Så tolkar jag Mustafas med fleras rapport: En utförligare redogörelse

Tanvir Mansur har i en kommentar på mitt förra inlägg samt på sin egen blogg kommenterat mina frågor till Omar Mustafa, med anledning av den rapport Mustafa har undertecknat. Se förra inlägget.

Mansur menar att jag läst dåligt och att svaren finns i rapporten. Därtill skulle jag medvetet ha låtit bli att citera ur rapporten för att försvåra för läsaren att kontrollera vad jag hänvisar till.

Det sista påståendet saknar självfallet grund. Jag följer normal akademisk standard. Sidhänvisningar är fullt tillräckligt.

På en punkt träffar Mansurs kritik rätt och det är att jag är onödigt kritisk mot användningen av ordet apartheid i en rubrik. Den delen borde utgå.

I övrigt tycker jag mig ha gjort en helt korrekt tolkning av innehållet i rapporten. Jag drar inga långtgående slutsatser. Att skriva en kontrareplik på allt Mansur skriver om finner jag ingen mening med utan jag koncentrerar mig här på en central punkt för att visa att jag inte hittar på.

Jag menar att rapporten, och därmed Omar Mustafa som står bakom den, slätar över de problem med hedersvåld som finns i Sverige.

På s. 35 i rapporten skriver man om de etablerade partierna:

Unfortunately the established parties have not reacted to this [SD:s intåg i riksdagen] by clearly positioning themselves away from such policies but rather they are exploiting the same questionable sentiments as the Sweden Democrats by putting forward their own Islamophobic populist proposals.

Riksdagen har alltså, åtminstone sedan 2010, valt att föra en islamofobisk populistisk politik. Den politik man för är symbolisk menar rapporten, eftersom man har lagt mycket pengar på olika initiativ med tveksam nytta.

Vad består denna populistiska, islamofobiska och till stora delar meningslösa politik av? Rapportförfattarna skriver (s. 35):

 The recurring themes for these political initiatives are honour culture and so called radicalisation ; both phenomenon that due to a dominant media narrative and political discourse are linked to Islam in the popular imagination.

Svenska statens politik med avseende på hederskulturer är alltså det som rapportförfattarna kallar populistisk, islamofobisk politik med tveksam nytta.

Har då rapportförfattarna något stöd för sin uppfattning att denna politik är meningslös (s. 36):

Already in 2008 the Umeå Centre for Evaluation Research evaluated the government’s programmes dealing with honour-related violence. The overall conclusion was that the programme had contributed to the legitimating of honour-related violence as a social problem and the introduction of a new policy area with a joint responsibility for the state, local government and NGOs. But that is something of a self fulfilling prophecy when the government, as in this case, allocates SEK 200 million to an end. The evaluation then goes on to say that although honour-related violence has been given more attention there is no general understanding of the phenomenon, nor which relevant and effective measures should be undertaken. Also, it was uncertain if the more than 400 financed local projects had had any effects on attitudes that maintain norms that accept honour-related violence. Nevertheless, the government continues to pour money into the programme.

Rapportförfattarna menar därmed att det är bevisat att svenska statens politik för att förhindra hedersrelaterat våld är utan nytta. Istället häller staten ned pengar i ett program av islamofobiska och populistiska skäl.

Baserat på detta skrev jag denna fråga i mitt förra inlägg:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

Denna fråga är visserligen redan besvarad, men jag tycker att den kan ställas igen för att vi ska kunna få ett mer utförligt svar. Jag har nämligen ytterst svårt för att tro att statens instatser för att minska hedersvåld skulle vara totalt meningslösa.

Som framgår av den källa som rapportförfattarna lyfter fram har resultaten av politiken inte varit överväldigande positiva. Men ska vi av detta dra slutsatsen att politiken är meningslös? (Och därför huvudsakligen motiverad av islamofobi och populistism.)

Enligt rapportförfattarna är det så. Politiken är meningslös och ska därför läggas ned. Staten ska inte ägna sig åt att försöka bekämpa hedersvåld.

Jag menar dock att man inte alls kan döma ut en politik bara på grund av att den inte har givit de resultat man hoppats på så länge problemet finns kvar. För det gör det ju. Hedersvåldet är ett reellt existerande faktum. Alltså är det meningsfullt att bedriva en politik som bekämpar detta.

Jag kan dock inte se att rapportförfattarna, och därmed just Omar Mustafa, vill bedriva någon politik alls för bekämpande av hedersvåld. I så fall hade man ju kunnat skriva det i rapporten. Man hade kunnat skriva något i stil med: ”Vi noterar att den politik som staten hittills bedrivit inte har givit någon effekt, men vi vet att problemet existerar, och vi önskar därför att staten skyndsamt tillsätter en ny utredning för att ta fram nya och bättre åtgärder”.

Men det är inte så rapportförfattarna resonerar, utan man konstaterar som sagt att politiken är meningslös och motiverad islamofobi och populism, och att det är därför som politiken inte har givit resultat.

Utan att kunna ange något direkt citat av någon antar jag därför att rapportförfattarna inte gillar statens politik för bekämpning av hedersvåld. För jag utgår ifrån att rapportförfattarna gillar vare sig islamofobi eller populism.

Således drog jag slutsatsen att budskapet i rapporten är att man inte vill eller förmår se att problemet med hedersvåld existerar.

En annan slutsats som också är logiskt möjlig är naturligtvis att rapportförfattarna gillar hedersrelaterat våld, men den ter sig inte sannolik, eftersom det ändå tillhör ovanligheterna att någon gillar våld. Jag menar därför att uttrycket ”släta över” problemen med hedersvåld är en ganska bra och balanserad tolkning av rapportens innehåll.

 

Dela med andra:

4 kommentarer

  1. Markus Härnvi

    Det jag stannade till inför var ett annat stycke om samma ämne på sidan 36:

    Out of 8 500 Swedish Youths who answered their survey only 1 per cent said they actually worried about not being able to choose who they should marry.

    De kallar också problemet med tvångsgiftermål eller hinder att få älska vem man vill för ”marginal”.

    Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet sammanfattar rapporten ”Gift mot sin vilja” så här:

    Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja (2009) är det cirka 70 000 personer i åldern 16-25 år som upplever att de inte kan välja partner fritt i Sverige. Det motsvarar 6,6 procent av de unga kvinnorna och 3,8 procent av de unga männen. Av dessa personer är det ungefär 8 500 som är oroliga över att inte själva få välja vem de ska gifta sig med.

    Som en jämförelse säger Skolverket att 6% i högstadiet och 2% i gymnasiet upplever sig mobbade. Skulle någon få för sig att kalla mobbing för ett marginellt problem?

  2. Tanvir Mansur

    Återigen, du har missförstått rapporten.

    Så här:

    FN:s rasdiskrimineringskommitté brukar göra genomgångar av olika medlemsstaters arbete mot rasdiskriminering (deras ord) i den underskrivna konventionen (FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering).

    I det arbetet ska varje medlemsstat som deltar skicka in vad som har gjorts, görs och behöver göras och andra analyser.
    Sverige är med i den 83:e sessionen:
    http://www2.ohchr.org/english/bodies/cerd/cerds83.htm

    Till kommitténs arbete med bearbetning av dessa rapporter, välkomnas även NGO’s (non-governmental organisations) att lämna in sina egna rapporter om statens arbete med konventionen, som tillägg eller som :
    http://www2.ohchr.org/English/bodies/cerd/docs/NGOInformationNote83_en.doc

    Här är den svenska statens svar till Rasdiskrimineringskommittén, november 2012:
    http://www2.ohchr.org/English/bodies/cerd/docs/CERD-C-SWE-19-21-English.doc

    Så här skriver svenska regeringen om Artikel 3 (apartheid och rassegregering, men som de kallar ”urban development work”) i sitt första stycke:
    ”112. As of 2012, Sweden is focusing its urban development work on evaluation, information gathering and the exchange and dissemination of knowledge. The nine municipalities that are receiving this form of support contain neighbourhoods characterised by low employment, high dependence on social welfare allowance and low participation at upper secondary school.”

