Lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm

En röst från en kulturpersonlighet är lika med fyra hundra röster från vanliga människor. Det är författaren Bengt Ohlssons geniala kommentar till debatten om Slussen i Stockholm. I en lång artikel i DN följer han upp med en lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm.

Den som inte redan har läst artikeln bör göra det omedelbart. Här är länken.

Tillåt mig citera:

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Det har alltid inom den bildade finvänstern funnits en föreställning om att solidaritet med de lägre klasserna i samhället går ut på att man ska förse dem med modernistisk kultur: experimenteater, abstrakt konst, och liknande. ”Folket” ska förses med den minst folkliga kultur man kan tänka sig. Då gör man rätt och då är man ”solidarisk” med ”arbetarklassen”.

Idén går tillbaka till den tidiga industrialismens dagar då det fanns en stor outbildad arbetarklass i städerna som levde under svåra förhållanden. Universitetsutbildade socialister ville hjälpa dem till ett bättre liv.

Många av dessa godhjärtade och högutbildade människor blev också kommunister och som bekant ingår det i det kommunistiska tänkandet att ett avantgarde måste gå före massorna för att leda dem på den rätta vägen. Inom socialdemokratin tänkte man sig att bildning kunde ske genom att arbetarna tog eget ansvar genom bildningsförbund och liknande. Men inte så hos kommunisterna där det ansågs nödvändigt med en elit som övervakade allt.

Det är denna elitistiska tradition som Bengt Ohlsson, som själv tillhörande Stockholms kulturelit, kritiserar. Det var verkligen på tiden. Någon gång är det dags för det självutnämnda kulturavantgardet i huvudstaden att lämna 1930-talet bakom sig.

____________________
Pingat på intressant.se.

Ullgren
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-jag-hade-gatt-i-mal-kunskapssuget-var-osynligt