Källa eller mytoman?

Ska man tro på Aftonbladets källor om vad som försiggår i Socialdemokraternas verkställande utskott? Jag måste ärligt erkänna att jag inte vet.

Aftonbladet är en tidning som tycker att kriminella, som har det som sin yrkesspecialitet att ljuga, duger som källor. Nu påstår man sig ha bra insyn i vad som försiggår inom sossarnas VU:

Aftonbladet kan i dag avslöja att falangstriderna i den absoluta partitoppen gör att ledamöterna har mycket svårt att enas om en tillfällig lösning. Blockeringarna i VU kan komma att tvinga fram en tidskrävande extrakongress.
– Det är väldigt, väldigt låst i VU. Ska de kunna enas till på fredag så måste de hitta en ny kandidat utanför den vanliga kretsen, säger en tung S-källa.

Med tanke på att det är samma journalister som bevakar S-krisen som låg bakom drevet mot kungen, och samma redaktion, samma redaktörer, finns det ingen anledning att tro på någonting.

Tydligt är i alla fall att Aftonbladets så kallade tunga S-källa inte sitter i VU, utan utanför. Men så länge vi inte får veta vem hon eller han är, vilken falang hon eller han tillhör och vilket syfte hon eller han har med att slänga åt Aftonbladet några köttbitar, går det inte att värdera sanningshalten.

Så blir det med en redaktion som inte vårdar sin trovärdighet. En journalist kan inte avslöja identiteten på sina källor i såna här lägen utan måste förlita sig på sin tidnings förtroendekapital. En tidning som vårdar detta ser därför till att aldrig publicera artiklar på grundval av dåliga källor.

För något år sedan hade jag nog litat på att Aftonbladet verkligen hade en riktigt tung S-källa. Men efter drevet mot kungen då Aftonbladet granskade allt utom det som var själva storyn – påståendet om en kompromotterande bild – är trovärdigheten körd. Tung S-källa eller mytoman? Ingen vet.

________________________
Pingat på intressant.se.

Det är svårt att leda ett parti som består av Quislingar

Håkan Juholt avgick inte, utan han höggs ned av sina egna. Vad säger det om högsta ledningen för Socialdemokraterna? Är det denna typ av politiker som vi vill ska leda Sverige?

Juholt är en klumpeduns. Det är ingen tvekan om den saken. Han är en god retoriker, men också en slarver. Han tänker inte igenom vad han säger, utan låter munnen gå. Det gör inget om man är vanlig menig riksdagsledamot. Det gör inget heller om man är partiledare, och det sker någon enstaka gång. Men gör man det varannan vecka blir det en belastning.

Klumpighet och slarv är dock sådant som kan botas. Med en bra talskrivare och en bra pressekreterare hade de ogenomtänkta uttalandena så småningom försvunnit.

Vad som däremot inte går att bli av med i första taget är illojala partivänner. Ledande socialdemokrater som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har vägrat att uttala sitt förtroende för Juholt. Ett antal giftpilar har avfyrats.

Historien med a-kassan och budgetmotionen är också det en liten grej egentligen. Alla som har varit med och förberett politiska förslag vet att de första versionerna inte tål dagsljus. Men någon på S-kansliet i riksdagen (eller i riksdagsgruppen) sände interna papper till tidningarna för att skada Juholt. A-kassan är en känslig fråga och det visste naturligtvis den person som såg sin chans att låta sin partiordförande steka i pressen. Den som gjorde detta är ett svin.

Högsta ledningen för detta parti, verkställande utskottet (klicka här för att se vilka de är), har nu avsatt Juholt. Det är svagt. Man ger efter för kvällstidningar, illojala partimedlemmar, rivalitet och splittring.

Detta gäng gör anspråk på att få leda landet. De vill regera. De vill göra sig själva till ministrar. Förtjänar de att leda vårt land? Nej, verkligen inte. Sverige är ett för fint land för att det ska ledas av människor som för sin egna maktambitioners skull hugger sin egen partiordförande i ryggen, bara därför att tillfället gavs.

Juholt var ingen bra partiledare. Men han gavs heller aldrig chansen att bli det. Det är svårt att leda ett parti som består av Quislingar.

________________________
Pingat på intressant.se.

Är det därför stödet för Socialdemokraterna sjunker?

Är den socialistiska eran över? Det vore osannolikt. Inte kan en så stark ideologi bara dö ut. Men ändå, tänk om det är så? Sossarna är i kris. Vänsterpartiet går högerut. Låt oss pröva tanken.

När Svante Nordin recenserade min Handbok i konservatism i SvD, skrev han:

Kommunismens fall gjorde strängt taget vänstern irrelevant, även om det tagit tid för många att inse det. Socialdemokratins utveckling mot fullt accepterande av marknadsekonomin talar likväl sitt tydliga språk. Det innebär att den egentliga politiska striden i västvärlden står mellan liberaler och konservativa.

