Ingen beredskap på natten (sant)

En vecka har 168 timmar. Av dessa har Sverige sina jaktflyg beredda 60 timmar. Dagtid. Så ser incidentberedskapen ut.

Man tar sig för pannan. Så här illa trodde jag faktiskt inte att det var. Jag trodde i min naivitet att det var såsom det står på Försvarsmaktens hemsida: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum”.

Men så är det alltså inte. Större delen av tiden finns det ingen beredskap alls, och när den finns så är det på dagtid.

Hur förklarar man det? Ja, man kan ju alltid säga som Cecilia Widegren (M), ordförande i försvarsutskottet: ”Sverige har en incidentberedskap 24/7, men den är fördelad på många olika redskap”.

Olika redskap? Antar att det är radarbevakning hon menar. Men poängen med incidentberedskap är att möta upp rent fysiskt. Inte bara att följa vad som händer på en skärm. Man kan inte ersätta flyg med radar. Man kan inte ersätta en polis med en övervakningskamera heller.

Idag fick vi också lära oss att försvarsutskottet inte inhämtat full kunskap om incidentberedskapen på 11 år.

Expressen menar därtill i en artikel att den grupp med tre M-statssekreterare som tidigare kanske eller kanske inte tillsatts med uppgift att hitta besparingar i försvarsbudgeten, trots allt har tillsatts i smyg.

Nu önskar man att ridån skulle gå ned. Men något säger mig att det kommer ännu en akt i denna tragedi.

I väntan på ännu fler pinsamheter från riksdag och regering kan man med fördel läsa Wiseman’s Wisdoms om vad som kan ligga bakom den uppenbara oviljan att hålla beredskapen uppe:

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om.

____________________
Pingat på intressant.se.

Har vi rätt personer i försvarsutskottet?

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist, till Svenska Dagbladet om nyheten att försvarsmakten inte har incidentberedskap dygnet runt, året runt.

Kent Harrskog, f.d. flygvapenchef säger till TT:

– Det är märkligt om de är överraskade, det är ju de själva som bestämt att vi ska ha fyra divisioner. Riksrevisionsverket konstaterade i fjol att två av dem har för lite personal för att kunna användas. Ska man ha två plan i beredskap dygnet runt, året runt, så räcker inte resurserna.

Vad är det egentligen för politiker vi har i försvarsutskottet? Det här är inte första gången ledamöterna tycker sig vara tagna på sängen. Det var likadant när det visade sig att svenska trupper hade varit indragna i alltmer intensiva eldstrider i Afghanistan (SvD). Visserligen var försvarsmakten mycket sparsam med information om vad som faktiskt hade hänt men ingen i Försvarsutskottet hade alls begärt några rapporter på flera månader.

Så här dåligt får det inte vara. Det är inte mycket ledamöterna i Försvarsutskottet kan göra för att styra över försvarsmakten. Det är regeringen som styr. Riksdagsledamotens uppgift är istället att hålla ett vakande öga på vad regeringen och försvarsmakten gör. Det är att vara informerad om sakernas tillstånd som är själva uppgiften för ledamöterna.

Jag tycker att det därtill är extra viktigt just när det gäller de utskott som övervakar statens våldsanvändning och där mycket måste ske under sekretess. Allmänheten är också en viktig granskare av staten, men just när det gäller de hemliga delarna måste vi använda oss av ombud. Det är riksdagsledamöterna som ska vara dessa ombud. Har vi rätt ombud? Tveksamt.

_______________
Pingat på intressant.se.

Så tolkar jag Mustafas med fleras rapport: En utförligare redogörelse

Tanvir Mansur har i en kommentar på mitt förra inlägg samt på sin egen blogg kommenterat mina frågor till Omar Mustafa, med anledning av den rapport Mustafa har undertecknat. Se förra inlägget.

