Att inget har förändrats i Norge är bra

Idag är det tvåårsdagen efter massakern på Utöya och bombningen av regeringskvarteret i Oslo. Norge reste sig stolt och har gått vidare. Idag klagar skribenterna Ali Esbati och Göran Greider båda på att inget har förändrats sedan attentaten. Samhället är detsamma som förut. Själv tycker jag att det är bra.

En terrorists tanke är alltid att han ska få till en förändring. Som regel vänder han sig mot det rådande politiska systemet som helhet, som han tycker är korrupt. Vad han helst av allt vill är att systemet kollapsar, att det blir en revolution, att det gamla byts ut mot något nytt.

Om något inte förändras är det ett misslyckande för terroristen. Ett land som drabbas kan därför omintetgöra terroristens planer genom att inte genomföra några politiska förändringar. Så gjorde Norge och sällan har väl ett terrorangrepp resulterat i ett klenare politiskt resultat.

Men som Esbati konstaterar så betyder ingen förändring även att den jordmån ur vilken Breivik uppstod inte heller förändras. Om inget förändras blir även det dåliga kvar.

Så är det. Men det som är ruttet i det norska samhället, och alla samhällen är ruttna i något avseende, gäller också Sverige, ska inte rensas ut vare sig med terrorhandlingar eller panikåtgärder från statsmaktens sida. Kanske det är dags först nu, två år senare, att diskutera vad i det norska samhället som gjorde att Breivik fick för sig att han måste mörda barn.

Redan förra året skrev jag berömmande om det norska samhällets lugna hanterande av 22-juliattentatet. Mitt omdöme kvarstår. Man ska inte riva upp himmel och helvete efter ett terrorattentat. Det är fel medicin.

_____________________
Pingat på intressant.se.

Sverige i krig i Afghanistan – Recension av Agrells bok

I senaste numret av Krigsvetenskapsakademins Handlingar & Tidskrift recenserar jag Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu, som handlar om Sveriges insats i Afghanistan.

Boken är ett viktigt tidsdokument. Sverige är i krig i Afghanistan, ett riktigt krig, ett sådant krig där man skjuter ihjäl varandra. Men det är få här hemma som törs erkänna att det är så. Agrells bok handlar därför till stor del om detta.

Men boken diskuterar också varför kriget kom att gå så dåligt. Min uppfattning är att strategin i grund och botten var fel och förlängde kriget. Ur recensionen:

PRT-konceptet däremot saknar jag tilltro till. PRT-konceptet kan beskrivas som COIN utan att försöka skilja upprorsmän och civila åt. PRT är som kaffe utan koffein. En medicin där man tagit bort den verksamma substansen. PRT är en snålversion av COIN där man tagit bort den enda komponent som verkligen fungerar.

Den bärande teoretiska tanken bakom PRT-konceptet var att de militära styrkorna skulle upprätthålla säkerheten medan den afghanska staten byggdes upp. Civilbefolkningen skulle komma att erkänna den nya staten som legitim på grund av att den var effektiv och kunde leverera tjänster såsom vatten, vägar, skolor och sjukvård.

Men eftersom konfliktens dynamik inte handlar om vilken makt som är legitim, utan vilken de civila väljer att vara lojal mot, vilket inte måste vara samma sak, hade PRT-konceptet aldrig någon större chans att lyckas.

Enligt min uppfattning kom PRT-konceptet därför endast att förlänga konflikten. Redan 2004 konstaterade kontingentschef Olof Schylander, som citeras i Agrells bok, att PRT-konceptet var ”en nödlösning som kommit till enbart på grund av de truppbidragande ländernas ovilja att skicka fler soldater”. Även andra analytiker har gjort samma iakttagelse.

Hela recenisonen kan läsas på denna länk.

Den svenska ofriheten – Med FMSF i Almedalen

I ett folktomt hamnområde trängs Fria Moderata Studentförbundet på tio kvadratmeter, bakom ett staket. Större frihet än så är staten inte beredd att ge. Och de väluppfostrade FMSF:arna bryter inte mot lagen.

Nu under Almedalsveckan gästade jag FMSF:s mingel i Visby hamn. Man hade hyrt ett tält på kanske 40–50 kvadratmeter. Inuti tältet var rökning inte tillåten. FMSF hade därför också ordnat med en utegård, men en mycket liten sådan, på inte mycket mer än 10 kvm.

Klicka på bilden för att se den i större format.

När jag står där i trängseln slår det mig hur fel inrättat vårt samhälle är ibland. Hamnen är tom på folk. Det finns hur mycket yta som helst att vara på. Himlen är klar. Ingen risk för regn. Temperaturen är behaglig. Varför står vi då ihopträngda bakom ett staket?

Och varför måste vi som inte vill röka men som vill stå under den bara himlen också tränga ihop oss? Varför är det ingen som flyttar staketet? Varför är det ingen som ställer sig på andra sidan?

Nej, det är verkligen inte klokt. Allt handlar om alkohollagstiftningen. FMSF har skaffat ett utskänkningstillstånd som bara gäller tältet och den lilla utegården. Man får inte dricka öl utanför tältet eller staketet.

Men samtidigt är det också slående hur skötsamma gästerna är och att ingen av dem reagerar på galenskaperna. Alla fogar sig och reflekterar inte över hur strikta reglerna är. Anarkoliberalerna i FMSF verkar vara få nuförtiden.

