Om Disney, Tintin och fariséer i pepparkakelandet Sverige

Bortklippta bilder i en välkänd Disneyfilm, Tintinböcker bortplockade, inga pepparkaksgubbar i Luciatåget. Ska man protestera mot detta eller går man rasisternas ärenden då?

Jag menar att man inte gör det. Tvärtom. Ju intensivare vi gör jakten på negativa stereotyper som kan uppfattas som kränkande, desto mer bereder vi marken för Sverigdemokraterna.

Logiken är nämligen den här: Vi är många som har tittat på Disney på julafton, läst Tintin och varit pepparkaksgubbar (om än inte just jag), och ändå inte blivit rasister. För egen del är det först nu vid 44 års ålder som jag fått lära mig att den lilla svarta dockan hos Disney är en så kallad ”pickaninny”, alltså en amerikansk stereotyp bild av ett svart barn. Jag hade heller aldrig tänkt på att den kosackdansande gubben med långt vitt skägg är jude. Filmen har aldrig påverkat mig på något sätt att bli det minsta rasistisk. Så varför ska då dessa bilder tas bort från mina ögon?

För många har bilderna ingen rasistisk tolkning. Följaktligen blir de istället arga över att någon går in och petar i deras trivsamma julfirande. Det upplevs som onödigt och klåfingrigt. När de sedan protesterar möts de av en moraliserande föreläsning: Vill du inte vara med och motarbeta rasismen! Va! VA!

Inte nog med att man får veta att det man hittills trodde var det mest oskyldiga i världen – pepparkaksgubbar, Tintin och Disney – är rasistiskt. Dessutom får man höra att man själv är rasist, eller nästan rasist, eller i alla fall en som går rasisternas ärenden.

Resultatet av detta blir självfallet inte mindre rasism i samhället utan en vrede mot dem som har hittat på att vi måste genomsöka vartenda hörn i vårt julpyntade hem på jakt efter stereotyper. Vreden riktar sig självklart också mot de politiker som låter detta ske.

Sverigedemokraterna är ett parti som lever på denna typ av missnöje. Partiet är visserligen huvudsakligen invandrarfientlig och först i andra hand ett missnöjesparti. Men med tanke på att partiet inte bryr sig om att det verkligen finns en sån sak som rasistiska stereotyper och inte heller bryr sig om att minoriteter i Sverige ska känna sig hemma här, blir det mer eller mindre självklart för dem att försöka utnyttja det legitima missnöje som existerar.

Jag skriver ”det legitima missnöje som existerar”, för det missnöje som kommit till uttryck när det gäller pepparkaksgubbar, Tintin och Disney, har inte någon grund i rasistiskt tänkande. Det är ett missnöje mot klåfingrighet, mot viljan att pådyvla andra ett dåligt samvete och mot en uppblåst självrättfärdighet hos en grupp människor som själva tror att de är jordens mest toleranta och fina människor. Det är en protest mot vår tids fariséer.

Men hur ska vi göra med de rasistiska, eller halvrasistiska, stereotyper som verkligen finns? Som jag ser det får man väga två saker mot varandra. Det konstnärliga värdet att ha dem kvar, mot värdet av att bli av med dem. Ett intressant fall där denna avvägning alltsom oftast slutar med att det konstnärliga värdet väger över är Richard Wagners operamusik. Wagner var antisemit och lät detta komma till uttryck i sina operor. Varje gång vi lyssnar till Wagner tvingas vi också lyssna på hans antisemitism. Ändå spelas Wagner världen över.


Antisemiten Richard Wagners musik dirigerad av juden Leonard Bernstein.

Jag tror inte på farisévälde. De allra flesta vuxna i vårt land är inte rasister och kommer inte att bli det. De anser sig därför med rätta inte heller behöva läxas upp på den punkten. Inte heller kommer de att låta sig bli uppläxade. Istället kommer en motreaktion, och vilket parti vill ha en motreaktion? Vilket parti lever på att få säga att ”vi är de enda som säger vad folk egentligen tycker”? Kort sagt, ju större inflytande de politiska fariséerna får, desto större inflytande kommer också Sverigedemokraterna att få.

_________________

Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

En kommentar till “Om Disney, Tintin och fariséer i pepparkakelandet Sverige”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.