Mansur menar att jag läst dåligt och att svaren finns i rapporten. Därtill skulle jag medvetet ha låtit bli att citera ur rapporten för att försvåra för läsaren att kontrollera vad jag hänvisar till.

Det sista påståendet saknar självfallet grund. Jag följer normal akademisk standard. Sidhänvisningar är fullt tillräckligt.

På en punkt träffar Mansurs kritik rätt och det är att jag är onödigt kritisk mot användningen av ordet apartheid i en rubrik. Den delen borde utgå.

I övrigt tycker jag mig ha gjort en helt korrekt tolkning av innehållet i rapporten. Jag drar inga långtgående slutsatser. Att skriva en kontrareplik på allt Mansur skriver om finner jag ingen mening med utan jag koncentrerar mig här på en central punkt för att visa att jag inte hittar på.

Jag menar att rapporten, och därmed Omar Mustafa som står bakom den, slätar över de problem med hedersvåld som finns i Sverige.

På s. 35 i rapporten skriver man om de etablerade partierna:

Unfortunately the established parties have not reacted to this [SD:s intåg i riksdagen] by clearly positioning themselves away from such policies but rather they are exploiting the same questionable sentiments as the Sweden Democrats by putting forward their own Islamophobic populist proposals.

Riksdagen har alltså, åtminstone sedan 2010, valt att föra en islamofobisk populistisk politik. Den politik man för är symbolisk menar rapporten, eftersom man har lagt mycket pengar på olika initiativ med tveksam nytta.

Vad består denna populistiska, islamofobiska och till stora delar meningslösa politik av? Rapportförfattarna skriver (s. 35):

 The recurring themes for these political initiatives are honour culture and so called radicalisation ; both phenomenon that due to a dominant media narrative and political discourse are linked to Islam in the popular imagination.

Svenska statens politik med avseende på hederskulturer är alltså det som rapportförfattarna kallar populistisk, islamofobisk politik med tveksam nytta.

Har då rapportförfattarna något stöd för sin uppfattning att denna politik är meningslös (s. 36):

Already in 2008 the Umeå Centre for Evaluation Research evaluated the government’s programmes dealing with honour-related violence. The overall conclusion was that the programme had contributed to the legitimating of honour-related violence as a social problem and the introduction of a new policy area with a joint responsibility for the state, local government and NGOs. But that is something of a self fulfilling prophecy when the government, as in this case, allocates SEK 200 million to an end. The evaluation then goes on to say that although honour-related violence has been given more attention there is no general understanding of the phenomenon, nor which relevant and effective measures should be undertaken. Also, it was uncertain if the more than 400 financed local projects had had any effects on attitudes that maintain norms that accept honour-related violence. Nevertheless, the government continues to pour money into the programme.

Rapportförfattarna menar därmed att det är bevisat att svenska statens politik för att förhindra hedersrelaterat våld är utan nytta. Istället häller staten ned pengar i ett program av islamofobiska och populistiska skäl.

Baserat på detta skrev jag denna fråga i mitt förra inlägg:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

Denna fråga är visserligen redan besvarad, men jag tycker att den kan ställas igen för att vi ska kunna få ett mer utförligt svar. Jag har nämligen ytterst svårt för att tro att statens instatser för att minska hedersvåld skulle vara totalt meningslösa.

Som framgår av den källa som rapportförfattarna lyfter fram har resultaten av politiken inte varit överväldigande positiva. Men ska vi av detta dra slutsatsen att politiken är meningslös? (Och därför huvudsakligen motiverad av islamofobi och populistism.)

Enligt rapportförfattarna är det så. Politiken är meningslös och ska därför läggas ned. Staten ska inte ägna sig åt att försöka bekämpa hedersvåld.

Jag menar dock att man inte alls kan döma ut en politik bara på grund av att den inte har givit de resultat man hoppats på så länge problemet finns kvar. För det gör det ju. Hedersvåldet är ett reellt existerande faktum. Alltså är det meningsfullt att bedriva en politik som bekämpar detta.

