Försvaret klarar sig mindre än en vecka

Att ÖB skulle ha röjt försvarshemligheter måste vara veckans löjligaste påstående. Vad han sagt är att Sverige lagom till 2019 kommer att ha ett försvar som klarar sig en vecka om riksdagen skjuter till extra pengar. ”Enveckasförsvaret” som debatterats de senaste veckorna finns inte än. Idag skulle vårt försvar klara sig mindre än en vecka.

Överbefälhavare Sverker Göranson.

Chefsåklagare Tomas Lindstrand på Åklagarmyndigheten, som har hand om ”säkerhetsmål”, alltså brott som berör rikets säkerhet, har uppenbarligen ingen aning om vad han pratar om:

…det är klart att en främmande makt, som har intressen gentemot Sverige som inte är helt igenom positiva, har en väldigt stor nytta av en sådan uppgift.

Nej, inte alls. Ty om Lindstrand hade kollat upp vad ÖB hade sagt innan han gick ut med detta i pressen så hade han förstått att det Sverker Göranson sade handlar om hur försvaret kommer att se ut 2019 (Läs: Annnika NC, Wiseman, ÖB:s skrivna Sälenanförande samt Twitterflöde 1 och Twitterflöde 2 med Erik Lagersten, Försvarsmaktens informationschef).

Jag erkänner att jag själv inte riktigt förstod vad det var ÖB syftade på när han talade om att försvaret bara skulle stå sig en vecka. Även den vanligtvis insatte försvarsreporten Mikael Holmström missade detta i sin första intervju med ÖB, den intervju som startade hela debatten.

Den nyhet som ÖB släppte till pressen precis före nyår var att försvarets kapacitet inte kommer vara starkare än att det klarar av en konventionell attack mot Sverige i en vecka, om det sker mot ett mål, alltså en stad eller landområde, när försvarsreformen som nu pågår är klar, vilket alltså blir 2019. Men! Bara om försvaret också får mer pengar.

”Enveckasförsvaret” som åklagaren alltså tror är en försvarshemlighet har ingenting med vår nuvarande försvarsförmåga att göra, utan endast vad vi skulle kunna klara av om riksdagen skjuter till extra medel.

Hur är det då med vår försvarsförmåga just nu? Den är mindre än en vecka. Försvarsreformen, den som förre försvarsministern sjösatte 2009, där man beslöt att avskaffa värnplikten, har bara börjat. Dessförinnan hade Sverige egentligen inga omedelbart gripbara styrkor alls. Allt var styrkor på pappret som skulle kallas in om situationen så krävde.

Men efter Georgienkriget 2008 började svenska försvarspolitiker att tänka om. Då började man fundera på om vi inte behövde en stående styrka som man skulle kunna sätta in omedelbart. Därav försvarsreformen. Denna stående och snabbt gripbara styrka finns dock inte än, vilket alltså betyder att vi idag har en försvarsmakt som inte klarar av ens en vecka.

Ja, det här är lite rörigt, och jag kan inte allt så bra själv i den märkliga historia som heter det svenska försvaret.

För ytterligare en aspekt måste läggas till och det är att Sverige kanske ändå inte behöver mycket mer än en veckas försvarsförmåga. Varför det? Jo, för den enda militärmakt som skulle kunna komma på att attackera Sverige är den ryska, och det vi vet om Ryssland är att detta land inte har varit i krig med oss sedan 1809, och det vore politiskt vansinne av Ryssland att attackera ett fredligt EU-land.

Så vad bråkar vi om? Finns det ingen fiende kan man knappast vara arg över att försvaret bara skulle klara en vecka, eller?

Jo, så kan man resonera om man tänker sig att försvarets enda uppgift är att försvara Sverige mot Ryssland. Men allt handlar inte om Ryssland, inte heller om krig, trots att det är försvarsmakten vi talar om.

Ett vikigt skäl till att ett land behöver en militär, men som ofta glöms bort, är att man tack vare sitt försvar inte utsätts för påtryckningar av andra stater med större försvarsmakt och tveksam moral. Världspolitiken är lite som en skolgård. Det gäller att hålla mobbarna borta. Det gör man genom att antingen skaffa sig kompisar (dvs. gå med i en allians) eller skaffa sig vapen så att de stöddiga grabbarna förstår att det inte är någon idé att jäklas med en.

Barnsligt? Absolut! Det finns inget som är så barnsligt som världspolitken. Men eftersom världen är full med barn med vapen så måste man hantera den situationen. Det finns ingen världsmorsa som håller ungarna isär.

Det är i det perspektivet som debatten om ”enveckasförsvaret” ändå blir meningsfull att föra. För vi har inga kompisar som hjälper oss att hålla de stöddiga killarna på avstånd. Vi är inte med i någon allians. Men vi har inget starkt försvar heller. Vi har ett försvar som bara ska klara sig en vecka – 2019 – om riksdagen skjuter till tillräckligt med pengar.

___________________
Pingat på intressant.se.

Natodebatten i veckan som gick

I början av veckan var jag i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens. Eftersom Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen var en av huvudtalarna blev det sjävfallet mycket snack om varför Sverige ännu inte är medlem.

Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen

Med anledning av konferensen blev det mycket skrivet av mig om Natofrågan. Allt är varianter på samma tema visserligen, men som SVT:s nya opinionsundersökning visar rör det faktiskt på sig i opinionen för första gången på länge.

