Socialdemokrater mot majoritetsstyre

Med intresse noterar jag att socialdemokratiska Dagens Arena vill begränsa folksuveräniteten genom att införa fler rättigheter. Om man inte kände till den politiska etiketten på tidningen skulle man gissa på liberal.

Det som föranlett Dagens Arena att skriva om detta är nya Freedom Rights Project som ser det som sitt syfte att komma tillrätta med missbruk av begreppet ”mänskliga rättigheter”. När begreppet tillåts stå för vad som helst tappar det sitt värde. Allt som görs till rättigheter görs också immunt för politiska beslut.

Detta är kända problem sedan länge, men Dagens Arena gillar inte att någon tar tag i dem:

Effekterna skulle bli dramatiska om de positiva rättigheterna försvann. I dag är i princip hela det globala utvecklingssamarbetet rättighetsinriktat och centrala frågor är hur stater ska garantera människor utbildning och hälsovård. En del av de positiva rättigheterna handlar om arbetslivet och slår fast att anställda har rätt att bilda fackföreningar och sluta kollektivavtal. Hela den internationella fackföreningsrörelsen ser dessa konventioner som ett enormt framsteg. Försvann de positiva rättigheterna skulle det innebära ett rejält kliv bakåt för maktbalansen i arbetslivet.

Därmed skulle jag säga att Dagens Arena har ömsat skinn och blivit liberaler istället för socialdemokrater.

Hos socialdemokratin har man traditionellt sett ansett att folksuveräniteten är viktigare än de mänskliga rättigheterna. Skälet härtill är att man tillmäter majoritetsprincipen ett stort värde.

Majoritetsprincipen i sin tur kommer från den grundläggande demokratiska principen om allas lika värde. Principen om den ”politiska jämlikheten” är att alla räknas lika. Allas intressen ska beaktas. Ingen står över någon annan.

Majoritetsprincipen är ett sätt att implementera denna princip. När majoriteten får bestämma maximerar man principen om allas lika värde.

I liberal idétradition anser man istället att vissa värden är okränkbara oavsett vad majoriteten säger. Trosfrihet och yttrandefrihet är kanske de exempel man kommer att tänka på först. Rättigheter som dessa sägs vara ”naturliga”, om man följer den naturrättsliga traditionen eller härledda från ”samhällskontraktet” om man är kontraktsteoretiker.

Oavsett varifrån rättigheterna kommer menar man i alla fall att de är viktigare än majoritetsprincipen. Att rättigheterna blockerar majoritetens vilja och därmed är en inskränkning i principen om den politiska jämlikheten är man medveten om.

För liberaler är det meningen att vissa områden av samhället ska ställas utanför politiken genom att de ges ett rättighetsskydd. Den politiska jämlikheten ska inte ha rätt att inkränkta på vissa områden. Ibland ska majoriteten inte få sin vilja fram.

När nu Dagens Arena plötsligt sluter upp på rättighetsförsvararnas sida undrar man om de vet vilken idétradition man hör hemma. En gång i tiden ville socialdemokraterna inte ha några rättigheter alls inskrivna i grundlagen. Problemet var nämligen då att man trodde att borgarna skulle blockera angelägna sociala reformer med tjat om rättigheter. Men nu är sossarna inte det stora partiet längre som kunde styra staten helt själv. Då kanske det är lite bra med rättigheter i alla fall.

Linderborgs antisemitism kan inte bortförklaras

Socialdemokratiska Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försöker ånyo bortförklara sin antisemitism. Det var 2009 som hon publicerade Donald Boströms artikel om organhandel. Men det är i första hand hon och inte han som är antisemit.

Åsa Linderborg hänvisar till en artikel i magasinet Filter där den illegala organhandel som de facto förekommit i Israel beskrivs. Därmed menar hon att Donald Boström gjorde rätt som skrev om detta. End of story.

Men jag menar att problemet inte är Boström utan Linderborg. Hon kan fortfarande inte förklara hur hon kunde tro att det fanns en amerikansk-israelisk transatlantisk organhandelsmaffia.

När Linderborg skulle försvara Boströms artikel skrev hon:

Den som läser artikeln ser att den består av tre delar. Först sammanfattar Boström den aktuella korruptionshärvan i New Jersey, där ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel. Därefter behandlar han Israels välkända brist på donatorer och den mångåriga illegala organhantering som israeliska läkare talar öppet om. Artikelns sista del beskriver en händelse i byn Imatin på Västbanken, som Boström blev vittne till 1992.

Ett 20-tal organhandlande rabbiner? Så var det aldrig. Det som hände var att fem rabbiner arresterades i en korruptionshärva i New Jersey, som omfattade 46 personer.

Vid sidan av detta greps också en person, med israeliskt ursprung, som höll på med illegal organhandel: ”Another man in Brooklyn, Levy-Izhak Rosenbaum, was accused of enticing vulnerable people to give up a kidney for $10,000 and then selling the organ for $160,000”, skriver New York Times.

Men när Linderborg ska återge vad hon tror har hänt har de fem rabbinerna blivit tjugo och korruptionen har övergått till att bli organhandel. Det är precis så antisemitisk mytbildning går till.

Israel har haft problem med illegal organhandel. Men det är inte omnämnandet av organhandeln som sådan som är det antisemitiska. Det är fantasierna runt omkring de verkliga omständigheterna.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga:

Nygamla uppgifter friar inte Aftonbladet från antisemitism
Hur länge blir Åsa Linderborg kvar på Aftonbladet?

____________________
Pingat på intressant.se.

En stöld av mitt lands goda rykte

I mitt Sverige driver inte riksdagsledamöter omkring på fyllan och kallar folk för ”babbe” eller ”hora”. I mitt Sverige anklagar inte en svensk en annan för att vara ”oäkta”. I mitt Sverige ljuger inte folkvalda för sina väljare.

