Om min påstådda aggressivitet

Seglora smedja har upptäckt mitt blogginlägg, där jag uppmanar alla som ska gå i mässan någonstans i Stockholms stift på söndag, att hoppa över kollekten denna gång. Jag tycker inte att kyrkan ska sponsra politiska kampanjorganisationer.

Tack vare denna åsikt har jag av Seglora smedja utnämnts till ”aggressiv högerdebattör”, vid sidan av Ola Mårtensson på Västerviks-Tidningen:

Västerviks-tidningens politiska redaktör, Ola Mårtensson, skrev på ledarplats om ”vänstersmederna” och försökte nagla fast Smedjans granskning partipolitiskt, något som flera debattörer på högerkanten gjort. Dessa aggressiva högerdebattörer uppmanar också folk att vägra ge kollekt till Seglora smedja nu på söndag då halva Stockholms stiftskollekt tillfaller Smedjan.

(Jag omnämns inte men jag länkas till.)

Visst, jag är höger, det erkänner jag, vilket jag inte heller är särskilt ledsen över. Men aggressiv?

Varför är man aggressiv om man inte vill att ens kyrka ska sponsra en socialdemokratisk tankesmedja vars debatteknik går ut på att hävda att meningsmotståndarna berett marken för massmördaren Anders Behring Breivik?

Seglora smedja menar att det finns ett ”sammanhang”. Och att det är detta ”sammanhang” som visar att det finns en koppling mellan dem som vill diskutera etiska dilemman omkring abort, regeringens sjukförsäkring eller kritisera Ship to Gaza och högerextremism.

Jag håller inte med om att det finns ett sådant ”sammanhang”. Man öppnar inte dörren för högerextremism bara för att man vill diskutera abortfrågor, Ship to Gaza eller regeringens sjukförsäkringsreform.

Att anklaga andra för att bereda marken för högerextremism, och i förlängningen massmord som det som Breivik genomförde, är en ganska allvarlig anklagelse. Det är som att kalla någon för nazist. Om man gör det bör man kunna belägga detta med uttalanden som faktiskt visar vederbörande hyser extrema åsikter.

Seglora kan inte visa upp några sådana uttalanden. Istället påstår man att abort, regeringens sjukförsäkringsreform och Ship to Gaza, utgör ett ”sammanhang”. Det duger inte. Det är att försöka anklaga någon för att vara nazist genom indicier, men det vet alla som har sett en amerikansk rättegångsfilm att ”circumstantial evidence” är en dålig form av bevisföring.

Seglora är en fri opinionsbildande organisation i ett fritt land. De får anklaga vem de vill för att vara nazist. Men jag tycker som sagt inte att min kyrka ska understödja den typen av aktiviteter med pengar. Och jag tycker inte att det är en ”aggressiv” åsikt.
___________________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

15 reaktioner till “Om min påstådda aggressivitet”

  1. Det har ni ju. Berett marken för Breivik alltså. Ni har succesivt sett till att åsikter liknande hans blivit mer och mer accepterade och trodda på. Det är främst du och Per Gudmundsson som får ta på er dessa skammens tröjor, men ni är i gott sällskap.

  2. Niclas. Trams!

    En person som går ut och skjuter oskyldiga på ett läger behöver inte någon social acceptans, och kommer heller aldrig att få det.

    Du använder exakt samma typ av argumentation som en person som inte tycker det är nån skillnad på en moderat muslim och Osama bin Ladin. (Vilket för oss tillbaka till Breivik, vilket dock inte innebär att jag tror att du har ”berett marken” för honom.)

    Det är osmart att använda sig av samma debatteknik som den man vill ta avstånd ifrån, eftersom man därigenom underkänner sin egen argumentation.

  3. Nicklas, med ditt sätt att resonera skulle Hjalmar Branting berett marken för Josef Stalin och hans massmord på den egna befolkningen. Såväl Branting som Stalin var ju socialister.

    Det säger sig självt att det är fel. Sveriges socialdemokrater har inte hjälpt några massmördande kommunister, trots ett nära idémässigt släktskap.

  4. Sen måste man väl, i rimlighetens namn, ifrågasätta det ”nära idémässiga släktskapet” mellan Stalin och Branting?

  5. Det är ingen ny tankegång. Dagen efter mordet på Olof Palme skrev Olof Lagercrantz, då chefredaktör i DN, en ledare där han påstod att bakom mordet låg alla som suttit vid köksbordet och hatat Palme.

  6. Olof Palme var ju förresten och hälsade på diktatorer som t.ex Castro i Cuba. Många socialister under 70-talet gjorde studieresor till DDR, Sovjet mm, där folk fängslades och mördades för sina åsikter.

    Den här leken har vänsterdebattörer ganska svårt att vinna…

  7. Christoffer, det nära idémässiga sambandet mellan kommunismen och socialdemokratin är väl inte mycket att ifrågasätta? Det är ju grenar på samma träd. Kommunismen är de mer hårdföra grabbar som inte tyckte sossarna var tuffa nog och därför öppnade eget. Portalfiguren hette Lenin, som bekant. Han var som alla andra socialdemokrat från början.