Jag skrattade till när jag läste det, tänkte att han skojade lite, men i samband med att Socialdemokraternas kris blivit allt värre har jag funderat mycket, och tanken har hängt kvar. Tänk om socialismen bara var relevant för Sverige så länge landet industrialiserades, när det gick från fattigdom till välmående. Tänk om relevansen av socialismen helt enkelt bara tog slut, och att det är först nu som vi kan se det.

Ett skäl till att jag tror att det kan vara så är att det sedan länge råder idétorka i det socialistiska lägret. Efter Tage Erlander, som avgick som partiledare för sossarna 1968, har detta parti egentligen inte presenterat någon större idé för hur samhället ska reformeras för att göras jämlikt och tryggt, på det sätt som socialdemokrater vill ha det. Nästan allt det vi idag kallar för välfärdsstaten skapades under Erlanders tid: trygghetssystem, arbetsrätt, nya grundskolan osv. Lägg därtill miljonprogrammet, modernisering av städerna (rivningshysteri även kallat).


Tage Erlander med sina adepter Olof Palme, Ingvar Carlsson och Sten Andersson.

Olof Palme ärvde denna politik och satt som statsminister till 1976. Därefter följde sex år med borgerliga regeringar. 1982 återkom Palme. Men den politik som då sjösattes var en helt annan än Erlandererans. Med 1980-talet kom de ”nyliberala” idéerna in i S. De marknadsliberala idéerna om avreglering av statliga monopol och om privata alternativ i välfärden kom från höger, men Olof Palme och hans finansminster Kjell-Olof Feldt gjorde dem till sina. Ingvar Carlsson fortsatte på samma bana. Så också Göran Persson. Friskolereformen är det tydligaste exemplet. En borgerlig reform som genomfördes av socialdemokrater.

Sedan Tage Erlander avgick har de stora idéerna om hur samhället ska reformeras faktiskt kommit från höger, även om det varit socialdemokraterna som har administrerat staten. Så varför tog idéproduktionen hos socialdemokraterna slut?

Jag tror att det har att göra med att moderniseringsprojektet som sådant var slut samtidigt som Tage Erlander avgick. Under Socialdemokraternas första tid 1889 till 1918 bestod kampen huvudsakligen i att ge arbetarna ett reellt medborgarskap. Kampen för grundläggande arbetsrätt och rösträtt stod i centrum.

Efter demokratins införande påbörjade S bygget av välfärdsstaten. Tiden 1918–1932 var orolig parlamentarisk. Ofta styrde de borgerliga partierna. Men 1932 vann man valet till andra kammaren. Året därpå kom krisuppgörelsen, då Socialdemokraterna gjorde upp med Bondeförbundet om krispolitiken. Krisuppgörelsen gav Socialdemokraterna det starka fokliga stöd man behövde för att ta ledningen för moderniseringen av Sverige. Därefter ledde S vårt land genom denna moderniseringsperiod, som varade från mitten av 1930-talet till början av 1970-talet.


Per Albin Hansson

Det som skedde under denna tid var att Sverige för varje dag som gick tog ett steg bort från fattigdom. 1930 var stora delar av vårt land mycket fattigt. Landet var ännu inte helt industrialiserat. Och precis som länder som industrialiseras idag, som Indien och Kina, hade Sverige under denna period hög tillväxt. Varje år ökade skatteintäkterna med kanske 4-5%. Inför varje nytt budgetår kunde politikerna, dvs. sossarna, lova nya reformer som skulle göra att alla på något sätt fick det bättre. Sådana saker som allmän pension för alla infördes för första gången. Barnbidraget kom också för första gången. För första gången var det många som alls fick toalett inomhus.

Allt detta kom medan Socialdemokraterna regerade landet. Men sedan mitten av 1970-talet har den ekonomiska tillväxten inte varit lika pålitlig. Den statsfinansiella situationen har både varit god och dålig. Men aldrig har pengarna flödat in såsom de gjorde på 1950- och 1960-talen. Alltsedan 1970-talet har det inte heller funnits något behov av att genomföra omfattande sociala reformer. Trygghetssystemen är redan införda. Alla har redan toalett inomhus. Per Albin Hansson och Tage Erlander kunde gå till val på reformer om att alla verkligen skulle få sjukpenning, barnbidrag, gymnasiekola osv. Göran Persson och Mona Sahlin var tvungna att gå till val på den ena eller den andra nivån skulle höjas eller sänkas. Det är helt enkelt inte samma sak.


