En stöld av mitt lands goda rykte

I mitt Sverige driver inte riksdagsledamöter omkring på fyllan och kallar folk för ”babbe” eller ”hora”. I mitt Sverige anklagar inte en svensk en annan för att vara ”oäkta”. I mitt Sverige ljuger inte folkvalda för sina väljare.

Så ser mitt Sverige ut. Så vill jag ha det i mitt land. Jag vet att det är ett ideal och att ideal är svåra att nå. Men det är ändå ett ideal och jag tycker att vi ska sträva efter för att göra vårt land, mitt land – Sverige – till ett bra land.

Ett exempel på en dålig företrädare för Sverige är Sverigdemokraternas Erik Almqvist, som idag avgick som riksdagsledamot från sina uppdrag i partiet (rättelse nedan), men det gäller också för dem som var med honom, Kent Ekeroth och Christian Westling, när de tillsammans på fyllan spydde ur sig rasistiska tillmälen.

Jag vet att Sverigedemokrater ofta behandlas illa. Det är synd att det är på det viset. Men det kan ju ha någonting att göra med de värderingar som partiet står för. Erik Almqvist försökte idag på sin presskonferens bortförklara sina ord och handlingar med att han varit mycket pressad vid den här tiden. Det hade kostat på att bli Sverigedemokrat, förklarade han. Därför hade han tappat besinningen för en stund.

Jo, nog tappade han besinningen allt, men han var inte ensam. Han har försökt förneka att allt detta hade hänt och spridit missvisande information på nätet. Partiledaren Jimmie Åkessons tal om att han inte haft kunskap om något av detta saknar därför all trovärdighet. Almqvist är en av Åkessons närmast förtrogna.

Att detta parti påstår sig företräda Sverige är skamligt. Det är en stöld av mitt lands goda rykte. Är det något parti som beter sig ”osvenskt” så är det Sverigedemokraterna.

Det enda fina med dagens avslöjande om Sverigdemokraterna är att vi äntligen fått höra vad de egentligen tycker. In vino veritas.

Rättelse: Tidigare idag skrev jag att Almqvist avgick som riksdagsledamot. Jag trodde det var självklart när jag fick höra ordet ”avgår”, men det verkar som att han inte vill släppa uppdraget i alla fall, utan bara avgår från sina partiinterna uppdrag. Det är inte mycket till avgång i så fall. En riksdagsledamot sitter på ett personligt mandat så det är inget partiledningen kan bestämma över, men normalt sett sparkar SD ut folk som beter sig på detta vis med ändan före. Men kanske partipampar behandlas annorlunda.

_____________________
Pingat på intressant.se.

Till Pär Ströms försvar

Idag skriver jag i en krönika i Norrköpings Tidningar att de radikalfeminister som nu äntligen lyckats täppa till käften på Pär Ström gräver sin egen grav.

Det är därför synd att Pär Ström nu lägger ned sin verksamhet. Inte minst borde just Sveriges feminister tycka det. För vad tjänar den feministiska kampen på att dess främste kritiker tystnar? Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.

I min Handbok i konservatism nämner jag Pär Ström som ett exempel på en debattör som gör ett gott jobb med att bevaka feminismen. Jag brukar säga att jag är för jämställdhet utan att vara feminist. Anledningen till det är att feminismen har så många avarter inom sig. Kampanjen mot Pär Ström bekräftar denna bild.

Jag är ingen av Ströms lärljungar. Jag tycker att han är för snarstucken när det gäller olika försök att lyfta fram kvinnor så att de kan göra karriär inom prestigefyllda och välbetalda yrken som tidigare dominerats av män. Men den kritik han levererat under ett antal år är fullt legitim och sund. Ingen vettig människa som verkligen vill arbeta för jämställdhet kan vara sur över att någon som Pär Ström granskar och kritiserar den politik som förs. Hur kan man tro att kampen för ett jämställt samhälle ska kunna föras utan kritik och eftertanke?

Jag börjar alltmer tro att de radikalaste feministerna är de allra sämsta feministerna, de allra sämsta företrädarna för ett jämställt samhälle. De tror sig vara de allra finaste och bästa. De tror sig vara hjältar. Men de beter sig illa, och de gör det från upphöjda poster. Pär Ström skrev i veckan på SVT Debatt:

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Om det här är tre företrädare för feminismens frontlinje i Sverige är denna rörelse sjuk. Är det så här kampen för ett jämställt samhälle ska se ut? Vem kan vara stolt över det?

