Hur ska nya Nobel Center se ut?

I april 2014 ska arkitekttävlingen om det nya Nobelhuset vara klar, även kallat Nobel Center. Av elva förslag har tre gått vidare till en finalomgång.

Här är ett av förslagen:

Nej! Förlåt… Nu blev det fel.

Så dumt av mig. Den här bilden är det ju:

Beklagar detta misstag. De övre bilderna föreställer Palast der Republik i det som en gång var Östberlin. Det byggdes 1976 men är numera rivet. Det har naturligtvis ingenting med förslaget till Nobel Center att göra. Arkitekten Johan Celsing har såvitt jag vet inte låtit sig inspireras av DDR-stilen på någon punkt.

________________

Pingat på intressant.se.

Björklund retirerar om skolavslutningar

Jag är en av dem som under flera år på denna blogg skrivit om skolavslutningar i kyrkan. Jag har skrivit ledare och krönikor i olika tidningar. Jag har skrivit om det i min ”Handbok i konservatism”. Idag när regeringen meddelar att den vill ha en lagändring firar jag en liten seger.

Att regeringen meddelar att psalmsång ska få förekomma vid skolavslutningarna är en reträtt. Utbildningsminister Jan Björklund har fram tills nu hävdat att debatten egentligen är ”tramsig” och att regelverket är klart.

Sollentuna kyrka, där jag firade skolavslutningar som barn.

Emellertid verkar han ha varit ganska ensam om den uppfattningen eftersom vi två gånger om året får läsa om rektorer som inte vet hur de ska göra och om skolor som ignorerar lagen fullständigt. Många skolor har också fått anmärkning av Skolinspektionen.

All heder åt rektorer, lärare, föräldrar och präster som framhärdat och vägrat ändra på sina traditioner omkring skolavslutningarna. Ni gjorde rätt som vägrade lyda en mycket dålig lag.

Anledningen till att Skolinspektionen har vägrat tillåta psalmsång vid skolavslutningarna är att den menar att avslutningarna är en del i den obligatoriska undervisningen. Då får det inte förekomma konfessionella inslag.

Jag har istället hävdat att avslutningarna ska ses som ceremonier, och inte som undervisning, eftersom det ju är vad det är. Och det är inte orimligt att man har religiösa inslag vid ceremonier om många i skolan delar en viss religion.

Att visa respekt för religiösa minoriteter betyder inte att man ska sluta ge uttryck för sin egen religion. Det kränker inte en muslim att sitta i en kyrka och höra kristna be. Det kränker inte en kristen att vara med när muslimer ber. Tvärtom är det betydligt lättare att förstå och acceptera skillnader mellan religioner om vi lär oss att umgås med varandra utan att hävda att vi skulle vara kränkta av det ena eller det andra.

Visst vill vi väl ha ett inkluderande samhälle där en svensk kan vara kristen, muslim eller jude? Vad tjänar vid då på att gömma undan skillnaderna? Är det inte bättre att lyfta fram skillnaderna, tala om dem, och tala om det faktum att en av dessa religioner i Sverige är större än de andra, och att den därför förtjänar att ta plats?

Det enda vi inte ska göra är att tvinga på någon en religion som han eller hon inte vill ha. Men hur stort är momentet av tvång vid en skolavslutning? Vad händer med ett barn från en muslimsk familj om klasskamraterna sjunger Stilla natt? Blir hon då itvingad kristendom mot sin vilja? Nej, är det något som är tramsigt så är det den utbredda rädslan för religion hos ledande skolpolitiker.

Här finns några av mina tidigare inlägg om skolavslutningar:

”Stilla natt” förbjuden psalm i skolan

Är julkrubbor farliga för barn att se?

Imam säger jag till skolavslutning i kyrkan

Muslimer kränks inte av skolavslutningar i kyrkan

Viktigt att behålla skolavslutningarna i kyrkan

_________________

Pingat på intressant.se.

111 000 invandrare men bara 17 000 flyktingar

Apropå den omtalade annonsen i DN där författarna till boken ”Invandring och mörkläggning” presenterar några fakta fick jag av en vän ett tips om att läsa en blogg som tittat på den officiella statistiken. Det var nyttigt också för mig att studera siffrorna. ”Massinvandringen” kommer huvudsakligen från andra EU-länder.

Under 2012 beviljade Sverige uppehållstillstånd till 111 090 personer. Det är rätt mycket. Vi har just nu också en kraftig flyktingström till Sverige. Omkring 44 000 ansökte om asyl under 2012 och det lär bli lika många under 2013.