Hjalmar Branting

Jo, så visst ligger det något i påståendet att socialismen har spelat ut sin roll. Med Hjalmar Branting fördes kampen för rösträtt. Per Albin Hansson och Tage Erlander byggde upp en välfärdsstat där en välfärdsstat tidigare inte fanns. De ledde Sverige under den tid landet gick från att vara en fattig jordbrukande nation till att bli en modern industrination. Det fanns alltid något stort projekt att ta tag i och det fanns pengar till allt. Vid mitten av 1970-talet var moderningseringseran slut. Idéerna tog därmed också slut.

Men varför fortsatte S att dominera svensk politik ända fram till Göran Perssons fall 2006? Tja, ett starkt parti som är vant att kontrollera statsapparaten släpper det naturligtvis inte förrän det verkligen måste. Det råder ju ingen tvekan om att partiet ända fram till Perssons avgång var mycket regeringsdugligt. Den konkreta politken kanske inte var socialistisk alla gånger, men den genomdrevs med effektivitet. Det var också socialdemokraterna, först Ingvar Carlsson och sedan Göran Persson, som lyfte Sverige ur 1990-talskrisen. Vid den tiden fanns ingen stark allians. Och krishanteringsduon Reinfeldt & Borg var okänd.

Begreppet ”folkhemmet” är ett av de viktigaste som någon sin myntats i svensk politik. Per Albin Hansson uppfann det inte. Han snodde det av de konservativa, men gav det ett socialistiskt innehåll. Konkret handlade det om att bygga ut välfärdsstaten. Folkhemmet byggdes från grunden. Det var en imponerande era av förändring som satte sitt avtryck i enkla människors vardag. Många av de socialdemokrater som ledde denna utveckling kom själva från fattiga förhållanden. Med stolthet ledde de Sverige bort från fattigdom till om inte rikedom så i alla fall välmående och trygghet. Men nu är jobbet gjort. Fattigdomen finns inte där längre, i alla fall inte så som det var på Brantings, Hanssons och Erlanders tid. Måhända är därför det socialistiska projektet avslutat. Det var relevant förr, men inte nu.

______________________
Pingat på intressant.se.

Fredsprocessen går för långsamt

Centerpartiet menar idag på DN debatt att det är dags för Sverige att erkänna Palestina som stat. Det vill jag också göra. Problemet är bara att ett viktigt kriterium inte är uppfyllt. Palestinierna kontrollerar inte sitt eget territorium.

Det här är ett dilemma. Så länge Palestina inte kontrollerar sitt territorium är inte ett av de viktigaste folkrättsliga kriterierna för att vara en stat uppfyllda. En egen stat, erkänd av det internationella samfundet, skulle dock ge palestinierna den plats vid förhandlingsbordet som folket förtjänar.

Centern skriver idag:

Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat.

Jag håller med. Den fredsprocess som startade med Osloavtalet 1993 går för långsamt. Den förutvarande israeliska regeringen var på god väg att verkligen hitta en kompromiss. Den nuvarande regeringen gör dock ingenting. Tvärtom är det dess mening att fortsätta bygga ut israeliska bosättningar på ockuperad mark.

USA i sin tur har blivit alltmer förlamat när det gäller att agera fredsmäklare. Ingen amerikansk presidentkandidat kan gå till val på att vara tuff mot Israel. Dessutom pågår ett strategiskt knepigt spel där USA ska försöka få Iran att avstå från att utveckla kärnvapen. Israel används av Iran som en bricka i detta spel, och det finns inga som helst möjligheter för USA att backa från sitt stöd till Israel av den anledningen.

Jag hoppas därför på större engagemang från EU-ländernas sida. Det är möjligt att nå ett fredsavtal, men incitamenten för Israel att verkligen göra det är för små. Israelerna säger sig vilja ha fred, men den nuvarande regeringen under Benjamin Netanyahu lägger inte två strån i kors för att något ska hända.

Därför är det ändå i någon mån rimligt att göra som Centern nu säger. Om Israel inte anstränger sig för att det ska skapas en palestinsk stat – något som Israel redan tidigare har gått med på i princip – kan det vara nödvändvändigt för Sverige och andra EU-länder att börja behandla Palestina som en riktig stat i alla fall.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Full dag i media

Jag är inte bara bloggare, utan jag har ett riktigt jobb också, säkerhetspolitisk analytiker på FOI. Med anledning av att jag arbetar med Afghanistanfrågan har jag idag intervjuats av TT, SR och SVT. Föga anade jag när jag steg upp på morgonen att jag skulle ha den mest mediatäta dagen i mitt liv (hittills).

Här ser ni hur det blev i TT/DN: ”Talibanerna: Videon är barbarisk”

Så här blev det i Studio Ett, Sveriges Radio P1: Klicka här.

Och så här blev det i SVT:s Aktuellt: