Den politiske Jesus

Jesus var inte sosse, som SSU hävdade i den nyss avslutade valkampanjen i Svenska kyrkan. Han var inte moderat heller. Jesus levde i en politisk miljö som är svår att beskriva med vår tids begrepp. Men var han opolitisk? Jag har precis läst Reza Aslans bok Zealot: The life and times of Jesus of Nazareth.

Reza Aslans bok säljer stort i USA just nu. Den blev känd när en journalist på Foxnews försökte ifrågsätta trovärdigheten i boken med hänvisning till att författaren är muslim. Aslan försvarade sig briljant och filmklippet spreds blixtsnabbt över nätet. Bättre reklam kunde han inte ha fått.

Boken handlar om den historiske Jesus, men är ingen vanlig biografi, utan ska snarare ses som ett argument i en pågående diskussion om vem Jesus från Nazareth egentligen var.

Jag kan väldigt lite nytestamentlig historia själv och det här är därför ingen riktig recension av boken. Biblisk historia är ett ämne som är mer avancerat än vad man tror. Man måste exemepvis kunna grekiska, vilket jag inte alls kan. Men det som jag tror mig kunna säga något om är dock Jesus politiska roll. För politik är i alla fall något jag begriper.

Reza Aslans huvudpoäng är att Jesus var ett slags gräsrotsrevolutionär, en religiös och politisk predikant som ville störta både det korrupta judiska ledarskapet, som samarbetade med Rom, såväl som att kasta ut romarna. Den tid han verkade i var politiskt sett mycket orolig och den judiska nationalismen var stark. Upprorsmakare avrättades på löpande band av romarna. Jesus var inte den ende som kallade sig själv för Messias, som samlade stora skaror och utmanade Rom och det judiska prästerskapet i Jerusalem.

Motståndet mot ockupationen kom också till sist ett par decennier efter Jesus död att slå över i en öppen revolt. Motståndsmännen lyckades ta över Jerusalem och höll staden i ett par år. Men sen kom romarna tillbaks och då var tålamodet med judarna slut. Upproret krossades, templet revs och befolkningen deporterades.

Aslan menar den bild av Jesus som tecknas i evangelierna skrevs efter det att Rom hade krossat den judiska nationalismen. Priset för nationalismen hade varit att nationen nära nog utplånats, vilket gjorde att många judar vände nationalismen ryggen. När så de första kristna spred sitt budskap om Jesus tvättade man bort allt som hade med det politiska att göra. Budskapet om att Messias inte var en politisk ledare som skulle rädda Israel utan en befriare i anden blev lättare att sälja in till ”hellenistiska” judar (alltså judar som bodde i den grekiska världen) och till ”hedningarna” omkring Medelhavet, som inte hade samma negativa syn på Rom som judarna hade haft.

I boken presenterar Aslan en herrans massa bevis för att detta skulle var sant, men som jag inte har någon möjlighet att ta ställning till. Generellt sett kan man säga att han använder två argumentationslinjer. Det ena är att om man utgår från den kontext Jesus verkade i så kan han omöjligen setts som något annat än en upprorsmakare. En av många. Det andra är att bilden av Jesus i evangelierna är tillkomna i efterhand och därför tillrättalagda.

Den kristna traditionen har därtill också förstärkt bilden av Jesus som en opolitisk predikant. Aslan menar exempelvis att när Jesus talar om ”Guds rike” så syftar han inte på ett rike som ska upprättas vid tidens slut eller på Guds rike i himlen, utan att Guds rike är Israel. Landet Israel, det förlovade landet som Abraham fick av Gud, är ”Guds rike”. Orden ”Låt ditt rike komma”, i bönen Fader vår, ska tolkas så man ber om att Gud ska återupprätta Israel, det vill säga kasta ut romarna och störta kollaboratörerna i templet, judarnas Stora råd, som inte var utsedda av judarna själva, utan av Rom.

Aslan driver en tes som jag är säker på att de flesta inte köper. Även jag kan se att han bitvis drar för långt gående slutsatser. Jag är inte heller lika misstänksam mot det faktum att evangelierna är tendentiösa, fyllda med faktafel, säger mot varandra och så vidare. Så är det med allt källmaterial, även modernt.

Det som jag tycker att han gör bra är dock hans beskrivning av den politiska miljö som Jesus verkade i och att vår nutida bild av Jesus som en opolitisk figur inte kan vara sann.

Det som predikas i våra dagar är att Jesus (förutom att han var Messias, Guds son och Gud själv) var en predikant som inte tog ställning till dåtidens politiskt mest heta fråga, nämligen om det var rätt motsätta sig ockupationen eller inte. Han var Messias, men Messias hade inte ett politiskt budskap, utan ett religiöst. Det var därför som han lät sig födas under enkla förhållanden och gjorde sitt namn känt genom att göra under och predika.

Evangelierna är också mycket opolitiska till sitt innehåll. Evangelierna är fyllda med berättelser, liknelser med mera om hur man ska leva som människa, i förhållande till varandra och till Gud, och om alla under Jesus gör. Jesus kommenterar inte politiska dagsförhållanden. För då skulle texterna ha handlat om de politiska ledarna som kung Herodes eller översteprästen Kajafas.

Det är egentligen bara vid två tillfällen som Jesus konfronteras med politiken direkt. Det ena är när han får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren och det andra är när han ställs inför rätta. Vid båda dessa tillfällen ställer han sig dock utanför politiken, sägs det. Han säger att man ska ”ge kejsaren vad kejsaren tillhör” vilket har tolkats som att man ska acceptera att det finns en världslig makt som man måste lyda, men att den inte har något med frälsningen att göra. Och när han står inför Pilatus förklarar han ”mitt rike är inte av denna världen”, det vill säga att han förklarar för ståthållaren att han på det hela taget inte bryr sig om dennes världsliga makt, även om det är så att det kostar honom livet.

Jag håller med Aslan om att den bilden av Jesus som helt opolitisk inte kan vara en rimlig bild av hur saker och ting verkligen utspelade sig. Bilden av Jesus har säkert varierat genom historien, men i vår tid är det vanligt att se honom som endast en predikant som helst av allt ville undvika politik. Det finns många som har en romantisk bild av honom som ett slag kringströvande hippie, en lysande predikant, helare av sjuka, som drog riket runt, bodde varhelst han fick husrum, åt vad helst som bjöds. En cool kille.

Så tror jag inte att det var, utan jag tror att han var fullt medveten om att han var politiskt kontroversiell och visste att hans predikningar skulle komma att tolkas politiskt. Jag menar inte att det var hans avsikt att vara en politisk debattör, däremot tror jag inte att han på något vis försökte smita undan politiken. Det är tre saker som gör att jag har denna uppfattning.

För det första är korsfästelse en avrättningsmetod som romarna använde för rebeller. De två ”rövare” som korsfästes tillsammans med honom var också sannolikt ”rebeller”, vilket är en möjlig översättning av grekiskans ”lestai”. Jesus tog aldrig till våld, men det krävs som bekant inte mycket för en tyrannisk regim för att kalla någon för ”rebell” eller ”terrorist” och slå ihjäl honom. Om Stora rådet självt hade dömt honom till döden hade man istället stenat honom.

Men nu lämnande man honom till Pilatus som dömde honom till döden. Evangelierna beskriver det som att Pilatus tvekade, och det kan han ha gjort, även om det ligger någonting i det Aslan skriver att ståthållaren förmodligen inte befattade sig med ”mindre” ärenden som att avrätta upprorsmakare. Men jag tror inte att den tvekan hos Pilatus var särskilt stor. Jesus var ett orosmoment och Rom avrättade alla sådana. Man spikade upp dem på ett kors utanför stadsmuren.

För det andra, om det är så som Alsan påpekar, att Jesus vare sig var den förste eller siste predikanten som utropades sig till Messias, och agiterade mot prästerskapet och mot Rom, kan det inte ha kommit som någon överraskning för vare sig Jesus eller hans lärjungar att överheten skulle slå ned på dem. Jesus levde i en tid som var fruktansvärt våldsam och romarnas tolerans inför politisk opposition var liten. Sannolikt var också Stora rådets tolerans mycket liten.