Först skrev jag i Expressen:

Den svenska säkerhetspolitiken går i dagsläget ut på att vi ska ta emot hjälp från våra grannländer i händelse av en militär kris. Och eftersom alla våra grannar utom Finland är medlemmar i Nato är det hjälp av Nato det handlar om. Men Nato är en allians där solidariteten är knuten till om man är medlem eller inte. Några löften från Natos sida finns inte. Alltså finns inga planer för hur hjälpen till Sverige ska se ut, hur stor den ska vara eller hur man rent praktiskt ska göra. Vilka hamnar ska användas? Vilka flygfält? Hur många flygplan kan Norge eller Danmark tänka sig att ställa upp med? Alla dessa frågor saknar svar. Därmed blir det omöjligt för den svenska försvarsmakten att veta vad man ska planera efter.

Med anledning av Fogh Rasmussens tal skrev jag sedan i min egen tidning Frivärld Magasin:

Karin Enström är moderat och det är väl känt hos svenska folket att Moderaterna är för ett svenskt Natomedlemskap. Trots det håller hon envist fast vid det officiella budskapet att Sverige är alliansfritt men ”solidariskt” med sina grannar, det vill säga att vi lovar att komma till deras hjälp i händelse av en militär kris och räknar med att de hjälper oss på samma sätt, samt att de nuvarande samarbetsformerna duger väl för detta ändamål. Detta är visserligen den linje som riksdagen har beslutat om, men vetskapen om att Enström tillhör ett parti som egentligen inte alls tror på denna linje gör att hennes ord inte tas på allvar.

När så konferensen var slut dök en märklig artikel av förre ambassadören i Moskva Sven Hirdman upp i Svenska Dagbladet. Han menade att Sverige inte bör gå med i Nato för att inte störa maktbalansen i omkring Östersjön. Vad han i praktiken menar är att Sverige inte ska med i Nato eftersom det kan gör Kreml surt. Vi tog därför tillfället i akt och replikerade:

Så varför pratar vi om nödvändigheten att upprätthålla ett starkt försvar och eventuellt medlemskap i Nato? Jo, det är för att frågan om vilken utrikespolitisk roll Sverige ska ha handlar om mer än vårt förhållande till Ryssland.

Det är roligt att se att det händer saker i Natofrågan. Det är en av de frågor som Frivärld kommer att arbeta med. Vi förstår att man bör ta en sak i taget. Sverige kommer ur en utrikespolitisk tradition där neutralitet har varit den dominerande tanken. Därför är det inte helt lätt för många att tänka om. Bit för bit kan man dock visa hur världen har förändrats och få förståelse för att ett Natomedlemskap inte alls är något konstigt för svenskt vidkommande.

Något som det alltid finns anledning att påminna sig om är att Natomedlemskap inte är en höger- eller vänsterfråga. I länder som Norge, Danmark, Tyskland, Spanien eller Frankrike är Socialdemokraterna varma Natoanhängare.

_________________
Pingat på intressant.se.

Skönlitteratur som facklitteratur

”Det är helt otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan”. Ja, hur kan det vara möjligt?

Alevtina Parland skriver i UNT hur hon som högstadielev fått läsa litteratur på riktigt i Ryssland, men aldrig i Sverige.

För två år sedan skulle jag ha tänkt ”Äsch, vad finns det att diskutera om en text?” Men i S:t Petersburg lärde jag mig att texter kan tolkas på olika sätt. Man försöker förstå vad författaren vill ha sagt och märker att här kanske finns påverkan av kyrkans inflytande, här kanske finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare och så vidare.

Ja, just så. Så är det med litteratur. Allt som skrivs är ett avtryck av samtiden på ett fascinerande, kaleidoskopiskt vis. Skönlitteraturen har också den konkurrensfördelen gentemot facklitteraturen att den är behaglig att läsa även för efterkommande generationer. Facklitteratur är träig, och måste vara det eftersom den använder språket mycket mer tekniskt än vad de skönlitterära författarna gör. Därför är det sällan en läsupplevelse att läsa en fackbok från förr. De skönlitterära historierna är dock konstnärliga upplevelser, som alla kan njuta av långt efter att de skrevs.

På så vis blir de skönlitterära verken bärare av kunskap från generation till generation. Alla fackböcker utom ett litet fåtal klassiker som Platon, Machiavelli eller Kant, har ett bäst före datum. Men bra skönlitteratur står sig.

Jag är en fackboksläsare och en ganska nördig sådan. Jag är så akademiskt insnöad att jag inte kan förstå att det finns seriös kunskap utanför den vetenskapliga fackboken. Jag är mentalt skadad av min utbildning.

Men på senare år har jag tvingat mig själv att öppna ögonen för den icke-systematiserade kunskapen. Allt det tänkande som människor producerar men som inte alls lever upp till de grundläggande villkoren för god vetenskap. Skönlitteraturen hör till denna typ av kunskap. Vetenskapligt sett är det substantiella innehållet i en roman som bäst spekulativ filosofi.

Icke desto mindre är skönlitteraturen i många avseenden viktigare för mänskligheten än fackböckerna, i alla fall när man talar om humaniora. Inte såsom forskning, för det är inte forskning, utan som förmedlare av kunskap. Det är skönlitteraturen vi minns och som vi använder som referenspunkter i samtal med varandra. Att läsa skönlitteratur är såsom att läsa historia, statsvetenskap, psykologi och sociologi samtidigt.