlingsspelet istället för att vara en opartisk medlare. Den enda gång man kan anklaga USA för att agera fegt är när det gäller att tjata på Israel att börja förhandla.

Kanske kan ett svenskt erkännande av Palestina som medlem av FN hjälpa till att skapa lite tryck på Benjamin Netanyahu och hans kompisar så att de faktiskt tar sig samman och börjar förhandla om en tvåstatslösning. Jag börjar bli mer och mer uppgiven när det gäller USA:s förmåga att göra något i den här konflikten. Jag såg gärna ett större engagemang hos EU istället.

___________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina, fn, usa, sverige. Pingat på intressant.se.

Jag har precis lyssnat igenom boken Jordens väktare av författarduon Dan Buthler & Dag Öhrlund. Besserwissern i mig kräver att jag skriver en snabbrecension.

Läs inte boken om du bryr dig om detaljer. När man väl börjar hitta konstigheter bli man irriterad och uppmärksam, exempelvis:

- Department of Homland Security arbetar med antiterrorverksamhet men jagar inte terrorister. Det gör FBI.
- Agenter som utreder brott är sällan de som gör riskfyllda ingripanden. Det är två olika yrkesroller.
- Ingen agent/soldat osäkrar ett vapen medan han sitter i en bil (om han inte ska skjuta från bilen).
- Att göra en mantelrörelse är inte att osäkra en pistol.
- Muslimernas lediga dag är inte söndag utan fredag.
- Storbritanniens inrikes säkerhetstjänst heter inte MI6 utan MI5.
- Om USA:s utrikesminister heter Stephanie början av boken blir det konstigt om hon kallas Jennifer längre fram.
- “Pärlor bland svinen” är inte ett uttryck i svenska språket. Däremot finns det något som heter “att kasta pärlor för svin”.

Jag brukar inte hänga upp mig på småsaker, men när det blir mycket av dem står jag inte ut.

Det blir ingen sänkt skatt på pensioner 2012. En seger eller en förlust för Göran Hägglund? Jag skulle säga räddande förlust.

Istället för en skattesänkning för hela pensionärskollektivet – fattiga som rika – frå kristdemokraterna istället en satsning på pensionärer med låg pension, garantipensionärer som inte har mer än kanske 8 000-9 000 kr i månaden före skatt. Denna reform är betydligt billigare, bara en halv miljard. En skattesänkning till alla pensionärer skulle ha kostat nåt i stil med 2-3 miljarder per år.

Därmed får KD inte vad de begärt men väl vad de borde ha begärt. Förr var nämligen KD ett parti som alltid arbetade för fattigpensionärerna. Men under förra mandatperioden gjorde man sig istället till lydig tjänare åt pensionärslobbyn, PRO och SPF.

Pensionärslobbyn har aldrig brytt sig om de fattigaste pensionärerna, utan har i flera år konsekvent motarbetat regeringens politik med jobbskatteavdrag. Regeringen har försökt kompensera detta med en rad andra skattesänkningar för pensionärerna men det har inte hjälpt. Det går inte att mätta ett särintresse. Mycket vill ha mer.

Jag har ofta försvarat Hägglund eftersom han ändå är skicklig på att hålla samman de olika inriktningar som finns i partiet. Men i det här fallet har han målat in sig i ett hörn. Varför göra en profilfråga av ett så tydligt krav från en så tydlig intresselobby? Varför övergav KD sin gamla profil med att stå på fattigpensionärerna sida?

KD:s nederlag i förhandlingarna är bra för KD. Partiet kan nu återta sin egentliga politik och dumpa särintressena överbord.

_______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, hägglund, kristdemokraterna, alliansen, regeringen. Pingat på intressant.se.

Idag har jag en Op Ed i Svenska Dagbladet där jag skriver kort om problemen med att skapa fred i Afghanistan med hjälp av bistånd.

Bland annat skriver jag att:

Rapporterna från fältet talar dock om att ett av de allvarligaste problemen i Afghanistan är att företrädarna för staten är korrupta. Några är före detta krigsherrar med ett illa beryktat förflutet. Andra gör affärer med opiumhandlare. När biståndspengar hamnar i deras händer stärker det inte statens legitimitet, utan undergräver den.

Läs hela artikeln på SvD:s hemsida: Bistånd kan inte ersätta soldater.

Innehållet i artikeln bygger i sig på den rapport jag nyligen kommit ut med på FOI: Stabilitet i Afghanistan: En kritisk granskning av ISAF:s strategi för counterinsurgency, COIN.

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, bistånd. Pingat på intressant.se.

Den som följer min blogg vet att jag tycker att Sverige borde gå med i Nato. Vi är redan indragna i Natos verksamhet. Vi klarar oss inte utan Nato, vare sig vi vill försvara vårt eget land eller bidra med trupp i någon fredsbevarande insats. Så varför går vi inte med?

I veckans utgåva av Svensk Tidskrift skriver jag om Sverige och Nato:

Att Sverige sedan Sovjetunionens fall och EU-medlemskapet numera definierar sig som alliansfritt förklarades aldrig för folket. Mentalt sett lever därför de flesta svenska fortfarande med en vag föreställning om att Sverige är ett neutralt land. Det är detta som är startpunkten för den inrikespolitiska vandring vi måste göra om vi vill att Sverige ska gå med i Nato.

Vilken är då vägen framåt? En mängd arbetsuppgifter uppenbarar sig, men jag vill nämna två som jag tror är viktigare än övriga. Det ena är att börja prata Nato – på riktigt. Det andra är att börja prata Nato med socialdemokraterna.

Läs hela artikeln på Svensk Tidskrifts hemsida: http://www.svensktidskrift.se/?p=27880.