Jag tog en bild för att dokumentera denna märkliga situation som jag sedan la ut på Facebook. Då kommer nästa överraskning. Vad reagerar man på? Jo, rökningen.

Jag skriver på FB:

Fria Moderata Studentförbundet har mingel i Visby hamn. Man har ett tält och en utegård för rökare. I ett folktomt område trängs man på 10 kvadratmeter bakom ett staket. Som får i en fålla. Konsekvensen av svensk alkohollagstiftning.

Vännerna kommenterar:

Det är inte bara i Sverige. Kalifornien har fördjudit rökning på motsvarande sätt sedan 1995, och har ännu plottrigare och struligare regler om var man får röka eller inmundiga alkohol.

Jag gillar’t. Jag kanske är tyken, men jag kan inte hjälpa att gilla att ”rökfritt” inte betyder ”rök fritt” som det brukade stå på ett par bord i resturanger och barer.

Plöstligt känner jag mig ensam. Är det bara jag som tycker att kostymen är för trång? Jag känner mig som om jag var 18 igen. Gammal nog för att tycka att jag har rätt att dricka öl, men förbjuden av staten att få göra det. Ingen hör min klagan.

Men bara så att ni förstår, jag är inte för fri försäljning av alkohol. Det var jag bara när jag var 18. Sen dess har jag lärt mig så mycket mer om livet och vad alkohol kan göra med människor. Vi ska ha en reglerad försäljning, men måste vi verkligen ha det på det här viset?

____________________
Pingat på intressant.se.

Socialdemokraterna nu ännu Natovänligare

Hur mycket samarbete med Nato kan ett land ha utan att vara medlem? Idag har Socialdemokraterna sagt att man vill att Sverige ska delta i Natos snabbinsatsstyrkor NRF (NATO Reaction Forces). Regeringen vill detta också så det kommer att hända.

Peter Hultqvist, Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, meddelade detta i SVT på morgonen. Jag fick tillfälle att lyssna på honom två gånger idag på morgonen här i Almedalen. Vid dessa seminarier förklarade han att han också tycker att det nordiska samarbetet ska utvecklas ytterligare med gemensam försvarsplanering och gemensamma förband.

Nordiskt försvarssamarbete betyder närmre samarbete med Nato, eftersom Norge och Danmark är Natomedlemmar. Det finns inget nordiskt försvarssamarbete vid sidan av Nato, utan ju mer vi samarbetar med Norge och Danmark, desto mer samarbetar vi med Nato. Och nu kommer vi alltså även att ställa trupp till förfogande för NRF.

Gemensam försvarsplanering är ett nyckelord i sammanhanget. Nato har en försvarsplanering för sitt territorium. Betyder det här att S nu säger att Sverige bör vara med i Natoplanen?

Om det blir på detta vis är Sverige i praktiken en del i alliansen utan att vi har ett formellt medlemskap. Försvarsplaner är the real thing. Mer riktiga än högtidliga utfästelser om solidaritet. Det är riktiga förberedelser.

Socialdemokraternas försvarspolitik blir uppenbarligen mer och mer Natovänlig för var dag som går. Inte mig emot. Men det konstiga är varför S inte vill att Sverige ska ansöka om medlemskap, när man tycker att Sverige ska göra allt som en Natomedlem ska göra.

Utan medlemskap får man ju inte heller något inflytande. Så varför vill S att Sverige ska gör allt en Natomedlem förväntas göra men inte ska ha något att säga till om? Vad är poängen?

______________________
Pingat på intressant.se.

Missionerande genusföretagare

Idag åt jag frukost hos Genusföretagarna. Jag visste inte att det fanns en sådan organisation. Blev nyfiken och var tvungen att gå dit.

Genusföretagarna är en branschorganisation för genuskonsulter. Ämnet som diskuterades var yrkesrollen som genusvetare. Vad gör en sådan egentligen? Finns det en marknad för genusvetare?

Uppenbarligen finns det en marknad som för att försörja kanske så mycket som 200 konsulter i Sverige. Men det framkom också att de allra flesta som har läst en genusvetarexamen, som alltså har gått ett helt universitetsprogram inriktat på genusfrågor, jobbar med annat.

Det var roligt att få en inblick i denna värld. Men man fick ju också sina fördomar bekräftade. Genusföretagarna drivs av ett engagemang att utradera orättvisor mellan könen. Problemet är bara att de vill sälja en hel ideologi samtidigt.

Gemensamt för företagarna var att de på något vis ser sig som missionärer och att det egentligen bara är obildning hos mottagarna (kunderna) som gör att de inte vill ta till sig budskapet. En av konsulterna berättade att hon hade sålt in sin tjänst under beteckningen ”näringslivsutveckling” eftersom ordet genus var svårsålt.

Intressant var det, som sagt, och jag önskar Genusföretagarna lycka till, men jag känner inte att jag som potentiell kund blev sugen på att beställa något. Jag kan som chef eller som politiker tänka mig att beställa hjälp för att effektivisera jämställdhetsarbetet, men det ideologiska paketet, missionen och andan att vi vet bäst, och att det måste vara något fel på alla som inte tycker som vi, är avskräckande. Tyvärr.

________________
Pingat på intressant.se.