Sverigedemokrat, Nationaldemokrat, vad är skillnaden?

Igår fick jag ett e-mail av en Sverigedemokrat som upprört kallade mig för ohederlig och oärlig, och som dessutom skrev ett långt personagrepp mot mig på sin blogg. Mitt brott? Tja, jag råkade säga sanningen.

Robert Stenkvist heter Sverigedemokraten. Han jobbar som politisk sekreterare för SD i riksdagen. Därtill är han vice ordförande för SD i Stockholm. Hans angrepp på mig på sin blogg hittar man här: ”Vart har den vetenskapliga stringensen och den intellektuella hederligheten tagit vägen?”

Bakgrunden är att jag på min hemsida för min bok, ”Handbok i konservatism”, skriver att SD har en relativistisk syn på moral, och att man använder denna för att legitimera sin invandrarfientliga politik. Jag påstår att SD är mot invandring till Sverige eftersom utlänningars moral inte går att integrera i den svenska. Sverigedemokrater menar att moralen till sin natur är bunden till varje folks kultur.

Stenkvist e-postade mig och menade att SD inte alls stod för denna politik. Jag hänvisade då till Jimmy Windeskog som källa. Windeskog var partisekreterare för SD till så sent som 2003. Innan dess var han ordförande för Sverigedemokratisk ungdom, där han efterträddes av Jimmie Åkesson.

Men då tog det hus i helsicke. I sitt brev skriver Stenkvist:

Du kan inte använda en källa som Windeskog för SD.s politik, detta torde vara självklart för varenda ickeakademisk hemmafru med en IQ över 60!

Windeskog blev utesluten ur Sverigedemokraterna 2005. Därför kan han inte användas som källa för att säga vad SD står för, enligt Stenkvist. Windeskog anslöt sig senare till det mer extrema Nationaldemokraterna.

Är det rätt av mig att hänvisa till Windeskog? Ja, alltså han var partisekreterare så sent som 2003. Han var under längre tid ett av partiets främsta ideologer.

Hur är det med Stenkvist själv? Intressant nog tycker han att Jan Milld är en trevlig författare. Jag antar att det är så eftersom denne länkar till Millds blogg.

Jan Milld är krönikör i tidningen Nationell idag. Det är Nationaldemokraternas tidning. Stenkvist som är mycket, mycket, mycket noga med att påpeka att den där Windeskog minsann inte företräder SD eftersom han är en galen extremist, utesluten och numera Nationaldemokrat, länkar alltså till en författare som gladeligen publicerar sig i Nationaldemokraternas tidskrift.

Så sluts cirkeln. Vit makt-rörelsen utgör en egen sfär i samhället. Folk går in och ut i olika konstellationer. Ena dagen Sverigedemokrat, andra dagen Nationaldemokrat. Same shit. Different name.

__________________________
Pingat på intressant.se.

Lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm

En röst från en kulturpersonlighet är lika med fyra hundra röster från vanliga människor. Det är författaren Bengt Ohlssons geniala kommentar till debatten om Slussen i Stockholm. I en lång artikel i DN följer han upp med en lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm.

Den som inte redan har läst artikeln bör göra det omedelbart. Här är länken.

Tillåt mig citera:

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Det har alltid inom den bildade finvänstern funnits en föreställning om att solidaritet med de lägre klasserna i samhället går ut på att man ska förse dem med modernistisk kultur: experimenteater, abstrakt konst, och liknande. ”Folket” ska förses med den minst folkliga kultur man kan tänka sig. Då gör man rätt och då är man ”solidarisk” med ”arbetarklassen”.

Idén går tillbaka till den tidiga industrialismens dagar då det fanns en stor outbildad arbetarklass i städerna som levde under svåra förhållanden. Universitetsutbildade socialister ville hjälpa dem till ett bättre liv.

Många av dessa godhjärtade och högutbildade människor blev också kommunister och som bekant ingår det i det kommunistiska tänkandet att ett avantgarde måste gå före massorna för att leda dem på den rätta vägen. Inom socialdemokratin tänkte man sig att bildning kunde ske genom att arbetarna tog eget ansvar genom bildningsförbund och liknande. Men inte så hos kommunisterna där det ansågs nödvändigt med en elit som övervakade allt.

Det är denna elitistiska tradition som Bengt Ohlsson, som själv tillhörande Stockholms kulturelit, kritiserar. Det var verkligen på tiden. Någon gång är det dags för det självutnämnda kulturavantgardet i huvudstaden att lämna 1930-talet bakom sig.

____________________
Pingat på intressant.se.

Ullgren
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-jag-hade-gatt-i-mal-kunskapssuget-var-osynligt