Intressant att veta är att av dessa är det bara 17 405 som är flyktingar. Vilka är de andra? Så här ser det ut:

Som synes är den största delen av invandringen arbetsinvandrare och studerande. EES-upphållsrätter står för människor som kommer från EU-länder samt de länder som EU har avtal med, alltså Norge, Island m.fl. De har också med sig en stor grupp anhöriga. Sammanlagt omfattade denna grupp 76 109 personer. Flyktingar plus deras anhöriga uppgick blott till 25 302.

Varför är det viktig att ha koll på dessa siffror? Invandringen totalt sett var ju ändå 111 090 personer.

Jo, för att Sverigdemokraterna som talar om en ”oansvarig massinvandring” brukar beskriva det som att en gigantisk flod av människor söker sig till Sverige från Mellanöstern.

Så är det inte. Den största gruppen är som synes europeiska invandrare och just dessa är SD inte emot. Sen finns det också arbetskraftsinvandrare från Indien, Kina och Thailand.

SD menar att ”Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från  avlägsna länder och kulturkretsar”. Man kan givetvis tycka så, men det kan vara bra att veta att det i så fall finns en oerhört omfattande invandring också från andra europeiska länder.

Här finns Migrationsverkets siffror.

Trendkänslighet och vetenskaplighet är en omöjlig kombination

Just nu frågar sig många hur en grupp högutbildade psykologer, psykiatriker och jurister kunde tro på teorin om bortträngda minnen. Thomas Quick/Sture Bergwall dömdes för åtta mord med denna teori som grund för trovärdigheten i hans erkännande.

Erik Helmerson, som referar till Johan Hakelius som tidigare har kritiserat hur modeteorier får fäste i Sverige, skriver i DN:

Jag tror att vi har stor anledning att fråga oss om inte vi svenskar är ungefär världssämst på att tillgodogöra oss denna varsamma, någon skulle säga konservativa, syn på kunskap. När Sverige berömmer sig av att vara vaket och öppet för internationella trender kan det vara just detta som är den svarta baksidan. Vi tycks stå ständigt beredda att kasta några hundra års erfarenheter i Östersjön så snart någon ny lämplig ism korsar våra gränser.

Jag kan inte annat än instämma. I min Handbok i konservatism kritiserar jag det som jag kallar för Sagan om upplysningen. Sagan om upplysningen är en vulgärversion om vad Upplysningen förde in i historien och vilken roll den har idag.

Sagan säger att mänskligheten intellektuellt sett befann sig i ett kompakt mörker ända fram till Upplysningen. Radikala fritänkare bröt då mot det tankeförbud traditionella auktoriteter hade upprätthållit. Människor fick kunskap och frigjorde sig från gamla fördomar.

Än idag, säger sagan, fortsätter kampen mot traditionella föreställningar som förtrycker människor. All ärvd kunskap är detsamma som fördomar. De ska brytas ned. De ska inte reformeras, utan förstöras. Därefter ska de ersättas med ny vetenskapligt framtagen kunskap.

Men som jag skriver i min bok är det alls inte så vetenskapliga framsteg sker. Vetenskapliga framsteg sker inte genom revolutioner. I alla fall inte på det vis att all gammal kunskap på ett område dumpas helt och hållet. Det sker omvälvningar i vårt vetande. Dessa kan vara stora och häpnadsväckande. Men det är i grunden fel att tro att vetenskapliga giganter som Linné eller Einstein började sina karriärer genom att vägra läsa vad tidigare forskare hade kommit fram till.

Men att inte läsa tidigare forskning är vad Sagan om upplysningen förespråkar. Det är därför som denna myt banar väg för tokerier. Teorin om bortträngda minnen var ny. Den var inte behäftad av traditionella fördomar. Den ignorerade gammal ärvd kunskap. Just därför var den bra.

Vill man läsa mer om Sagan om upplysningen och hur denna har skadat vårt tänkande kan man läsa min bok. Mer information finns här: konservatism.nu.

_________________

Pingat på intressant.se.

Cynisk maktkamp väntar om Svenska kyrkan delas

I mitt förra inlägg skrev jag om den deppiga stämning som spred sig bland traditionella kyrkliga efter valet av ny ärkebiskop. Jag skrev då om varför man inte bör lämna kyrkan trots att man inte känner förtroende för högsta ledningen. En annan tanke som har lyfts är om man kan dela kyrkan i två delar. Jag vill också skriva några ord om det.