Jag kan dock inte se att rapportförfattarna, och därmed just Omar Mustafa, vill bedriva någon politik alls för bekämpande av hedersvåld. I så fall hade man ju kunnat skriva det i rapporten. Man hade kunnat skriva något i stil med: ”Vi noterar att den politik som staten hittills bedrivit inte har givit någon effekt, men vi vet att problemet existerar, och vi önskar därför att staten skyndsamt tillsätter en ny utredning för att ta fram nya och bättre åtgärder”.

Men det är inte så rapportförfattarna resonerar, utan man konstaterar som sagt att politiken är meningslös och motiverad islamofobi och populism, och att det är därför som politiken inte har givit resultat.

Utan att kunna ange något direkt citat av någon antar jag därför att rapportförfattarna inte gillar statens politik för bekämpning av hedersvåld. För jag utgår ifrån att rapportförfattarna gillar vare sig islamofobi eller populism.

Således drog jag slutsatsen att budskapet i rapporten är att man inte vill eller förmår se att problemet med hedersvåld existerar.

En annan slutsats som också är logiskt möjlig är naturligtvis att rapportförfattarna gillar hedersrelaterat våld, men den ter sig inte sannolik, eftersom det ändå tillhör ovanligheterna att någon gillar våld. Jag menar därför att uttrycket ”släta över” problemen med hedersvåld är en ganska bra och balanserad tolkning av rapportens innehåll.

 

Några saker som Omar Mustafa verkligen har glömt

Debatten om Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet och till alldeles nyligen ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse, böljar fram och tillbaka. I tisdags skrev Monica Gunne en illa underbyggd krönika i Aftonbladet med titeln ”Omar Mustafa, du glömde ett par saker i ditt brev…” där hon utan belägg tillskrev Mustafa ett antal åsikter.

I debatten har också Mustafa och hans stödtrupper duckat bakom det faktum att de talare och texter som satts i centrum inte har varit representativa för just honom. Mustafa har inte fällt några antisemitiska yttranden, inte heller talat mot kvinnors lika rättigheter, osv. Andra har gjort det, men inte han. Mustafa har, om vi ska tro supportrarna rätt, tvärtom arbetat för socialdemokratiska värderingar innanför den muslimska kommuniteten i Sverige. Han är en god kraft på insidan.

Men då har jag några frågor till Mustafa efter att ha läst ett dokument som han själv har satt sitt namn på. Dokumentet heter: ”Swedish Muslims in Cooperation Network Alternative Report”. Det publicerades i februari i år och är en rapport skriven av en rad muslimska organisationer.  Rapporten är ställd till FN:s kommitté för avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Tanken är att den ska vara en alternativ rapport till den officiella svenska rapporten. Omar Mustafa är en av undertecknarna. Här finns alltså inga möjligheter att ducka.

Några frågor:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

– Varför är det ett problem att svenska staten har satsat resurser på att komma tillrätta med tvångsgiften och äktenskap mellan minderåriga (s. 35)? Visst, det handlar om få personer, men varför ska inte lagstiftningen skydda dem? Är det inte bra att staten skärper reglerna så att bara den som är myndig kan gifta sig?

– Tycker du verkligen att det är en bra idé att vi ska börja registrera vilken trostillhörighet folk har (s. 15)? Finns det inte ett värde i att låta en sådan sak som trostillhörighet vara något som staten lämnar åt medborgarna själva att sköta?

– Jag kan förstå att du vill ha registrering av trostillhörighet eftersom du också vill införa kvotering på arbetsmarknaden för religiösa minoriteter (s. 6). Men tror du verkligen att kvotering på religiös grund är en bra idé?

– I er rapport kallar ni Sverige för en apartheidstat (s. 20). Jag har förstått att ni känner er diskriminerade, men tycker du verkligen att Sverige är som Sydafrika var när apartheid rådde?

