Om Disney, Tintin och fariséer i pepparkakelandet Sverige

Bortklippta bilder i en välkänd Disneyfilm, Tintinböcker bortplockade, inga pepparkaksgubbar i Luciatåget. Ska man protestera mot detta eller går man rasisternas ärenden då?

Jag menar att man inte gör det. Tvärtom. Ju intensivare vi gör jakten på negativa stereotyper som kan uppfattas som kränkande, desto mer bereder vi marken för Sverigdemokraterna.

Logiken är nämligen den här: Vi är många som har tittat på Disney på julafton, läst Tintin och varit pepparkaksgubbar (om än inte just jag), och ändå inte blivit rasister. För egen del är det först nu vid 44 års ålder som jag fått lära mig att den lilla svarta dockan hos Disney är en så kallad ”pickaninny”, alltså en amerikansk stereotyp bild av ett svart barn. Jag hade heller aldrig tänkt på att den kosackdansande gubben med långt vitt skägg är jude. Filmen har aldrig påverkat mig på något sätt att bli det minsta rasistisk. Så varför ska då dessa bilder tas bort från mina ögon?

För många har bilderna ingen rasistisk tolkning. Följaktligen blir de istället arga över att någon går in och petar i deras trivsamma julfirande. Det upplevs som onödigt och klåfingrigt. När de sedan protesterar möts de av en moraliserande föreläsning: Vill du inte vara med och motarbeta rasismen! Va! VA!

Inte nog med att man får veta att det man hittills trodde var det mest oskyldiga i världen – pepparkaksgubbar, Tintin och Disney – är rasistiskt. Dessutom får man höra att man själv är rasist, eller nästan rasist, eller i alla fall en som går rasisternas ärenden.

Resultatet av detta blir självfallet inte mindre rasism i samhället utan en vrede mot dem som har hittat på att vi måste genomsöka vartenda hörn i vårt julpyntade hem på jakt efter stereotyper. Vreden riktar sig självklart också mot de politiker som låter detta ske.

Sverigedemokraterna är ett parti som lever på denna typ av missnöje. Partiet är visserligen huvudsakligen invandrarfientlig och först i andra hand ett missnöjesparti. Men med tanke på att partiet inte bryr sig om att det verkligen finns en sån sak som rasistiska stereotyper och inte heller bryr sig om att minoriteter i Sverige ska känna sig hemma här, blir det mer eller mindre självklart för dem att försöka utnyttja det legitima missnöje som existerar.

Jag skriver ”det legitima missnöje som existerar”, för det missnöje som kommit till uttryck när det gäller pepparkaksgubbar, Tintin och Disney, har inte någon grund i rasistiskt tänkande. Det är ett missnöje mot klåfingrighet, mot viljan att pådyvla andra ett dåligt samvete och mot en uppblåst självrättfärdighet hos en grupp människor som själva tror att de är jordens mest toleranta och fina människor. Det är en protest mot vår tids fariséer.

Men hur ska vi göra med de rasistiska, eller halvrasistiska, stereotyper som verkligen finns? Som jag ser det får man väga två saker mot varandra. Det konstnärliga värdet att ha dem kvar, mot värdet av att bli av med dem. Ett intressant fall där denna avvägning alltsom oftast slutar med att det konstnärliga värdet väger över är Richard Wagners operamusik. Wagner var antisemit och lät detta komma till uttryck i sina operor. Varje gång vi lyssnar till Wagner tvingas vi också lyssna på hans antisemitism. Ändå spelas Wagner världen över.


Antisemiten Richard Wagners musik dirigerad av juden Leonard Bernstein.

Jag tror inte på farisévälde. De allra flesta vuxna i vårt land är inte rasister och kommer inte att bli det. De anser sig därför med rätta inte heller behöva läxas upp på den punkten. Inte heller kommer de att låta sig bli uppläxade. Istället kommer en motreaktion, och vilket parti vill ha en motreaktion? Vilket parti lever på att få säga att ”vi är de enda som säger vad folk egentligen tycker”? Kort sagt, ju större inflytande de politiska fariséerna får, desto större inflytande kommer också Sverigedemokraterna att få.

_________________

Pingat på intressant.se.

Det verkliga hotet mot yttrandefriheten

Åsa Linderborg på Aftonbladet är i sanning ingen av mina meningsfränder. Men det finns ändå stunder då man måste ta sina ideologiska motståndare i försvar. Idag är en sådan dag.

