Jag flytt int – Om sprickan i Svenska kyrkan

Vi har en spricka i Svenska kyrkan. Den står mellan dem som företräder en mumbo jumbo-teologi där allt flyter omkring och dem som företräder en traditionell teologi med fastlagda dogmer. Makten ligger hos den första gruppen. De som tillhör den andra gruppen frågar sig om det finns plats för dem i kyrkan.

Jag tillhör inte oväntat den traditionalistiska gruppen. Jag är ingen teolog men vill ändå säga några ord om hur man kan förhålla sig till det faktum att man inte har förtroende för kyrkans ledning. Jag har tyvärr inte det. Jag tror att vår nya ärkebiskop kommer att vara en god ledare för kyrkan i många avseenden, men hennes svävande svar på klassiska teologiska frågor visar tydligt vilket teologiskt läger hon hör hemma i.

Jag är bedrövad över att behöva se hur kyrkan utvecklar sig, men jag kommer ändå inte att lämna henne.

Om jag nu förstått det kristna budskapet rätt så är syftet med kyrkan att vara en gemenskap för troende så att vi kan stötta varandra, be tillsammans och på så vis leva i gemenskap med Gud. Målet med allt är vara ett med Gud. ”Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er”, säger Jesus i sitt avskedstal strax före sin död.

Hur lyckas vi med detta? Den heliga Birgitta har sammanfattat det väl i sin bön: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. En ortodox variant på samma bön som jag snappat upp från en film är: ”Herre gör din vilja starkare än min”.

Biskop Bo Giertz förklarar samma sak mycket väl i sin bok Stengrunden. Hur mycket vi än själva anstränger oss för att bli så goda så möjligt, hur mycket stenar vi röjer undan på vår mark för att göra plats för god jord, så når vi inte ända fram. I botten finns en stengrund som vi själva inte kan rubba. Vi måste be om hjälp med det.

I slutändan är det alltså inte upp till oss själva att avgöra om vi blir upptagna i gemenskapen med Gud eller inte. Vi kan göra vårt bästa. Men vårt bästa kommer ändå inte att vara tillräckligt.

Av detta drar jag slutsatsen att min frälsning inte är beroende av vem som är ärkebiskop i min kyrka. Det spelar ingen roll vad hon torgför för teologi. Det drabbar inte mig personligen.

Däremot är det inte bra för kyrkan om ärkebiskopen inte vill stå upp för klassiska dogmer, som t.ex. att jungfrufödseln är ett historiskt faktum. Det är dåligt för organisationen eftersom den därmed för ut ett osant budskap.

Kan man vara med i en organisation som för ut ett osant budskap? Jag har noterat att vissa av mina politiskt engagerade vänner tycker att detta är ett av de stora problemen.

Man kan givetvis inte vara med i ett politiskt parti som har ett program som man inte sympatiserar med. Är man med i ett parti och detta plötsligt överger centrala ideologiska principer ska man gå ur partiet. Men kyrkan är inte ett politiskt parti eller en opinionsbildande organisation. Kyrkan har ett budskap. Såtillvida finns här en likhet med ett politiskt parti, men kyrkan gör mycket mer.

Kyrkan är framför allt en gemenskap för de troende. Det teologiska budskapet är viktigt, men man kan inte påstå att kyrkan i sin historia varit enig om allt, och att det är först nu konstiga teologiska uppfattningar förts fram.

Just nu pågår en lärostrid i Svenska kyrkan. Vänner som är katoliker ruskar på huvudet och gör reklam för sin kyrka istället. Men är det någon kyrka som gång på gång tappat greppet om sina lärostrider så är det den romersk katolska. På 1000-talet lyckades man bli osams med östkyrkan och har sen dess inte nattvardsgemenskap med den. På 1500-talet gjorde halva Västeuropa uppror mot påven och bildade egna kyrkor. Efter andra Vatikankonciliet lyckades man hålla ihop kyrkan men man har sen dess brottats med biskopar som har gått sin egen väg, till exempel i sammanslutningen SSPX.

De västeuropiska utbrytarna, även kallad protestanterna, tappade själva greppet över sina medlemmar och på så vis bröt frikyrkorörelsen fram. Även östkyrkan har sina utbrytare, exempelvis gammalkalendarikerna i Grekland.

Med andra ord, lärostrider är inget nytt, och man ska inte vara rädd för dem. De kommer och går. Man får därför helt enkelt stålsätta sig och härda ut. Idag styrs Svenska kyrkan av ett prästerskap som torgför en mumbo jumbo-teologi. Det är trist att det är på det viset, men det är inte osannolikt att de är borta om någon generation.

