Till Pär Ströms försvar

Idag skriver jag i en krönika i Norrköpings Tidningar att de radikalfeminister som nu äntligen lyckats täppa till käften på Pär Ström gräver sin egen grav.

Det är därför synd att Pär Ström nu lägger ned sin verksamhet. Inte minst borde just Sveriges feminister tycka det. För vad tjänar den feministiska kampen på att dess främste kritiker tystnar? Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.

I min Handbok i konservatism nämner jag Pär Ström som ett exempel på en debattör som gör ett gott jobb med att bevaka feminismen. Jag brukar säga att jag är för jämställdhet utan att vara feminist. Anledningen till det är att feminismen har så många avarter inom sig. Kampanjen mot Pär Ström bekräftar denna bild.

Jag är ingen av Ströms lärljungar. Jag tycker att han är för snarstucken när det gäller olika försök att lyfta fram kvinnor så att de kan göra karriär inom prestigefyllda och välbetalda yrken som tidigare dominerats av män. Men den kritik han levererat under ett antal år är fullt legitim och sund. Ingen vettig människa som verkligen vill arbeta för jämställdhet kan vara sur över att någon som Pär Ström granskar och kritiserar den politik som förs. Hur kan man tro att kampen för ett jämställt samhälle ska kunna föras utan kritik och eftertanke?

Jag börjar alltmer tro att de radikalaste feministerna är de allra sämsta feministerna, de allra sämsta företrädarna för ett jämställt samhälle. De tror sig vara de allra finaste och bästa. De tror sig vara hjältar. Men de beter sig illa, och de gör det från upphöjda poster. Pär Ström skrev i veckan på SVT Debatt:

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Om det här är tre företrädare för feminismens frontlinje i Sverige är denna rörelse sjuk. Är det så här kampen för ett jämställt samhälle ska se ut? Vem kan vara stolt över det?

Den som vill veta mer om hur jag ser på jämställdhet kan köpa min Handbok i konservatism och läsa kapitel 7. Där skriver jag om hur konservatism och feminism märkligt nog har en hel del gemensamt, men att det är svårt att vara feminist så länge denna rörelse företräds av människor som hellre producerar förolämpningar än argument.

____________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.