Linderborgs beskrivning av hur hon förföljts efter att Aftonbladet har granskat ett antal rasistiska nätsajter är otäck. Vi får vara tacksamma över att hon delar med sig av den, så att vi kan ta ställning mot den, visa vår stöd för det fria ordet och för Linderborgs rätt att skriva och säga vad hon vill.

De rasistiska sajterna gnäller om att yttrandefriheten i Sverige begränsats. Dispatch International och Avpixlat påstår sig själva vara hjältar i yttrandefrihetens tjänst.

Men toleransen är tydligen inte större än att man inte klarar av att en redaktör på Aftonbladet läser och skriver om vad som faktiskt står att läsa på denna typ av sajter. Så vem är det som hotar yttrandefriheten? Den ”politiskt korrekta” tidningen Aftonbladet eller hatmånglarna i det rasistiska träsket, dvs. Avpixlats och Dispatch Internationals läsekrets?

Jag hoppas att reaktionen från andra redaktioner blir att även dessa ger sig i kast med att granska de rasistiska sajterna. Jag själv är ansvarig utgivare för Frivärld Magasin. Vi skriver inte om svensk inrikespolitik, men vi har ändå ett visst ansvar vi också. Idag riktar sig den svenska rasismen i första hand mot muslimerna. Det är en av anledningarna till varför vi skriver mycket om islam i vår tidning. Vi vill inte att rasisterna ska vara de som sätter agendan för vad folk i allmänhet tror och tänker om islam i Sverige.

_______________

Pingat på intressant.se.

Betonglycka, nr 4 – Före och efter

Låt mig presentera Marienlyst skola i Norge, byggt 2010. Huset är känt för att det är ett passivhus. Ingen värme utifrån tillförs.

Återigen presenterar arkitekterna en bild med grönska och fullt med folk. Det ser ut att vara vår.

Marienlyst skola i sagans värld.

Så här ser det ut i verkligheten. Utan grönska och människor ser man huset såsom det egentligen är. Det är en betongklump, inget annat.

Marienlyst skola i verkligheten.

Man undrar hur någon kan tycka att den här formen av arkitektur är ny. Huset är bara två år gammalt så man kan anta att de som har ritat det tycker sig ha ritat något av det mest moderna man kan tänka sig.

Låt mig därför visa två andra bilder:

Domus i Kristianstad. Foto: Bengt Lundberg/Riksantikvarieämbetet.

Domus i Kristianstad byggdes 1965.

Dominikanerklostret Sainte Marie de la Tourette, ritat av Le Corbusier.

Dominikanerklostret Sainte Marie de la Tourette är ritat av modernismens store arkitekt Le Corbusier. Byggnaden är från 1960.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att betongfilosofin inte är ny utan en kvarleva från mitten på 1900-talet då modernismen härjade som värst. Då tyckte man att betong var vackert. Den skulle inte ens målas, utan den råa betongen skulle synas. Än idag lever vi med det arvet.

Domushuset i Kristianstad visar också hur fri från kreativitet Marienlyst skola är. Skolan är från 2010 men skulle kunna vara från 1965.

 

Socialdemokrater mot majoritetsstyre

Med intresse noterar jag att socialdemokratiska Dagens Arena vill begränsa folksuveräniteten genom att införa fler rättigheter. Om man inte kände till den politiska etiketten på tidningen skulle man gissa på liberal.

Det som föranlett Dagens Arena att skriva om detta är nya Freedom Rights Project som ser det som sitt syfte att komma tillrätta med missbruk av begreppet ”mänskliga rättigheter”. När begreppet tillåts stå för vad som helst tappar det sitt värde. Allt som görs till rättigheter görs också immunt för politiska beslut.

Detta är kända problem sedan länge, men Dagens Arena gillar inte att någon tar tag i dem:

Effekterna skulle bli dramatiska om de positiva rättigheterna försvann. I dag är i princip hela det globala utvecklingssamarbetet rättighetsinriktat och centrala frågor är hur stater ska garantera människor utbildning och hälsovård. En del av de positiva rättigheterna handlar om arbetslivet och slår fast att anställda har rätt att bilda fackföreningar och sluta kollektivavtal. Hela den internationella fackföreningsrörelsen ser dessa konventioner som ett enormt framsteg. Försvann de positiva rättigheterna skulle det innebära ett rejält kliv bakåt för maktbalansen i arbetslivet.