Men om ledarskapets knasigheter inte är avgörande för min personliga frälsning och att man inte ska frukta lärostrider vad ska man då göra? Är det inte bekvämare att bara byta kyrka?

Jo, visst är det bekvämt att byta kyrka. Jag har ju faktiskt själv gjort det. Jag är döpt i den ortodoxa kyrkan, Kristi Förklarings Ortodoxa kyrka i Stockholm, men bytte till Svenska kyrkan eftersom jag kände mig hemma där. Men det var inte på grund av teologin. Ortodoxa kyrkan överglänser den svenska i teologiskt kunnande. Det var för att få en bönegemenskap att höra till.

Men jag tror inte att man kan bli frälst genom att välja den kyrka som har den bästa teologin. Som jag redan har nämnt är frälsningen ingenting man bestämmer över själv. De flesta troende väljer inte kyrka utan föds in i en. Jag har mycket svårt för att tro att Gud på den yttersta dagen skulle börja med att fråga vilken församling man har gått i på söndagarna.

Det är också så – och detta är ett mycket viktigt påpekande – att det finns inget som säger att det kristna livet ska vara bekvämt. Många kyrkor predikar att man blir lycklig av att vara kristen. Och visst, man blir till freds inombords, men lycklig? Var Maximilian Kolbe lycklig när han avrättades av nazisterna?

Det finns inget bibliskt stöd för att det kristna livet skulle vara lyckligt. Det kan vara värt att påminna sig om att samtliga apostlar utom Johannes avrättades. Johannes fick dö en naturlig död men i fångenskap.

Det tycks mig som att många av de som idag funderar över sin kyrkotillhörighet resonerar som om allt var fråga om att välja rätt produkt på en marknad. Det finns olika kyrkor och sen väljer man den som passar ens smak bäst. Smaken kan vara ett visst teologiskt budskap. Andra lockas av fluffigt mysprat i gudstjänsterna som gör att man mår lite bättre. En del gillar liturgi. En del gillar lovsångsgudstjänster. Och så vidare. Det personliga välbefinnandet sätts i centrum.

Jag gillar inte något av detta. Individuell valfrihet är bra när det gäller att konsumera varor och tjänster, för då handlar det om att individen ska få det hon vill ha. Men det passar sällsamt dåligt med den kristna teologin. Om man nu tror på Gud har man en relation till honom, och i en relation bestämmer man inte allt själv.

Nu låter det kanske som att jag menar att man aldrig ska byta kyrka, att man inte ska bestämma något själv. Men så menar jag inte, utan min enkla poäng är att man ska fundera över vilken lott man har fått sig tilldelad och fråga sig vad det är man ska göra med den.

De flesta kristna har inte valt sin kyrkotillhörighet utan har fått den av sina föräldrar. I och med det sitter de fast i ett socialt sammanhang som kan vara svårt att lämna. Det är inget konstigt att befinna sig i en kyrka där man inte sympatiserar med ledningens teologiska inriktning.

I slutändan resonerar jag därför som så att ”jag flytt int”. Jag föddes in i en kyrka med en bra teologi men som inte gav mig den gemenskap jag behövde. Svenska kyrkan tillhandahöll dock just det. Jag har alltid känt mig mer hemma i Svenska kyrkan så steget var inte särskilt stort att ta. Teologin hade ingenting med saken att göra.

Därför flyttar jag inte på mig oavsett vad som händer i Svenska kyrkan i övrigt. Biskoparna kan få hitta på vilka knasigheter de vill. Jag bryr mig inte heller om dem som kallar mig för fundamentalist, bokstavstroende, mörkerman eller vad det nu kan vara. Den typen av argument har ingen seriös mening. Så jag kommer att sitta där och tro att jungfrufödseln är ett historiskt faktum, även om något annat sägs från predikstolen. Det enda sättet att bli av med mig är vänta ut mig tills jag dör.

Det är så jag tänker förvalta min lott. Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

_________________

Pingat på intressant.se.

Lögner, kissblöjor och usel journalistik

När gamla människor som bor på vårdhem drabbas av inkontinens prövar vårdpersonalen ut en blöja som passar. För att få rätt sorts blöja vägs dem efter att de har använts. Blöjan ska suga upp rätt mängd urin.