Så ser mitt Sverige ut. Så vill jag ha det i mitt land. Jag vet att det är ett ideal och att ideal är svåra att nå. Men det är ändå ett ideal och jag tycker att vi ska sträva efter för att göra vårt land, mitt land – Sverige – till ett bra land.

Ett exempel på en dålig företrädare för Sverige är Sverigdemokraternas Erik Almqvist, som idag avgick som riksdagsledamot från sina uppdrag i partiet (rättelse nedan), men det gäller också för dem som var med honom, Kent Ekeroth och Christian Westling, när de tillsammans på fyllan spydde ur sig rasistiska tillmälen.

Jag vet att Sverigedemokrater ofta behandlas illa. Det är synd att det är på det viset. Men det kan ju ha någonting att göra med de värderingar som partiet står för. Erik Almqvist försökte idag på sin presskonferens bortförklara sina ord och handlingar med att han varit mycket pressad vid den här tiden. Det hade kostat på att bli Sverigedemokrat, förklarade han. Därför hade han tappat besinningen för en stund.

Jo, nog tappade han besinningen allt, men han var inte ensam. Han har försökt förneka att allt detta hade hänt och spridit missvisande information på nätet. Partiledaren Jimmie Åkessons tal om att han inte haft kunskap om något av detta saknar därför all trovärdighet. Almqvist är en av Åkessons närmast förtrogna.

Att detta parti påstår sig företräda Sverige är skamligt. Det är en stöld av mitt lands goda rykte. Är det något parti som beter sig ”osvenskt” så är det Sverigedemokraterna.

Det enda fina med dagens avslöjande om Sverigdemokraterna är att vi äntligen fått höra vad de egentligen tycker. In vino veritas.

Rättelse: Tidigare idag skrev jag att Almqvist avgick som riksdagsledamot. Jag trodde det var självklart när jag fick höra ordet ”avgår”, men det verkar som att han inte vill släppa uppdraget i alla fall, utan bara avgår från sina partiinterna uppdrag. Det är inte mycket till avgång i så fall. En riksdagsledamot sitter på ett personligt mandat så det är inget partiledningen kan bestämma över, men normalt sett sparkar SD ut folk som beter sig på detta vis med ändan före. Men kanske partipampar behandlas annorlunda.

_____________________
Pingat på intressant.se.

Till Pär Ströms försvar

Idag skriver jag i en krönika i Norrköpings Tidningar att de radikalfeminister som nu äntligen lyckats täppa till käften på Pär Ström gräver sin egen grav.

Det är därför synd att Pär Ström nu lägger ned sin verksamhet. Inte minst borde just Sveriges feminister tycka det. För vad tjänar den feministiska kampen på att dess främste kritiker tystnar? Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.

I min Handbok i konservatism nämner jag Pär Ström som ett exempel på en debattör som gör ett gott jobb med att bevaka feminismen. Jag brukar säga att jag är för jämställdhet utan att vara feminist. Anledningen till det är att feminismen har så många avarter inom sig. Kampanjen mot Pär Ström bekräftar denna bild.

Jag är ingen av Ströms lärljungar. Jag tycker att han är för snarstucken när det gäller olika försök att lyfta fram kvinnor så att de kan göra karriär inom prestigefyllda och välbetalda yrken som tidigare dominerats av män. Men den kritik han levererat under ett antal år är fullt legitim och sund. Ingen vettig människa som verkligen vill arbeta för jämställdhet kan vara sur över att någon som Pär Ström granskar och kritiserar den politik som förs. Hur kan man tro att kampen för ett jämställt samhälle ska kunna föras utan kritik och eftertanke?

Jag börjar alltmer tro att de radikalaste feministerna är de allra sämsta feministerna, de allra sämsta företrädarna för ett jämställt samhälle. De tror sig vara de allra finaste och bästa. De tror sig vara hjältar. Men de beter sig illa, och de gör det från upphöjda poster. Pär Ström skrev i veckan på SVT Debatt:

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Om det här är tre företrädare för feminismens frontlinje i Sverige är denna rörelse sjuk. Är det så här kampen för ett jämställt samhälle ska se ut? Vem kan vara stolt över det?

Den som vill veta mer om hur jag ser på jämställdhet kan köpa min Handbok i konservatism och läsa kapitel 7. Där skriver jag om hur konservatism och feminism märkligt nog har en hel del gemensamt, men att det är svårt att vara feminist så länge denna rörelse företräds av människor som hellre producerar förolämpningar än argument.

____________________
Pingat på intressant.se.

Obama vinner, gissar jag

Jag tror att Obama vinner med 290 elektorsröster mot 248 för Romney. Det totala röstetalet kan Romney kanske vinna, även om det ser ut att bli dött lopp på den punkten. Som bekant är det dock elektorsrösterna man ska vinna.

Min gissning bygger på Real Clear Politics sammanvägda mätningar. På deras hemsida kan man göra sin egen karta. Så här blev min karta:

Man gör sin egen karta genom att ändra färgen på delstaterna. Ju mörkare rött eller blått desto säkrare är det att delstaten går till den ena kandidaten. Jag gjorde så att jag ändrade färg på alla gråa stater, alltså där Real Clear Politics själva bedömer läget som osäkert. Sajten har opinionsmätningar för alla delstater så det är bara att kolla och på dem och gissa.

Jag får det i så fall till att Obama vinner en tydlig majoritet av elektorsröstern. Alldeles nyligen trodde jag mer på Romney på grund av att han haft framgångar i de nationella mätningarna. I så fall skulle det ha funnits en trend som gör att allt fler bestämmer sig för Romney.

Men det är som sagt elektorsrösterna som avgör

_____________________
Pingat på intressant.se.