Ett konservativt perspektiv på invandring, del 1

Just nu har vi en intensiv debatt om invandring. Intressant nog är den också till stor del ideologisk. Jag tänkte därför ge min syn på hur man som konservativ bör resonera om invandring. I min Handbok i konservatism berör jag bara det indirekt i kapitlet om varför vi ska värna nationalstaten Sverige, men jag berör inte frågan om hur öppna gränser vi ska ha.

Som jag berättar om i min bok är det ofta lättast att förstå konservatismen om man ser det som en motståndsrörelse. Politiken är ett kaos. I detta kaos kastas en mängd huvudlösa förslag fram. Det är inte alltid det eftertänksamma välunderbyggda argumentet som vinner. Tvärtom är det ofta drömmarna, myglarna och charlatanerna som vinner. Många konservativa ser det därför som sin uppgift att vara tråkiga nejsägare, eftersom ingen annan törs vara det.

Debatten om invandringen har alla dessa karaktäristika. Jag tycker mig kunna urskilja tre ståndpunkter som trots att de är mycket olika ändå förenas av att de saknar eftertanke.

Den första av dessa är den strikt liberala som säger att fri rörlighet över gränserna är en rättighet och som därför ska genomföras punkt slut. Den formuleras ibland också i form av nyttoargument. Fri rörlighet skapar en fri marknad för arbetskraften, vilket i sin tur ger ekonomisk tillväxt för alla i hela världen. Fri rörlighet är också ett sätt att minska fattigdom och förtryck. Flyttar man från Nordkorea till Sverige kommer man att leva ett bättre liv. Ju fler som kan fly från fattiga diktaturer till rika demokratier, desto fler människor kommer att leva lyckliga liv.

Även om jag känner stark sympati med detta sätt att tänka räcker inte argumentet till av den enkla anledningen att det sällan diskuteras vilka konsekvenser en totalt fri rörlighet kan komma att leda till. Det finns ett värde i att tillåta människor flytta över gränserna, men det är inte det enda värdet som bör försvaras.

Det som främst kommer i åtanke är att välfärdsstaten inte klarar av att hantera fri invandring. Välfärdsstaten måste byggas om i grunden för att få det hela att funka. Vi kommer också att behöva acceptera en kraftig ökning i inkomstskillnader. Därtill får man räkna med att lönenivån inom de branscher som idag sysselsätter immigranter kommer att sjunka kraftigt. De som idag arbetar i dessa branscher kommer att klaga på ”lönedumpning”, ”massinvandring” osv. Det är upplagt för sociala spänningar och framväxten av populistiska partier.

En annan ofta framförd ståndpunkt är den man i brist på bättre etikett kan kalla den naiva snällismen. Många i vårt samhälle känner sympati för dem som kommer till Sverige som flyktingar. Men många har också uppenbara svårigheter med att vilja dra en gräns mellan dem som verkligen har flyktningskäl och dem som inte har det. Varje gång vi får en debatt om vart gränsen ska gå hävdas det alltid att gränsen är för snäv och ska utvidgas. Många är rädda för att bli kallade hjärtlösa och vill därför alltid att gränserna ska göras mer och mer generösa.

Resultatet av denna politik blir att det egentligen inte finns någon gräns för vem som har rätt att stanna i Sverige som flykting och vem som inte har det. För det är ju så att man aldrig kan bli av med besvärliga gränsfall genom att flytta gränsen. Den nya gränsen kommer att ha sina knepiga gränsfall, och sen börjar allt om på nytt.

I dagarna pågår en debatt mellan alliansregeringen och Miljöpartiet. Debatten är ett typexempel på den naiva snällismen. Efter att MP har kommit överens med regeringen om hur migrationslagarna ska se ut har man sedermera ångrat sig när man sett effekterna av politiken. MP vill nu ha generösare regler för vad som ska anses som särskilt ömmande skäl för flyktingar. Problemet är bara att det kommer att finnas nya fall som just precis inte når upp till MP:s nya kriterier. Debatten kommer att fortsätta och eftersom MP vill vara ett snällt parti och därför inte vill fatta beslut om något som gör någon ledsen kommer man återigen att ångra sig.

En tredje ståndpunkt är den xenofobiska, alltså den främlingsfientliga. Den naiva snällismen och xenofobin grundar sig båda i det faktum att vi är människor och inte fullt förmögna att sätta oss över våra naturliga instinkter. En naturlig instinkt vi har är att vilja vara alla till lags och inte utsätta oss för kritik. Följden blir eftergivenhet. Det är snällismens problem. Men en annan mänskligt nedärvd egenskap är att vi ser med misstänksamhet på främlingar.

Xenofobi har funnits hos alla folk i alla tider. Som människor har vi också en märklig egenskap i det att vi hur snabbt som helst kan dela upp oss i ”vi” och ”dom”. Det kan räcka med att man bor på östra eller västra sidan av Fyrisån i Uppsala för att människor ska börja snacka skit om varandra.

Främlingsfientlighet är en mänsklig egenskap och inte ett rationell politiskt argument. Icke desto mindre finns det de som bygger sitt politiska tänkande på ”vi” och ”dom”-filosofin.

Idag är det Sverigedemokraterna som företräder denna politik. Partiet har slipat sin argumentation och fokuserar idag mycket på de sociala konsekvenser som invandringen har fört med sig. Men vi som har följt de främlingsfientliga rörelsernas framväxt i Sverige imponeras inte.

Ursprunget till Sverigedemokraterna var organisationen Bevara Sverige Svenskt. Det här var på 80-talet. Då hade inte den påstådda ”massinvandringen” ens börjat. Trots det fanns det människor som tyckte att det var förfärligt många invandrare i Sverige. Jag gick på gymnasiet på den tiden. Antalet invandrare var en bråkdel av vad den är idag. Inte minst i min hemkommun Sollentuna. Ändå spreds budskap om att svenskheten håller på att urholkas och att invandringen var en tickande bomb. Det vara bara en tidsfråga innan allt exploderade, sade man. På skolans toaletter fanns rasistiska klistermärken uppsatta. Snart 30 år senare väntar jag fortfarande på att bomben ska explodera.

Så vilken väg förordar jag själv? Hur tänker jag som konservativ? Jag är övertygad om att invandring är en fråga där man ska låta sina principer bli kompromissade med. Den perfekta lösningen finns inte, utan här handlar det om att implementera några av de goda värden som vi av hävd vet är goda utan att vi skapar sociala konflikter eller dränerar ekonomin. Jag tror att nycklen till framgång ligger i att ta ett steg i taget och erkänna att invandring inte är smärtfritt men kan bli bra i längden. Men om detta skriver jag mer om i del 2, som publiceras inom kort.

Dela med andra:

En kommentar

  1. Pingback: Ett konservativt perspektiv på invandring, del 2 | Stefan Olsson