Jag visste inte att det var så man gjorde. Tyvärr var det knappt någon annan heller som visste detta när Carema-affären exploderade hösten 2011. Dagens Nyheter påstod i ett antal artiklar att vårdboendet Koppargården missköttes. Patienternas säkerhet var i fara. Det drivande motivet hos Carema var att göra vinst genom att spara in på allt. Värst av allt var att Carema vägde de gamlas blöjor (DN 2011-11-11). Företaget tvingade personalen att väga blöjorna för att säkerställa att de var ordentligt fyllda. Om de inte var fyllda skulle de fortsätta att användas. Ingen blöja skulle bytas om den inte var ordentligt full.

Bild: David Rylander, Flickr.

Blöjhistorien spreds som en löpeld över Sverige. Långt efter att skandalen ebbat ut har kissblöjorna använts som exempel på hur privat äldrevård leder till vanvård. Än idag finns det säkert många som tror på blöjhistorien.

Men blöjor för gamla ska utprovas individuellt, enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Att väga blöjorna är ett sätt att göra detta. Samtidigt ger också blöjvägning en möjlighet till att spara pengar, vilket framgår av den litteratur Socialstyrelsen hänvisar till. Men det ligger ingen motsättning i att prova ut en blöja som passar och att spara pengar.

Jag har precis läst Cecilia Stenshamns bok Lögnen om Koppargården: Skandalen bakom Caremaskandalen, utgiven av Timbro. Boken är en fortsättning på den mediagranskning Stenshamn gjorde åt Timbros Medieinstitut förra året.

Boken har kommit till för att mediernas rapportering behövde granskas, men den är långt mer än bara en mediagranskning. I sin iver att avtäcka sanningen har Stenshamn gått igenom ett mycket stort källmaterial. Boken tränger in på djupet, och visar att det finns en helt annan historia att berätta än den DN satte samman.

Vad som hände på äldreboendet på Koppargården handlade inte alls om vanvård. Kvaliteten på boendet finns granskad av både Stockholms stad och Socialstyrelsen, och även om tragiska fall av misskötta patienter finns, finns ingen seriös aktör som hävdar att det pågått systematisk vanvård.

Det som ligger bakom allt, och som jag tycker att Stenshamn belägger väl med källor, är en arbetsplatskonflikt, som hade pågått under flera år mellan å ena sidan  Caremas sjuksköterskor och undersköterskor och å den andra sidan det företag som stod för läkarinsatsen, Trygg Hälsa. Sköterskorna menade att läkarna var underbemannade och omöjliga att samarbeta med.

Trygg Hälsa är ett läkarföretag och hade sitt kontrakt med Stockholms läns landsting och inte med Stockholms stad, eftersom det är så lagstiftningen ser ut. En kommun får inte tillhandahålla läkartjänster. Det måste landstinget göra.

Konflikten hade pågått under lång tid ända tills Trygg Hälsa spelade ut Carema i media genom att hävda att det förekom systematisk vanvård på Koppargården. Till sin hjälp hade Trygg Hälsa kommunens medicinskt ansvariga sköterska, MAS, som ska vara en oberoende granskare men i praktiken blev en allierad till läkarföretaget. Därtill slöt också Folkpartiet i stadsdelsnämnden i Vällingby-Hässelby upp på läkarnas sida.

När DN börjar skriva om Koppargården pågår alltså sedan länge en infekterad konflikt. Men om detta skriver tidningen ingenting. Istället återger man Trygg Hälsas version och förklarar ”vanvården” med att äldreboendet drivs av ett vinstdrivande företag.

DN citerar människor som bor och jobbar på Koppargården, men bara röster som passar in i storyn. På äldreboendet finns anställda som har en helt annan version att berätta, men denna går DN helt och hållet förbi. Stenshamn menar att DN helt enkelt underlåtit att berätta om den och jag är benägen att hålla med. Andra journalister hittade den egentliga historien snabbt: tidningarna Dagens Samhälle och Vårdfokus. Om inte DN:s journalister är de sämsta i landet så bör också DN ha stött på den alternativa historien.

Något som Stenshamn inte går in på är dock varför journalistdrevet blev så starkt och varför så många trodde på kissblöjehistorien. 4000 artiklar skrevs.

Jag har själv ingen förklaring till det. Det är klart att det finns en misstänksamhet mot privata vårdföretag inom journalistskrået där majoriteten har vänstersympatier. Men det är märkligt att drevet kom först nu. Privata äldreboenden har funnits länge vid det här laget.

När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.