Jag är ingen teolog, men jag är statsvetare. Det tillhör statsvetarens uppgift att studera maktstrider och om Svenska kyrkan delas väntar en cynisk maktkamp.

De som umgås med tanken på en delning tänker sig att vi som utgör Svenska kyrkan är så oense att det är lika bra att vi skiljs åt. De som vill ha traditionell kristendom går åt ett håll. De som vill ha modern flumteologi går ett annat. Båda får sitt.

Men det låter bättre än vad det är, för även en ömsesidig delning av kyrkan skulle sannolikt resultera i en bitter strid om kyrobyggnader och pengar.

En ömsesidig delning av kyrkan kan liknas vid en skilsmässa. Vid en skilsmässa måste man komma överens om hur vårdnaden av barnen ska skötas och hur tillgångar ska delas. Det är inte alltid detta slutar lyckligt. Vissa saker kan inte delas mitt itu. Vem ska äga det gemensamma huset? Vem förde mest pengar med sig in i boet från början?

Om kyrkan ska delas kommer det att bli strid om byggnaderna, främst katedralerna. Och de två parterna är inte jämbördiga. Som ärkebiskopsvalet visade är det inte de traditionella som har övertaget. Det är upplagt för en bitter strid där minoriteten sannolikt kommer att förlora.

Man kan självfallet våga sig på en sådan strid om man tror att det är nödvändigt för sin salighets skull, medveten om att man förlorar, men ändå känner en tillfredsställelse över att inte ha behövt vika ned sig. Men man måste ha klart för sig vilket priset är. Att begära skilsmässa skulle i dagsläget inte innebära att kyrkan ombildas till Svenska kyrkan 1 och Svenska kyrkan 2, utan att den starkare parten lägger beslag på namnet samt alla centrala kyrkobyggnader.

Eftersom jag bor i Uppsala skulle detta betyda att Uppsala domkyrka inte längre var min. Jag skulle alltså inte längre ha någon hemortsrätt där. Det skulle inte längre vara mitt hem. En mycket svår tanke att smälta.

Av samma skäl är jag även kritisk mot dem som vill driva fram en splittring. Om en ömsidig delning inte går att få så är ett alternativ att tvinga fram en delning, eller göra en utbrytning. En utbrytning skulle innebära att man i en större grupp kommer överens om att starta eget och genom att man är många få andra med sig. Det är så utbrytningar i politiska partier ser ut och när landsändar gör uppror mot centralmakten.

Är man välorganiserad kan en utbrytning lyckas. Men återigen måste man ha klart för sig vad man gör om man vill gå den vägen. En utbrytning betyder strid. Strid betyder ovänskap och andra kostnader. Minoriteter som bryter sig ut gör detta för att vinna sin frihet, men bedömer att striden är värd detta.

Minoriteter som bryter sig ut vet också att de med all sannolikhet inte får med sig något annat än sin frihet. Landsändar som gör uppror mot centralmakten förlorar tillgången till de resurser som centralmakten sitter på. Och i de fall där en minoritet försökt bryta sig loss eftersom de vet att de sitter på egna resurser (t.ex. oljetillgångar) har centralmakten gjort allt vad den kunnat för att förhindra en utbrytning.

En utbrytning ur Svenska kyrkan skulle med detta resonemang betyda att utbrytarna ställs utan pengar och utan kyrkobyggnader. Och om man skulle lyckas ta kontroll över en domkyrka (ungefär som husockupanter) skulle centralmakten, i det här fallet kyrkokansliet i Uppsala, sätta in all kraft på att ta tillbaks den. Det skulle inte förvåna mig om det slutade med att polis tillkallades.

Allt det här är hypotetiska scenarion som sannolikt aldrig kommer att bli av. Jag tror också att få kan se sig själva som spelare i den maktkamp jag skisserar. Vi är kristna och ska inte lösa konflikter på detta vis. 

Men jag har inte skrivit detta för att jag tror att det är så här det kommer att bli. Utan det är för att klargöra för dem som önskar sig en splittring vad som reellt sett kan hända. Att jag tror mig kunna veta att detta är realistiska scenarion är att jag som statsvetare har sett tusentals verkliga fall.

När det blir strid om resurser, vilket det blir om man ska dela en kyrka i två, tar människors strategiska sinne över. Det händer i alla organisationer. Svenska kyrkan består av människor som är som alla andra. Inget talar för att en delning av kyrkan skulle sluta i något annat än en cynisk maktstrid.

Med andra ord: Jag avråder.

__________________

Pingat på intressant.se.