Kristdemokrater i en drömvärld

Jag håller med om att Göran Hägglund inte har lyckats väl på senare tid med sitt ledarskap för KD. Han har fumlat med viktiga sakfrågor som vårdnadsbidraget och pensionerna. Men den kritik som nu kommer mot honom för valresultatet, en repris från förra hösten, har inget med verkligheten att göra.

Tydligen tror ett antal kristdemokrater att partiets normala väljarbas ligger på 11,77 procent. Så mycket fick partiet i valet 1998, och det är mot den siffran kritikerna mäter Hägglund mot. KD fick i valet förra året 5,6 procent. Hägglund skulle alltså ha slarvat bort 6 procentenheter.

Det är bara trams. Anledningen till att KD hade så höga siffror 1998 var att partiledaren hette Alf Svensson. Han stod då på höjden av sin popularitet.

Men det var först då som han lyckades med detta. Dessförinnan var han ledare för ett parti som låg mellan 2 och 4 procent.

Enda sättet för KD att återigen komma upp i 11,77 procent vore att ta tillbaka Alf Svensson årgång 98.

De kristdemokrater som på detta sätt lever i en drömvärld riskerar att skada sitt parti istället för att hjälpa det att hitta en fungerande plats i svensk politik. Tron att partiet har en större väljarbas än vad det faktiskt har och tron att en karismatisk ledare är allt som behövs för att denna imaginära väljarbas ska bli verklighet är inget annat än fantasier.

Förra året skrev jag ett blogginlägg om den kristdemokratiska väljarbasen. Den kan med fördel läsas igen. Klicka här.

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

5 kommentarer

  1. P.

    Men då utgår du ifrån att ett parti kan harva på med 4% år ut och år in utan konsekvenser. Men så ser det förstås inte ut längre med den minskade partilojaliteten. Därtill är det omöjligt för ett parti att hålla sina medlemmar och förtroendevalda aktiva om det inte finns något hopp för partiet att få genomslag bland väljarna och/eller sina hjärtefrågor. Varför köpa för en död sak?

    Därtill har du köpt den moderna myten att det inte skulle kunna gå att övertyga människor. Att vi inte är rationella varelser motagliga för god argumention utan bara summan av olika bakgrunder. Ett Kd med en övertygande politik och argumentation kan självfallet övertyga folk om att de har rätt.

    Däremot har du rätt i att en karismatisk ledare inte är nödvändigt men däremot en ledare intresserad av att övertyga och opinionsbildare bland andra människor. Som har en vision och kan förmedla den på floskelspråk.

  2. Pingback: Statssubventionerad familjepolitik | Martin Edgélius – Konservativa Tankar | Nyheter24
  3. Fläderblom

    En del av KD:s framgångar 1998 berodde rimligen också på de andra borgerliga partierna och deras ledare. Bildt hade knappt synts i Sverige på flera år. Daleus hade just tillträtt som ordförande i ett Centerparti som samarbetat med Socialdemokraterna. Leijonborg var ganska nytillträdd och allmänt ansedd som fullständigt okarismatisk.

    ”Enda sättet för KD att återigen komma upp i 11,77 procent vore att ta tillbaka Alf Svensson årgång 98.” skriver du. Jag skulle vilja lägga till ”… och sparka Reinfeldt, Björklund och Lööf.”

  4. Stefan

    Bäste P. Jag menar inte alls att KD inte skulle ha potential att växa sig större än de 5,6 procent man har nu. Min poäng är att 11,77 procent är fel siffra att jämföra med. Jämfört med när partiet låg utanför riksdagen så har det gått från ca 2 procent till dagens 5,6. Det är just en sådan tillväxt som du menar att ett parti ska sträva efter. Visst går det. Men många inom KD jämför dagens resultatet med 1998 års siffror och skäller på Hägglund för att han inte har kunnat behålla dem. Dessa har gjort en mycket dålig analys av hur väljarunderlaget ser de facto ser ut.

    Därtill är de dåligt pålästa om vad valforskningen säger om partiledarens betydelse. En partiledare är ingen frälsare. Partiledare kan göra enskilda succéer men i längden är det partiet som sådant som måste hålla sig väl med väljarna. Det ensidiga fokuset på Hägglund gör att KD:arna inte tar tag i sitt mer grundläggande problem, nämligen att många undrar varför partiet alls behövs.

  5. P.

    Ja, det är problemet. Varför partiet ens behövs? Men tänk såhär Stefan, Vem bestämmer ett partiets profil? Vem är det som talar med media? Vem är det som tillsätter de högsta tjänstemännen? Vem är det som leder förhandlingarna? Vem är det som håller talen? Ja vem är det som tillsist har kontrollen över ett partiets agenda och sätter profilen?

    Det är när man inser att svaret på den frågan är personen som de senaste åtta åren varit partiledare som man inser att person och politik i partier inte kan diskuteras separat.