    Men inga svenska socialdemokrater har någon som helst skuld i Stalins massmord. Inte ens indirekt. Tvärtom var just sossarna de främsta att bekämpa kommunisternas inflytande i Sverige.

  8. Stefan, ursäkta om jag hoppar in i diskussionen.

    Nicklas, skammens tröjor bör i så fall bäras av deltagare och aktiva sponsrare av t.ex. Ship to Gaza. Där fanns, bland somliga deltagare och sponsrare, band till terrorgrupper, judehatiskt skränande, hyllningssånger till martyrdöden och dödligt våld som ledde till tragedi på ett av skeppen.

    I det politiska projektet deltog svenska politiska aktivister, bland dem svenska kristna, i ett allt annat än fredsbevarande initiativ, där det humanitära inte var prioriterande.

    After the fact, har jag inte sett något avståndstagande från denna våldsbejakanade extremism från deltagare och påhejare inom Ship to Gaza. Jag ser detta som att de tyst accepterar rasism och våld när det passar deras politiska syften. Och där har du skammen.

  9. Stefan:

    som jag ser det är våldsbejakande kommunist, fascist och nazister mer lika. Man kanske kan se dem som delar av ett och samma träd, nämligen ett fascistiskt träd, där det är vapen och styrka som skall vara utslagsgivande. För mig går det en mer fundamental skillnad däremellan än mellan t.ex. Kristdemokrater och Socialdemokrater, som båda är varianter av demokratiska ideologier och där människan inte är ett medel utan ett mål.

    Det andra är ideologier i vilka människor kan offras för ett politiskt mål. Det är inte bara något som eventuellt betraktas som det minst dåliga alternativet, i vissa kritiska situationer, utan det är inbakat i själva den ideologiska utgångspunkten.

    Därför blir det fel att jämföra kommunuism med socialdemokrati, eftersom socialdemokratin bildas just som ett avståndstagande av denna våldsideologi.

    Jag tycker, även om man skulle bortse från ovanstående, att det är väldigt stora skillnader mellan socialdemokratins samhälls- och människosyn och den kommunistiska.

    Ta bara det här med marknadsekonomi, Socialdemokratin vill liksom alla andra demokratiska ideologier som är värda att ta på allvar, ha en reglerad marknadsekonomi.

    /Christoffer

  10. Christoffer, du har helt rätt när du påpekar att det finns gigantiska skillnader mellan kommunism och socialdemokrati. Men Lenin var socialdemokrat från början. Det kan man inte ändra på.

  11. Min poäng är att det vi idag kallar socialdemokrati har tillkommit genom ett avståndstagande från just den våldsamma ideologin och istället har velat reformera samhället genom demokratiska metoder. De är reformister och inte revolutionärer.

    Blir ju lite orättvist att beskylla dessa personer för det som de som inte tar avstånd från våld gör.

    Jämför NE:s artikel om socialdemokratiska partier:

    ”Första världskriget och ryska revolutionen splittrade flertalet socialistiska partier i Europa i en reformistisk socialdemokratisk och en revolutionärt kommunistisk grupp.”

    Samt definitionen på socialdemokrater:

    ”benämning på socialister som vill omvandla samhället genom reformer inom ramen för politisk demokrati, ibland kallade reformister. Revolutionära socialister, som anser att reformisterna har avvikit från den rätta socialistiska kursen, använder ofta benämningen revisionister på socialdemokrater.”

    Samt wikipedia:
    ”Revolutionärerna ansåg [vid tiden för första världskriget] att man med våld skulle ta makten i länderna man verkade i då man ansåg att det var bevisat att den reformistiska vägen inte fungerade. Men Socialdemokraterna ansåg fortfarande att våld var fel väg att nå politisk makt med, och det stod man fast vid.”

    Och Branting tog själv, liksom svensk socialdemokrati, avstånd från den ryska revolutionen:

    ”Branting var nyckelpersonen bakom att den svenska socialdemokratiska hållningen i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 blev tydligt negativ till bolsjevikernas maktövertagande, som beskrevs som en dolkstöt i ryggen på den ryska demokratin. Istället stöddes tydligt mensjevikerna, och Branting hade önskat en internationell intervention för att stödja den demokratiska sidan i Ryssland.” (Wikipedias artikel om Branting.)

    /Christoffer

  12. Även följande bör tilläggas:

    ”På SAP:s första kongress 1889 markerades en vilja att genomföra en socialistisk samhällsordning på fredlig, demokratisk väg, utan våld och med hjälp av den allmänna rösträtten.” (Ur NE om Socialdemokraterna i Sverige.)

  13. Jag menar, kort sagt, att det idémässiga släktskapet mellan Branting och Stalin endast gäller i icke-relevanta avseenden.

    Även om Socialdemokraterna talar och framförallt vid Brantings tid, talade, mer om jämlikhet än övriga riksdagspartier, så ger inte detta ett släktskap med det vi främst förknippar Stalin med, nämligen förföljelse av den egna befolkningen. Det har inget med jämlikhet att göra.

    Streck i debatten. ;)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.