– Ni är inte nöjda med hur muslimer porträtteras i svenska medier, men på vilket sätt menar du att Justitiekanslern ska ingripa för att säkerställa att medierna är ”socially responsible, fair, accurate, thorough, comprehensive, and balanced” (s. 7)? Det betyder ju att JK måste ges nya befogenheter långt utöver vad Tryckfrihetsförordningen tillåter idag? Tycker du verkligen att staten ska ingpripa mot fria medier som inte är ”balanced” eller ”comprehensive”? Hur stora inskränkningar i yttrandefriheten tänker du dig?

Den rapport som Omar Mustafa har varit med att ta fram kan inte på långa vägar sägas vara representativ för Socialdemokraterna. Att underteckna ett dokument som försöker släta över problem med hedersrelaterat våld och tvångsgifte samtidigt som man påstår sig arbeta för kvinnors rättigheter är inte seriöst.

Med detta sagt tror jag inte att Mustafa är ond på något vis. Jag tror att han är helt ärlig när han beskriver sig själv som en god socialdemokrat. Det är nog inte där problemet sitter. Problemet är nog snarare att han precis som sin lika förvirrade kristne kompis Peter Weiderud inte förstår att man inte kan kompromissa med sin övertygelse hur som helst om man ska ha någon trovärdighet som politiker.

_____________

Pingat på intressant.se.

Antisemitismen inom socialdemokraterna

Aldrig trodde jag att jag skulle behöva tvivla på Socialdemokraternas antirasism. Som jag många gånger har givit uttryck för på min blogg har jag ett tämligen lågt förtroende för socialdemokraterna allmänt sett. Men inte just när det gäller det grundmurade motståndet mot rasism. Partiet har varit en klippa.

Är det slut med det nu? Frågan är befogad. Jag är själv överraskad över att jag ställer den. Jag undrar verkligen.

Det är antisemitismen som är problemet. Jag har skrivit om det flera gånger på min blogg, och tyvärr har de senaste dagarnas debatt om den nya partistyrelseledamoten Omar Mustafa gjort mig än mer orolig.

Något har hänt med sossarna på den här punkten. Om jag var sosse skulle jag kräva räfst och rättarting. Så här dåligt får det helt enkelt inte vara.

Jag känner inte hela vidden av problemet, men jag kan i alla fall nämna tre socialdemokratiska arenor där det är uppenbart att man inte vet vad antisemitism är, alternativt är antisemiter själva: Aftonbladets kulturredaktion, Socialdemokraterna i Malmö kommun och Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Med de senaste dagarnas diskussion undrar man om inte också Socialdemokraterna i Stockholm har fallit ifrån och kanske även Socialdemokraterna i Svenska kyrkan. Företrädare för båda dessa organisationer är nämligen Olle Burrell, som varit med och nominerat Omar Mustafa och nu också försvarar honom.

Ett stort demokratiskt parti kommer alltid att få in smuts innanför dörren. Det går inte att kontrollera allt och alla. Min kritik handlar inte heller om det. Mitt eget parti har också haft sina problem. Utan frågan är hur man hanterar smutsen när man får syn på den. Skyler man över den, låtsas som att den inte finns eller tvättar man byken? Det är bara det sista som funkar. Räfst och rättarting, helt enkelt.

Mitt enkla tips till Socialdemokraterna lyder: Sparka ut antisemiterna. Och avsätt dem som vill förneka, dölja eller försköna. Ni behöver inte dessa människor i ert parti. Ni klarar er bättre utan dem.

Och sist men inte minst. Välj för allt i världen inte någon som flera gånger har visat sig oförmögen att rensa ut antisemitismen till ett centralt förtroendeuppdrag? Ilmar Reepalu valdes alldeles nyligen som ordförande för partikongressens valberedning. Hur tänkte ni där?

______________

Pingat på intressant.se.