Vänsterjournalisterna på SVT och SR

Det har sagts förr, men måste uppenbarligen sägs flera gånger eftersom det inte fastnar annars: Sveriges journalister är vänstervridna. Nu har Kenneth Asp skrivit en hel bok om saken, och mitt intryck av honom är att han ofta försöker vara överslätande när det gäller den här statistiken. Men vissa saker går helt enkelt inte att förtiga.

Så här ser siffrorna ut. Bilden är från Kenneth Asps artikel i DN. Studera. Begrunda.

De tror det inte själva, men journalisterna står långt till vänster om sina läsare.

Av Asps artikel att döma är 40-talister, kulturjournalister och anställda på SVT och Sveriges Radio värst.

No shit, säger jag. Den dag SVT eller SR producerar något som jag med mina värderingar alls kan relatera till tror jag faktiskt att jag redan är död. Jag har under i alla fall de senaste 30 åren alltid känt mig alienerad inför SVT:s och SR:s mer djuplodande reportage eller studiosamtal.

_______________

Pingat på intressant.se.

Natoövningen var aldrig hemlig

Återigen påstår sig ledande svenska försvarspolitiker inte ha en aning om att Försvarsmakten samövar med Nato. Bortförklaringarna börjar bli tröttsamma och pinsamma. Natoövningen CMX 11 gjordes inte i smyg.

Jag själv har ingen järnkoll på vilka Natoövningar Sverige deltar i, men att Sverige deltagit i övningen CMX visste jag genom mitt förra jobb på FOI. Jag visste också att den byggde på ett scenario där artikel 5 i Natofördraget aktiverades. Artikel 5 är den paragraf som tvingar Natomedlemmarna att rycka ut till en allianssysters försvar.

Svenska piloter samövar ofta med Nato.

Att ledande försvarspolitiker, som sossarnas Peter Hultqvist, inte kände till denna övning säger en del om hans intresse för sitt ämnesområde. Hur kan man inte intressera sig för vilka Natoövningar Sverige deltar i om detta nu är en så känslig fråga?

Här är en länk till Natos pressmeddelande om övningen där det framgår att den bygger på ett artikel 5-scenario och att Sverige är med.

Samtidigt måste man dock också rikta kritik mot både regeringen och Försvarsmakten, för påståendet att man inte har velat berätta att Natoövningen innehöll ett scenario med artikel 5 är nog helt sant.

Scenariot till övningen var att Norge attackerades och kallade på hjälp. Artikel 5 säger då att alla Natoländer är skyldiga att hjälpa till. Att Sverige deltar i en sådan övning kan uppfattas som att Sverige agerar som ett Natoland fastän vi inte är det. Det är inrikespolitiskt känsligt eftersom en debatt kan blossa upp om svenskt medlemskap i försvarsalliansen, vilket är en fråga som ingen politiker vill ta i. Regeringen kan därför ha beordrat Försvarsmakten att inte tala högt om saken.

Exempelvis går det inte att via Försvarsmaktens hemsida hitta information om övningen. På hemsidan finns alla andra övningar listade utom denna. (Däremot finns den omnämnd i Försvarsmaktens årsredovisning för 2012, som är en offentlig handling och som Peter Hultqvist rimligen bör ha fått tillsänt sig med post.)

Så här kan vi naturligtvis inte ha det. Varje gång medierna rapporterar om att Sverige samövar med Nato uppstår en yrvaken debatt: ”Vad! Nato? Men vi är väl inte med i Nato?” trots att det var länge sedan Försvarsmakten anpassade sig till försvarsalliansens militära system, trots många samövningar och trots att svenska soldater stått under Natobefäl i Afghanistan i ett helt decennium.

Den här gången övade man med ett scenario som involverade Natos artikel 5. En sådan sak borde ha diskuterats ordentligt i förväg, men eftersom oppositionen sover och regeringen mörkar så blev det ingen debatt. Samtliga involverade politiker förtjänar bakläxa.

_____________

Pingat på intressant.se.

Socialismens tomma varningsord

Jag är för vinstdrivande företag i välfärden. Jag tror nämligen på fri företagsamhet. Fri företagsamhet är nästan alltid det bästa sättet att organisera produktion av tjänster och varor, och välfärd är tjänsteproduktion.

Fri företagsamhet förutsätter att företagaren får ta ut vinst. Och jag menar vinst i ordets snävaste bemärkelse, det vill säga pengar som går till ägaren och som hon kan göra vad hon vill med.

Socialister menar att denna vinst är en kostnad, att detta är förlorade pengar för kunden. Skattepengar ska inte gå till vinst, säger man. Det är inte det pengarna är till för. Istället vill man att all välfärd (vård, skola, omsorg) produceras av staten (eller kommunerna). Då kommer varje krona till användning, tror man.

Karl Marx och hans dotter Jenny. Marx är fortfarande en av socialismens stora teoretiker.