Lärdomen av blöjhistorien är därför en helt annan än vad DN nog tänkte sig att den skulle bli. Det är skrämmande att se hur fördomar kan ta över så till den milda grad att den normala journalistiska granskningen uteblir. De yrkeskunniga stod där och kunde förklara vad blöjvägningen var till för, men ingen journalist frågade dem. Istället började blöjhistorien ”traderas”, dvs. återberättas som en sanning av andra medier.

DN har fortfarande inte velat erkänna att man gjorde ett dåligt jobb. Det är generande för tidningens ledning. Men DN är ändå inte sämst. Det är sjukt nog LO och Kommunal, dvs. undersköterskornas fackförening. Istället för att försvara sina medlemmar på Koppargården, som inte alls anser att de har bedrivit någon vanvård, har LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Kommunals ordförande Annelie Nordström fortsatt att prata om blöjorna, långt efter det att korrekta fakta har funnits tillgängliga. Thorwaldsson gör detta i en intervju i Ekot i september 2012 och Nordström gör det i en debattartikel i DN 17 december 2012.

Blöjor ska vägas. Det är god vård. Ändå hävdar undersköterskornas fackliga företrädare att deras medlemmar har låtit gamla människor ligga i kissvåta blöjor. Det om något är en skandal.

________________

Pingat på intressant.se.

Vem betalar Socialdemokraternas valrörelse?

Länge har mitt parti försvarat partiernas rätt att inte redovisa av vem man får donationer. Till sist har man ändrat sig, vilket jag välkomnar eftersom moralisk tveksam partifinansiering är ett notoriskt problem i alla demokratier. Men Socialdemokraterna vägrar fortfarande visa hela sin finansiering.

Regeringen har lagt ett förslag om att utreda frågan om anonyma donationer. Det är synd att frågan inte redan har retts ut tidigare, men bättre sent än aldrig. Socialdemokraterna borde, om de skulle leva upp till sin kritik av Moderaterna, vara med på detta. Men det är man inte. Stötestenen är nämligen att regeringen vill utreda partifinansieringen även på lokal nivå. På DN Debatt skriver justitieministern tillsammans med företrädare för de andra allianspartierna:

Vi vill att även lokala partier, partiföreningar, partidistrikt och kandidater till kommun- och landstingsfullmäktige ska omfattas av redovisningsskyldigheten. Eftersom riksdagspartiernas organisationer skiljer sig åt och ofta består av hundratals fristående föreningar, samt att man därför i dag helt saknar ekonomisk redovisning som täcker hela organisationerna, har remissvaren visat att frågan om hur en sådan heltäckande redovisningsskyldighet bör se ut behöver utredas mer grundligt.

Det är just denna del som Socialdemokraterna aldrig varit öppna med. Det är känt att LO sponsrar partiet inte bara på riksnivå utan på den lokala nivån också. Men med hur mycket vet ingen. I utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22, s. 53) kan man läsa:

Kunskapsläget i fråga om det totala både indirekta och direkta stödet från fackföreningsrörelsen till det socialdemokratiska partiet olika nivåer över tid är ytterst bristfälligt. Det saknas i hög grad heltäckande undersökningar och uppgifter om detta.

LO har givetvis rätt att göra vad man vill med sina pengar. Det är en demokratisk rättighet. Problemet ligger i att man inte kan veta vilka påtryckningar som också kommer med pengarna. Det är samma sak som med de pengar Moderaterna har tagit emot. Om det inte redovisas öppet vem som har gett vad kan man aldrig granska vilka särintressen som vill köpa sig inflytande.

Det här är inte en höger- eller vänsterfråga. Korrputionsskandaler är legio i den demokratiska världen när det gäller partifinansiering. Syndarna har varit både höger- och vänsterpartier. Sverige har varit förskonat från större skandaler, men det beror knappast på att vi är mer moraliska än andra folk, utan förmodligen på att vi har offentligt partistöd.

_________________

Pingat på intressant.se.

Människor som ursäktar och försvarar extremism

Igår läste jag ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som givits ut på Timbro alldeles nyligen. Den är närmast obligatorisk läsning för alla som följer den politiska kulturdebatten och den som intresserar sig för det intellektuella försvaret för den borgerliga demokratin. Lundberg tar vid där Per Ahlmark slutade.

Lundbergs bok är en katalog. Alla debattörer, särkilt på kultursidorna i huvudstadspressen, som yttrat sig om demokrati och diktatur, terrorism, antisemitism, islamofobi, islam, rasism m.m. och som sagt något knäppt kan finna sig själv i boken. Och listan är lång.

