Om Disney, Tintin och fariséer i pepparkakelandet Sverige

Bortklippta bilder i en välkänd Disneyfilm, Tintinböcker bortplockade, inga pepparkaksgubbar i Luciatåget. Ska man protestera mot detta eller går man rasisternas ärenden då?

Jag menar att man inte gör det. Tvärtom. Ju intensivare vi gör jakten på negativa stereotyper som kan uppfattas som kränkande, desto mer bereder vi marken för Sverigdemokraterna.

Logiken är nämligen den här: Vi är många som har tittat på Disney på julafton, läst Tintin och varit pepparkaksgubbar (om än inte just jag), och ändå inte blivit rasister. För egen del är det först nu vid 44 års ålder som jag fått lära mig att den lilla svarta dockan hos Disney är en så kallad ”pickaninny”, alltså en amerikansk stereotyp bild av ett svart barn. Jag hade heller aldrig tänkt på att den kosackdansande gubben med långt vitt skägg är jude. Filmen har aldrig påverkat mig på något sätt att bli det minsta rasistisk. Så varför ska då dessa bilder tas bort från mina ögon?

För många har bilderna ingen rasistisk tolkning. Följaktligen blir de istället arga över att någon går in och petar i deras trivsamma julfirande. Det upplevs som onödigt och klåfingrigt. När de sedan protesterar möts de av en moraliserande föreläsning: Vill du inte vara med och motarbeta rasismen! Va! VA!

Inte nog med att man får veta att det man hittills trodde var det mest oskyldiga i världen – pepparkaksgubbar, Tintin och Disney – är rasistiskt. Dessutom får man höra att man själv är rasist, eller nästan rasist, eller i alla fall en som går rasisternas ärenden.

Resultatet av detta blir självfallet inte mindre rasism i samhället utan en vrede mot dem som har hittat på att vi måste genomsöka vartenda hörn i vårt julpyntade hem på jakt efter stereotyper. Vreden riktar sig självklart också mot de politiker som låter detta ske.

Sverigedemokraterna är ett parti som lever på denna typ av missnöje. Partiet är visserligen huvudsakligen invandrarfientlig och först i andra hand ett missnöjesparti. Men med tanke på att partiet inte bryr sig om att det verkligen finns en sån sak som rasistiska stereotyper och inte heller bryr sig om att minoriteter i Sverige ska känna sig hemma här, blir det mer eller mindre självklart för dem att försöka utnyttja det legitima missnöje som existerar.

Jag skriver ”det legitima missnöje som existerar”, för det missnöje som kommit till uttryck när det gäller pepparkaksgubbar, Tintin och Disney, har inte någon grund i rasistiskt tänkande. Det är ett missnöje mot klåfingrighet, mot viljan att pådyvla andra ett dåligt samvete och mot en uppblåst självrättfärdighet hos en grupp människor som själva tror att de är jordens mest toleranta och fina människor. Det är en protest mot vår tids fariséer.

Men hur ska vi göra med de rasistiska, eller halvrasistiska, stereotyper som verkligen finns? Som jag ser det får man väga två saker mot varandra. Det konstnärliga värdet att ha dem kvar, mot värdet av att bli av med dem. Ett intressant fall där denna avvägning alltsom oftast slutar med att det konstnärliga värdet väger över är Richard Wagners operamusik. Wagner var antisemit och lät detta komma till uttryck i sina operor. Varje gång vi lyssnar till Wagner tvingas vi också lyssna på hans antisemitism. Ändå spelas Wagner världen över.


Antisemiten Richard Wagners musik dirigerad av juden Leonard Bernstein.

Jag tror inte på farisévälde. De allra flesta vuxna i vårt land är inte rasister och kommer inte att bli det. De anser sig därför med rätta inte heller behöva läxas upp på den punkten. Inte heller kommer de att låta sig bli uppläxade. Istället kommer en motreaktion, och vilket parti vill ha en motreaktion? Vilket parti lever på att få säga att ”vi är de enda som säger vad folk egentligen tycker”? Kort sagt, ju större inflytande de politiska fariséerna får, desto större inflytande kommer också Sverigedemokraterna att få.

_________________

Pingat på intressant.se.

Det verkliga hotet mot yttrandefriheten

Åsa Linderborg på Aftonbladet är i sanning ingen av mina meningsfränder. Men det finns ändå stunder då man måste ta sina ideologiska motståndare i försvar. Idag är en sådan dag.

Linderborgs beskrivning av hur hon förföljts efter att Aftonbladet har granskat ett antal rasistiska nätsajter är otäck. Vi får vara tacksamma över att hon delar med sig av den, så att vi kan ta ställning mot den, visa vår stöd för det fria ordet och för Linderborgs rätt att skriva och säga vad hon vill.

De rasistiska sajterna gnäller om att yttrandefriheten i Sverige begränsats. Dispatch International och Avpixlat påstår sig själva vara hjältar i yttrandefrihetens tjänst.

Men toleransen är tydligen inte större än att man inte klarar av att en redaktör på Aftonbladet läser och skriver om vad som faktiskt står att läsa på denna typ av sajter. Så vem är det som hotar yttrandefriheten? Den ”politiskt korrekta” tidningen Aftonbladet eller hatmånglarna i det rasistiska träsket, dvs. Avpixlats och Dispatch Internationals läsekrets?

Jag hoppas att reaktionen från andra redaktioner blir att även dessa ger sig i kast med att granska de rasistiska sajterna. Jag själv är ansvarig utgivare för Frivärld Magasin. Vi skriver inte om svensk inrikespolitik, men vi har ändå ett visst ansvar vi också. Idag riktar sig den svenska rasismen i första hand mot muslimerna. Det är en av anledningarna till varför vi skriver mycket om islam i vår tidning. Vi vill inte att rasisterna ska vara de som sätter agendan för vad folk i allmänhet tror och tänker om islam i Sverige.

_______________

Pingat på intressant.se.

Betonglycka, nr 4 – Före och efter

Låt mig presentera Marienlyst skola i Norge, byggt 2010. Huset är känt för att det är ett passivhus. Ingen värme utifrån tillförs.

Återigen presenterar arkitekterna en bild med grönska och fullt med folk. Det ser ut att vara vår.

Marienlyst skola i sagans värld.

Så här ser det ut i verkligheten. Utan grönska och människor ser man huset såsom det egentligen är. Det är en betongklump, inget annat.

Marienlyst skola i verkligheten.

Man undrar hur någon kan tycka att den här formen av arkitektur är ny. Huset är bara två år gammalt så man kan anta att de som har ritat det tycker sig ha ritat något av det mest moderna man kan tänka sig.

Låt mig därför visa två andra bilder:

Domus i Kristianstad. Foto: Bengt Lundberg/Riksantikvarieämbetet.

Domus i Kristianstad byggdes 1965.

Dominikanerklostret Sainte Marie de la Tourette, ritat av Le Corbusier.

Dominikanerklostret Sainte Marie de la Tourette är ritat av modernismens store arkitekt Le Corbusier. Byggnaden är från 1960.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att betongfilosofin inte är ny utan en kvarleva från mitten på 1900-talet då modernismen härjade som värst. Då tyckte man att betong var vackert. Den skulle inte ens målas, utan den råa betongen skulle synas. Än idag lever vi med det arvet.

Domushuset i Kristianstad visar också hur fri från kreativitet Marienlyst skola är. Skolan är från 2010 men skulle kunna vara från 1965.