    Notera hur de undviker att använda ord som ”segregation”, och i ett senare stycke, hur de skriver om ”utanförskap”:

    ”114. The mandate entrusted to the National Board of Housing, Building and Planning involves developing and disseminating knowledge and information that can help bring about favourable developments in the urban districts where exclusion is widespread by linking research more closely to the municipalities in the development project. The agency is also required to ensure the development of relevant exchanges of information between municipalities and other relevant actors, to liaise with other agencies pursuing mandates under the urban development project, and to compile and analyse the information gathered and report its conclusions in the form of a status of knowledge. Its findings are to be presented in February 2013.”

    Det här är en nymoderat diskurs sedan 00-talet, att byta ut koncept/begrepp som fattigdom, segregation och rasism mot ”utanförskap”. I den politiska debatten talas det numera om ”utanförskapsområden” (i den danska debatten kallas de ”ghetton”, här t.ex. 2006 använder FP det: http://www.dn.se/debatt/allt-fler-far-det-allt-samre-i-utsatta-bostadsomraden och här kritik av KTH-doktoranden Jesper Meijling: http://meijling.net/visa.php?id=171), och nu senast Beatrice Ask pratar om hur Jonas Hassen Khemiri beskriver att han har drabbats av ”en enorm utanförskap” (när han menar att han har drabbats av strukturell rasism).

    Rapporten från Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete ska alltså ses som ett tillägg till Sveriges svar till FN:s rasdisrimineringskommitté. ”Hur väl har arbetet mot rasism gått?”, frågar sig denna NGO. ”Ja, vi har granskat hur arbetet mot islamofobi inte är så bra som den hade kunnat vara”, och så presenterar de sina resultat. Det är alltså en rapport om islamofobi och diskriminering som en del av, INTE om hedersrelaterat våld. Författarna menar alltså att arbetet mot hedersrelaterat våld har lyckats skapa mer stigmatisering av muslimer, och inte producerat särskilt bra resultat mot hedersrelaterat våld heller. Jag ser ingenstans varför de måste prisa regeringen för det arbetet, när den där utvärderingen från Umeå Universitet som de citerar inte gör det.

    Den här kritiken hade lika gärna ha kommit från det socialdemokratiska partiet. Eller miljöpartiet. Eller sverigedemokraterna, eller något annan organisation som inte håller med regeringen. Fast egentligen måste de vara NGOs eller människorättsinstitutioner för att kunna skicka in det till Rasdiskrimineringskommittén, men poängen är att kommittén bad om synpunkter om rasism och diskriminering i sina medlemsstater, och det här nätverket skickade in sina synpunkter.

    Och jag förstår inte varför Omar Mustafa måste rättfärdiga sina motiv hela tiden. Varför han ska misstänkliggöras, och varför ska denna brist på källkritik fortgå?

  3. Stefan

    Källkritik använder man för att bedöma huruvida en källa återger ett sakförhållande korrekt eller ej. Det du och jag tvistar om Tanvir är inte fråga om källkritik utan om tolkning. Vi har tolkat innebörden i en text olika.

    Enligt min tolkning av rapporten hävdar den att statens politik mot hedersvåld är islamofobisk och populistisk. Så långt håller väl du med mig om att jag har tolkat rapporten rätt?

    De hävdar också att politiken är meningslös. Även detta är väl du och jag överens om?

    Då är den intressanta frågan varför man tycker att politiken är meningslös. För att den inte ger resultat?

    Det finns många politiska reformer som ger klena resultat. Det gör dem inte meningslösa. Värdet ligger i att man försöker avhjälpa ett problem.

  4. Pingback: Mitt försök att överblicka Omar Mustafa-affären | Rickard Oxfält