För att förstå bokens värde ska man egentligen ha läst Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet som gavs ut 1994. Ahlmarks gärning bestod i att räkna upp vem som sagt vad under Sveriges mest radikala period, då etablerade politiker kunde hylla Pol Pot och totalt blunda för kommunismens brott mot mänskligheten.

Ljusets fiender är en fortsättning på detta arbete, men ligger närmre i tid, allt han skriver om hände bara nyss eller pågår just nu. Där debatten förr handlade om de kommunistiska diktaturerna handlar den idag istället om den islamistiska extremismen. Förr försvarade vänstern kommunismen, även de som själva inte var kommunister, men idag försvarar man den extrema islamismen, trots att man själv inte är islamist.

Lundberg menar att det hänger ihop med det man på 50-talet kallade ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten sa att kalla kriget inte stod mellan ont och gott, USA och Sovjetunionen, utan mellan två olika system som var bra och dåliga på sina olika vis. Men i praktiken försvarade eller ursäktade man kommunismen. Herbert Tingsten och andra västligt sinnade demokrater som kritiserade Sovjetunionen skoningslöst beskrevs som ”obalanserade”. Samma debatt förs nu mellan dem som kritiserar den extrema islamismen och dem som försvarar eller ursäktar den.

Den extrema islamismen, eller som Lundberg kallar den, ”den neofundamentalistiska islamismen”, är till sitt ursprung, sitt innehåll och sin praktik en totalitär ideologi. Den är syskon med fascismen, kommunismen och nazismen. Men den ursäktas eller försvaras av vänsterdebattörer som ser den som ett uttryck för en förtryckt grupps kamp mot makten. Makten är det rika väst, främst USA. De förtryckta är världens alla muslimer. Islamismen är ett rop på frihet. Och de som kritiserar islamismen är islamofober, dvs. rasister.

Lundbergs påståenden är väl belagda med empiri så det finns ingen anledning att tvivla på att han har rätt. Det finns en uppsjö debattörer i vårt land som kort och gott inte förstår vad en antidemokratisk ideologi är, eller tycker att det finns skäl att ursäkta den. De är själva inte extrema islamister. De skulle aldrig någonsin själva välja att leva i enlighet med denna ideologi. Den är ju till sitt innehåll extremt reaktionär. Men de ursäktar den, och skyddar den mot kritik.

Men därtill uppmärksammar författaren ett par andra teman som också är tämligen bisarra. Många av de radikala virrhjärnor boken handlar om är verksamma som forskare vid akademin. Gränsen mellan att vara radikal aktivist, debattör och forskare går ihop i en enda röra.

Antisemitism går också som en röd tråd genom debatten. Många inom vänstern är kritiska mot Israel men blandar ihop antisionism med antisemitism. Gränsen mellan att kritisera Israel och att tala om judar i allmänhet försvinner. Antisemitiska bilder av judar som kontrollerar världen plockas fram som förklaringsmodeller, alternativt ursäktas när de förs fram av andra.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur vi inte har kunnat hålla det intellektuella Sverige rent från antisemitism. Bland folk i allmänhet, med undantag för Malmö, finns ingen utbredd antisemitism. Men den finns uppenbarligen bland intellektuella. Jag förmodar att de egentligen inte är antisemiter själva, men inbillar sig att det är något som går att ”förstå”, när den förs fram av de ”förtryckta”. Hur det än är med just den saken är det ett intellektuellt haveri, eftersom rasism aldrig bör toleraras även om den kommer till uttryck hos den som känner sig utsatt för rasism själv.

Det som stör mig mest med dagens tillstånd, och som Lundberg skildrar väl, är hur skattepengar går till att finansiera allt detta. Allmänna arvsfonden, studieförbund, Stockholms läns landsting, Folke Bernadotte-akademin, ungdomsstyrelsen är exempel på finansieringskällor.

Ett exempel på hur det kan se ut är den här konferensen som Afrosvenskarna i Stockholm arrangerade 2011, tillsammans med, enligt Lundberg, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Ibn Rushd, Sveriges unga muslimer, Förorternas riksdag och Islamiska förbundet. Konferensen betalades av Folke Bernadotte-akademin. En av talarna var Yvonne Ridley, en brittisk journalist och antisemit. Den spelades in av Utbildningsradion och kan nu ses på nätet. Skattepengar används för att sponsra antisemitiska talare som TV-licensfinansierade Utbildningsradion spelar in och presenterar som ”kunskap”. Allt detta är Sverige just nu. Inte bra.

____________________
Pingat på intressant.se.