När ryktet om Jesus sprider sig talas det om honom som ”Judarnas kung”, alltså en person som gör anspråk på att vara judarnas rättmätige härskare (istället för kejsaren). Sen rider han in i Jerusalem på en åsna, vilket är en iscensättning av profeten Sakarjas ord om kungen som ska komma och rädda Israel från grannfolkens förtryck:

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.

Det kan inte ha funnits en enda politiskt medveten person i Jerusalem som inte tolkade denna handling som att mannen på åsnan utropade sig till Israels befriare, även om mannen på åsnan själv gjorde detta som en religiös manifestation. Om inte Jesus var en politisk idiot, vilket jag har svårt för att tro att han var, måste han ha vetat att hans intåg i Jerusalem skulle ges en politisk innebörd.

För det tredje tror jag att man tolkar evangeliet fel om man tror att Jesus angrepp på skriftlärda och fariséer endast handlade om religiösa ting. På Jesu tid gjorde man ingen åtskillnad mellan religion och politik. Det religiösa ledarskapet var detsamma som det politiska. Kritik mot den rådande religiösa ordningen var detsamma som att kritisera den politiska ordningen.

Vi har svårt att förstå detta idag där vi har lärt oss att göra skillnad mellan religion och politik. Därför tolkar vi Jesus som en renodlat religiös predikant. För att försöka få en förståelse för den politiska innebörden av Jesus ord kan man pröva att byta ut ”fariséer och skriftlärda” med ”politiker”. ”Ve er, politiker, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.” Ungefär så hade Jesus verop uppfattats.

Om man ser till vad Jesus hade för sig sista dagarna i livet, enligt Matteusevangeliet, så börjar han med att rida i staden på en åsna, och därmed utropa sig till Messias, för att därefter gå upp till templet och vräka omkull växlingskassor och handelsstånd. Dagen efter är han tillbaks i templet, predikar och anklagar de styrande för att vara korrupta hycklare. Sen håller han på så ända tills han blir arresterad. Är detta en fridsam predikant eller en politisk bråkstake?

Så vad ska man dra för slutsats? Vem var han, Jesus? Predikant eller politiker? Som jag redan har nämnt tror jag att Reza Aslan, trots intelligenta iakttagelser, drar för långt gående slutsatser. Om Jesus hade varit en politiker, en zelot, skulle han talat och agerat som en politiker. Politiker gillar att tala om politik, och politiker vill ha världslig makt. Historien är fylld av riktiga rebelledare och typiskt för en rebelledare är att man organiserar sig, skaffar vapen och lägger upp en strategi för hur man ska attackera sin fiende.

Men det är inte så Jesus agerar. Det är inte hans modus operandi. Så visst är han en predikant, men att han skulle vara ”opolitisk”, i den bemärkelsen att han själv inte brydde sig om politiska frågor, har jag svårt att tro. Jag tror att han ville föra fram sitt religiösa budskap medveten om att detta också skulle komma att ges en politisk tolkning. Kanske ville han till och med provocera fram en politisk reaktion, som ett sätt att understryka sitt budskap. Han kanske var betydligt mer konfrontatorisk än vad vi tror.

Jag har lyssnat på många predkningar om denne man och hans gärningar. Tolkningen är nästan alltid att Jesus var en snäll kille. En ödmjuk person. En man som vill alla väl och därför talar lugnt och stillsamt. Men ser man till den politiska kontexten framstår han knappast som ödmjuk. Man kan till och med tala om en aggressiv person, i ordets goda bemärkelse, det vill säga en person som ilsket går till attack mot en ond och orättfärdig värld.

Men vad vet jag? Jag är ingen teolog, ingen Bibelvetare. Det här är en statsvetares tolkning. Så här tolkar jag Jesus gärning om jag ska använda mig mina kunskaper om politik, som till skillnad från teologi är ett ämne som jag har studerat. Men tolkningen kan vara helt galen. Jag vet egentligen mycket litet om Jesus.

_________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.