Slutet för mig på FOI – Afghanistan

I fredags var det sista dagen för mig på FOI. Jag har varit där i sex år och arbetat med krisberedskap och säkerhetspolitik. Nu går jag vidare till tankesmedjan Frivärld. Tiden på FOI kröntes med en debattartikel i DN om situationen i Afghanistan.


Hos allmänheten finns det en förväntan om att insatsen i Afghanistan ska ha kommit till sitt slut 2014. Men det kommer också en tid därefter. Det är hög tid att nu diskutera på vilket sätt Sverige ska stödja Afghanistan i en kommande fredsprocess. Två gånger tidigare har västländerna lämnat Afghanistan utan hjälp. Resultat blev vid båda tillfällena fortsatt inbördeskrig. Det misstaget bör inte upprepas.

Artikeln kan läsas i sin helhet här.

Jag vet att Natoländerna nu diskuterar inbördes hur ett ordnat tillbakadragande kan ske just för att det inte ska ske en panikartad rusning mot dörren. Ändå är det uppenbart att ISAF-länderna är mer villiga att dra sig ur Afghanistan än att hitta på en fungerande lösning på hur det ska göras.

Nu senast har Australien meddelat att man tidigarelägger sitt tillbakadragande. Sverige har gjort likadant. USA också. Hur kommer det sig att man annonserar sina tillbakadraganden långt före det att man har tänkt ut vad som ska komma efter 2014, om det just inte är en ”rusning mot utgången”?

Just nu i april 2012, när ISAF minskar i storlek och det är mindre än två år innan hela ISAF ska vara avvecklat, finns fortfarande ingen gemensam politik för tiden efter 2014. Den finns bara inte.

Mycket oroande är också att finansieringen av afghanska armén fortfarande inte heller är löst. Afghanistan kan inte betala för sin egen armé. Det är vi i väst som måste göra det.

Men eftersom pengarna inte verkar komma har Afghanistan börjat tala om att man ska minska ner på arméns storlek. Förut talade man om 300 000 till 350 000 poliser och soldater. Nu talar man om kanske 230 000.

2010, i samband med Kabulkonferensen när ISAF-länderna tillsammans med Afghanistan bestämde att 2014 skulle vara slutåret för den internationella insatsen, ansågs siffran 300 000 vara helt avgörande. Det skulle inte gå att stabilisera landet med en mindre styrka. Nu har verkar det tydligen räcka med 230 000, och förklaringen är pengar.

Västländerna verkar inte vilja betala och så sänker man ambitionsnivån och hoppas att det ska gå bra ändå. Det känns otäckt bekant på något vis. Plånboken får bestämma hur allvarligt säkerhetshotet är. Så brukar svensk försvarspolitik bedrivas. Ska vi ”hjälpa” Afghanistan på samma vis. Snälla, gör inte så.

En ny fin färsk FOI-rapport diskuterar Afghanistans framtid. Undertecknad är huvudförfattare. Rapporten hittar man här.

__________________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.