Så har socialister i alla tider tänkt. Idag handlar debatten om välfärd, men på 1800-talet handlade det om industrierna. Malmgruvorna, skogen, de mekaniska verkstäderna – allt detta ansåg socialisterna det vara absolut nödvändigt att det sköttes av staten. Företagarna stoppade nämligen bara vinsten i den egna fickan.

Idén att Sveriges viktigaste industrier nödvändigtvis måste skötas av staten dog på 40-talet i samband med ”planhushållningsdebatten”. Efter kriget var det många sossar som ville fortsätta med samma planhushållning som man hade haft under andra världskriget. Men efter en hård politisk strid skrinlade man dessa planer. Industrin fick bli kvar i privat ägo. Stora delar av ekonomin kom dock ändå att socialiseras. En hel välfärdssektor byggdes upp där inga privata företag släpptes fram. Radio och TV var statligt. Telefonin likaså. Bankerna reglerades kraftigt. Alla apotek förstatligades.

Genom hela historien har socialisterna med emfas hävdat att alla dessa näringar är så viktiga för vårt samhälle att bara staten kan sköta dem. Alla dessa näringar har sagts vara helt unika i sitt slag, av en sådan karaktär att de inte lämpar sig för fri företagsamhet. Vinstintresset har alltid sagts vara problemet. Man kan inte lita på företagare att de ansvarsfullt ska kunna sköta sådant som skogsavverkning, telefoni eller TV-sändningar.

Idag påstås det att välfärdstjänsterna är av denna unika karaktär, att just dessa tjänster är så speciella att man absolut inte kan släppa fram vinstdrivande företag. Skogsavverkning, telefoni och TV-sändningar har dock helt förlorat sin ställning som socialistiska skyddsobjekt.

Det är därför som jag inte känner någon som helst rädsla för att släppa fram den fria företagsamheten inom välfärden. Det finns ingenting som talar för att just välfärdstjänsterna är så unika till sin karaktär att bara staten kan sköta dem. Tro på historien. Tro inte på de tomma socialistiska varningsorden.

______________________________
Pingat på intressant.se.

Visst borde vi kunna diskutera invandring sakligt?

Ska vi verkligen inte kunna diskutera negativa konsekvenser av invandring utan att vi låtsas som att allt är väl, håller käft, går med i Sverigdemokraterna eller anklagar varandra för att vara rasister? Idag utbröt ett internt borgerligt gräl med anledning av Dilsa Demirbag Stens och Johan Norbergs angrepp på tidskriften Neo och andra som velat diskutera invandring.

Demirbag Stens och Norbergs huvudargument är att Neo i sin diskussion om antisemitismen i Malmö har kommit att skuldbelägga alla invandrare. Neos chefredaktör Paulina Neuding har hävdat att antisemitismen kommit som en följd av invandring från Mellanöstern där antisemitismen är väl utbredd.

Ett annat exempel på samma sak var när Fredrik Reinfeldt påpekade att arbetslösheten bland etniska svenskar i 40-års åldern inte var ett problem. Vips blev han anklagad för att peka ut invandrarna kollektivt som ett problem.

Men har Neuding och Reinfeldt verkligen sagt något så förkastligt att man kan anklaga dem för att skuldbelägga ett helt kollektiv? Är det verkligen vad de menar, att invandrarna som grupp, själva gruppen, är ett problem?

Bara den som är extremt snarstucken eller av politiska skäl avsiktligt vill missförstå vad de säger kan tolka deras uttalanden på detta vis. Det finns inget ”Jag anklagar invandrarna som grupp för att…” hos dem. De har inte skrivit så. De har inte sagt så. Det går inte att med konkreta ord i skrift, med citat, bevisa att de har sagt så.

Men är det inte underförstått att det är så de tänker? invänder kanske någon. Underförstådda tankar finns, det håller jag med om, men det finns här också ett sakligt innehåll att diskutera. Paulina Neuding har, kanske inte med de invecklade formuleringar som en vetenskaplig avhandling kräver, påstått att antisemitismen i Malmö är en orsak av antisemitismen i Mellanöstern. Är det en långsökt tanke? Knappast.

Reinfeldt har påstått att arbetslösheten är ett större problem för invandrare än för etniska svenskar mitt i livet. Är det en långsökt tanke? Knappast.

Neuding och Reinfeldt skriver och talar mycket offentligt. Det finns ett ”track record” att kolla upp. Det krävs inte mycket arbete för att kontrollera hur ofta och på vilka sätt de har skrivit och talat om invandring. Den som gör det ska se att det inte finns något mönster av systematisk skuldbeläggning av invandrare som grupp hos dem.

Med invandring till Sverige har vi fått problem. Att säga en sådan sak har inget med skuldbeläggning att göra. Man säger inte ens att man är mot invandring. De negativa konsekvenserna kan ju vara värda sitt pris. Låt därför detta vara utgångspunkten när vi diskuterar avigsidorna. Ska vi kunna ha en fungerande diskussion kan vi inte börja med att misstro varandras avsikter.

__________________

Pingat på intressant.se.