Den som vill veta mer om hur jag ser på jämställdhet kan köpa min Handbok i konservatism och läsa kapitel 7. Där skriver jag om hur konservatism och feminism märkligt nog har en hel del gemensamt, men att det är svårt att vara feminist så länge denna rörelse företräds av människor som hellre producerar förolämpningar än argument.

____________________
Pingat på intressant.se.

Obama vinner, gissar jag

Jag tror att Obama vinner med 290 elektorsröster mot 248 för Romney. Det totala röstetalet kan Romney kanske vinna, även om det ser ut att bli dött lopp på den punkten. Som bekant är det dock elektorsrösterna man ska vinna.

Min gissning bygger på Real Clear Politics sammanvägda mätningar. På deras hemsida kan man göra sin egen karta. Så här blev min karta:

Man gör sin egen karta genom att ändra färgen på delstaterna. Ju mörkare rött eller blått desto säkrare är det att delstaten går till den ena kandidaten. Jag gjorde så att jag ändrade färg på alla gråa stater, alltså där Real Clear Politics själva bedömer läget som osäkert. Sajten har opinionsmätningar för alla delstater så det är bara att kolla och på dem och gissa.

Jag får det i så fall till att Obama vinner en tydlig majoritet av elektorsröstern. Alldeles nyligen trodde jag mer på Romney på grund av att han haft framgångar i de nationella mätningarna. I så fall skulle det ha funnits en trend som gör att allt fler bestämmer sig för Romney.

Men det är som sagt elektorsrösterna som avgör

_____________________
Pingat på intressant.se.

Betonglycka, nr 3

Ett förslag till vårdboende i Linköping. Tänk bort det gröna. Tänk bort himlen. Tänk bort den fotbollsspelande pojken. Vad blir det kvar? Jo, en grå betonglåda.

Så här såg alla nya hus ut på 1960-talet. Men det är så här vi fortfarande bygger. Fantasin hos arkitektkåren sträcker sig inte längre än så. Följaktligen måste man lägga på idylliska bitar med gröna löv, blå himmel och sött litet barn.

Fler inlägg i serien ”Betonglycka” finns här.

Vem skapade fred i Europa?

EU får i år Nobels fredspris. Motiveringen är att EU är ett framgångsrikt fredsprojekt. Sedan 1945 råder det fred i Europa. Integrationen har gjort att länderna aldrig mer kommer att komma i krig med varandra. Men är detta verkligen sant? Nja…

Att EU:s integration bidrar till den fredliga samvaron i Europa stämmer nog, men teorin att det är EU som har avskaffat krigen är tämligen lös. Man kan nämligen också tänka sig en annan historia: om demokrati, Nato och kärnvapen.

Från fredsforskningen vet vi att demokrati är den största fredsfrämjande kraften i världen. De västeuropeiska länder som bildade EU var demokratier. Kanske hade de inte krigat med varandra även utan EU. Sverige, Norge och Finland kom att stå utanför vid bildandet. Inte gjorde det att vi hamnade i krig med varandra.

Vad kol- och stålunionen gjorde var att den omöjliggjorde krig mellan Tyskland och Frankrike. Men hur kom den till? Jo, Tyskland var slaget i grunden, och delat. Dessförinnan hade Tyskland varit en aggressiv stormakt ända sedan Bismarcks dagar. Kanske är det mer korrekt att säga att freden mellan Frankrike och Tyskland var resultatet av att Tyskland förlorade och plattades till så till den milda grad att landet aldrig mer skulle kunna bli en aggressiv stormakt igen.

Mellan 1945 och 1989 var Europa dessutom splittrat. Det rådde fred på den andra sidan järnridån också. Ingen frihet, visserligen, men fred. Den hade knappast något med EU att göra.

Man kan också ifrågasätta om det verkligen rådde fred i Europa under denna tid. Europa var som sagt splittrat och ett kallt krig pågick.

Efter andra världskriget försvann nämligen inte den militära aggressionen från kontinenten. Tysklands roll övertogs av Sovjetunionen som lade under sig halva världsdelen genom sina lydregeringar. Kalla kriget följde. Den sovjetiska aggressionen stoppades av Nato, den transatlantiska försvarsalliansen.

Intressant att påminna sig om är att Nato under denna tid fruktade Warsawapaktens landarméer. Vid ett krig hade det vällt fram stridsvagnar. Natos motdrag var att hota med kärnvapen. Sovjetunionen tordes därför aldrig att gå till attack. Till sist gick Sovjetunionen under i kapprustningen med USA.

Jag säger inte att det är så, bara att det är en bra teori, men tänk om det är USA, kärnvapen, Nato och Ronald Reagan som räddade freden i Europa?