Därmed skulle jag säga att Dagens Arena har ömsat skinn och blivit liberaler istället för socialdemokrater.

Hos socialdemokratin har man traditionellt sett ansett att folksuveräniteten är viktigare än de mänskliga rättigheterna. Skälet härtill är att man tillmäter majoritetsprincipen ett stort värde.

Majoritetsprincipen i sin tur kommer från den grundläggande demokratiska principen om allas lika värde. Principen om den ”politiska jämlikheten” är att alla räknas lika. Allas intressen ska beaktas. Ingen står över någon annan.

Majoritetsprincipen är ett sätt att implementera denna princip. När majoriteten får bestämma maximerar man principen om allas lika värde.

I liberal idétradition anser man istället att vissa värden är okränkbara oavsett vad majoriteten säger. Trosfrihet och yttrandefrihet är kanske de exempel man kommer att tänka på först. Rättigheter som dessa sägs vara ”naturliga”, om man följer den naturrättsliga traditionen eller härledda från ”samhällskontraktet” om man är kontraktsteoretiker.

Oavsett varifrån rättigheterna kommer menar man i alla fall att de är viktigare än majoritetsprincipen. Att rättigheterna blockerar majoritetens vilja och därmed är en inskränkning i principen om den politiska jämlikheten är man medveten om.

För liberaler är det meningen att vissa områden av samhället ska ställas utanför politiken genom att de ges ett rättighetsskydd. Den politiska jämlikheten ska inte ha rätt att inkränkta på vissa områden. Ibland ska majoriteten inte få sin vilja fram.

När nu Dagens Arena plötsligt sluter upp på rättighetsförsvararnas sida undrar man om de vet vilken idétradition man hör hemma. En gång i tiden ville socialdemokraterna inte ha några rättigheter alls inskrivna i grundlagen. Problemet var nämligen då att man trodde att borgarna skulle blockera angelägna sociala reformer med tjat om rättigheter. Men nu är sossarna inte det stora partiet längre som kunde styra staten helt själv. Då kanske det är lite bra med rättigheter i alla fall.

Linderborgs antisemitism kan inte bortförklaras

Socialdemokratiska Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försöker ånyo bortförklara sin antisemitism. Det var 2009 som hon publicerade Donald Boströms artikel om organhandel. Men det är i första hand hon och inte han som är antisemit.

Åsa Linderborg hänvisar till en artikel i magasinet Filter där den illegala organhandel som de facto förekommit i Israel beskrivs. Därmed menar hon att Donald Boström gjorde rätt som skrev om detta. End of story.

Men jag menar att problemet inte är Boström utan Linderborg. Hon kan fortfarande inte förklara hur hon kunde tro att det fanns en amerikansk-israelisk transatlantisk organhandelsmaffia.

När Linderborg skulle försvara Boströms artikel skrev hon:

Den som läser artikeln ser att den består av tre delar. Först sammanfattar Boström den aktuella korruptionshärvan i New Jersey, där ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel. Därefter behandlar han Israels välkända brist på donatorer och den mångåriga illegala organhantering som israeliska läkare talar öppet om. Artikelns sista del beskriver en händelse i byn Imatin på Västbanken, som Boström blev vittne till 1992.

Ett 20-tal organhandlande rabbiner? Så var det aldrig. Det som hände var att fem rabbiner arresterades i en korruptionshärva i New Jersey, som omfattade 46 personer.

Vid sidan av detta greps också en person, med israeliskt ursprung, som höll på med illegal organhandel: ”Another man in Brooklyn, Levy-Izhak Rosenbaum, was accused of enticing vulnerable people to give up a kidney for $10,000 and then selling the organ for $160,000”, skriver New York Times.

Men när Linderborg ska återge vad hon tror har hänt har de fem rabbinerna blivit tjugo och korruptionen har övergått till att bli organhandel. Det är precis så antisemitisk mytbildning går till.

Israel har haft problem med illegal organhandel. Men det är inte omnämnandet av organhandeln som sådan som är det antisemitiska. Det är fantasierna runt omkring de verkliga omständigheterna.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga:

Nygamla uppgifter friar inte Aftonbladet från antisemitism
Hur länge blir Åsa Linderborg kvar på Aftonbladet?

____________________
Pingat på intressant.se.