Vandring i Sodom – Ekonomikumparken i Uppsala

Valborgsfirandet i Uppsala är en tradition som går långt tillbaka. Ursprunget är att studenterna firar vårens ankomst. Den svarta vintermössan byttes mot den vita studentmössan.

Idag när mössor inte längre används tillvardags tas den vita mössan symboliskt på kl. 15 utanför universitetsbiblioteket. Det är en mycket fin tradition som jag alltid är glad att få vara med om.

Dessvärre har också Valborgsfirandet en baksida. Firandet drar till sig mycket folk som tror att själva idén med allt är att spruta mosserande vin på varandra eller skita ned Ekonomikumparken.

Så här såg det ut idag. Är det så här vi vill att vår stad ska se ut på Valborg? Är detta representativt för vår stads historia?

Anledningen till min fråga är att nedskitandet av Ekonomikumparken och den höga musiken från de studentnationer som upplåter sina gårdar för chapangesprutlekar tränger ut allt annat trevligt. Det finns mycket som är fint med Sista april i vår stad. Men det förstörs av superier, bullrande (dålig) musik och nedskräpning. Jag tycker helt enkelt inte att de som vill hålla på med detta ska ha rätt att utnyttja alla offentliga platser i stan. Var och en får göra som den vill, men inte i mitt vardagsrum, och jag ser stans parker som en del av mitt vardagsrum.

______________________
Pingat på intressant.se.

Breivik har inga kopplingar till konservatismen

Jag är konservativ. Jag är stolt över det. Jag känner ingen ångest över Aftonbladets kampanj att göra mig och andra konservativa ansvariga för Anders Behring Breiviks massmord.

Om det hade varit så att Breivik hade varit en stor ideolog och ledare för ett land, som exempelvis Lenin var, och på så vis hade lett en konservativ rörelse som slog ihjäl folk på löpande band eller satte dem i koncentrationsläger, ja, då skulle jag känna ångest. Då skulle jag fråga mig varför jag var konservativ.

Breiviks ideologiska ledarskap är dock noll och intet. Han var ju tills dess han satte sina planer i verket helt okänd. Breivik har inga anhängare. Han har inga kopplingar till någon känd politisk rörelse över huvudtaget. Han påstår sig vara medlem i en ny korsriddarorden. Vi vet inte ens om denna orden finns eller om den bara är ett påhitt.

Följaktligen tar jag inte åt mig av Aftonbladets anklagelser, och anser inte att jag eller någon annan konservativ person i vårt land har något att förklara. Det finns inget att be om ursäkt över.

När det kom fram att Breivik hade kallat sig kristen hade New York Times som huvudrubrik att en kristen terrorist hade slagit till. Det försöket att göra kristenheten ansvarigt för massmordet fungerade aldrig. När det kom fram att Breivik inte ens gick i kyrkan på söndagarna föll anklagelserna platt. Det finns ingen som idag tror att Breivik verkligen var kristen i någon som helst seriös bemärkelse.

Så är det också med hans påhittade konservatism. Vad kan jag och andra hjälpa att en knäppgök kallar sig själv konservativ? Jag kan inte göra något åt det. Ordet konservativ är inte varumärkesskyddat. Men någon koppling till någon etablerad konservativ rörelse finns inte hos Breivik.

Jag sover gott om natten trots att en galning försökt snylta på min ideologis goda rykte. Breivik är ingen Lenin eller Hitler. Han har inte grundat någon ideologi, han har inte lyfts fram av stora massor, han har inte beundrats av kulturskribenter, på det sätt som massmördarna Stalin, Mao och Pol-Pot, beundrades. Han är bara en knäppskalle, en sådan som låtit ”självradikalisera sig”, som den kriminologiska termen heter.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Första dagen på nya jobbet

Idag gör jag min första dag på Frivärld. Samtidigt lanserar vi vår nya hemsida: www.frivarld.se.

Det som började som en försöksverksamhet går i och med detta över till att bli en etablerad verksamhet. Första steget är därmed taget för att skapa en ny plattform för utrikespolitisk debatt i Sverige. Behövs en sådan plattform? Debatteras inte redan utrikespolitikska frågor i Sverige? Tyvärr är det väl så att de utrikespolitiska frågorna har kommit i skymundan. De stora stridsfrågorna i svensk politik handlar nästan alltid om jobb, skatter och bidrag. När kampen om väljarna hårdnar smalnas debatten också av. Vad som då händer med utrikespolitiken visas tydligt av Saudiaffären…

Läs mer på www.frivärld.se.

Svältkatastrof på väg – igen

Återigen ser det ut som att världssamfundet är på väg att misslyckas med att stoppa en svältkatastrof. Varningar har utfärdats. Biståndsmyndigheter har reagerat. Men ändå. Svältkatastrofen i Västafrika rycker närmre.

Jag vet alldeles för lite om frågan för att kunna säga vad som bör göras. Det jag retar mig på är att det som nu händer i Sahel-området i Västafrika verkar vara en repris på vad som hände i Somalia förra året.

Uppenbarligen räcker det inte med att FN och andra internationella organisationer varnar och att biståndsmyndigheter reagerar. (Sverige skjuter till 225 miljoner kr.) FN:s jordbruksorgan FAO menar att det saknas så mycket som 79 % av nödvändiga resurser för att stoppa svälten.

Nej, det här duger inte. Vi måste komma på ett sätt att säkerställa att världsamfundet verkligen får ihop de resurser som krävs. Kanske är detta något för Frivärld att lyfta upp. Vi får se. Min första dag på nya jobbet är imorgon.

_______________________________
Pingat på intressant.se.

Slutet för mig på FOI – Afghanistan

I fredags var det sista dagen för mig på FOI. Jag har varit där i sex år och arbetat med krisberedskap och säkerhetspolitik. Nu går jag vidare till tankesmedjan Frivärld. Tiden på FOI kröntes med en debattartikel i DN om situationen i Afghanistan.


Hos allmänheten finns det en förväntan om att insatsen i Afghanistan ska ha kommit till sitt slut 2014. Men det kommer också en tid därefter. Det är hög tid att nu diskutera på vilket sätt Sverige ska stödja Afghanistan i en kommande fredsprocess. Två gånger tidigare har västländerna lämnat Afghanistan utan hjälp. Resultat blev vid båda tillfällena fortsatt inbördeskrig. Det misstaget bör inte upprepas.

Artikeln kan läsas i sin helhet här.

Jag vet att Natoländerna nu diskuterar inbördes hur ett ordnat tillbakadragande kan ske just för att det inte ska ske en panikartad rusning mot dörren. Ändå är det uppenbart att ISAF-länderna är mer villiga att dra sig ur Afghanistan än att hitta på en fungerande lösning på hur det ska göras.

Nu senast har Australien meddelat att man tidigarelägger sitt tillbakadragande. Sverige har gjort likadant. USA också. Hur kommer det sig att man annonserar sina tillbakadraganden långt före det att man har tänkt ut vad som ska komma efter 2014, om det just inte är en ”rusning mot utgången”?

Just nu i april 2012, när ISAF minskar i storlek och det är mindre än två år innan hela ISAF ska vara avvecklat, finns fortfarande ingen gemensam politik för tiden efter 2014. Den finns bara inte.

Mycket oroande är också att finansieringen av afghanska armén fortfarande inte heller är löst. Afghanistan kan inte betala för sin egen armé. Det är vi i väst som måste göra det.

Men eftersom pengarna inte verkar komma har Afghanistan börjat tala om att man ska minska ner på arméns storlek. Förut talade man om 300 000 till 350 000 poliser och soldater. Nu talar man om kanske 230 000.

2010, i samband med Kabulkonferensen när ISAF-länderna tillsammans med Afghanistan bestämde att 2014 skulle vara slutåret för den internationella insatsen, ansågs siffran 300 000 vara helt avgörande. Det skulle inte gå att stabilisera landet med en mindre styrka. Nu har verkar det tydligen räcka med 230 000, och förklaringen är pengar.

Västländerna verkar inte vilja betala och så sänker man ambitionsnivån och hoppas att det ska gå bra ändå. Det känns otäckt bekant på något vis. Plånboken får bestämma hur allvarligt säkerhetshotet är. Så brukar svensk försvarspolitik bedrivas. Ska vi ”hjälpa” Afghanistan på samma vis. Snälla, gör inte så.

En ny fin färsk FOI-rapport diskuterar Afghanistans framtid. Undertecknad är huvudförfattare. Rapporten hittar man här.

__________________________
Pingat på intressant.se.