Jag flytt int – Om sprickan i Svenska kyrkan

Vi har en spricka i Svenska kyrkan. Den står mellan dem som företräder en mumbo jumbo-teologi där allt flyter omkring och dem som företräder en traditionell teologi med fastlagda dogmer. Makten ligger hos den första gruppen. De som tillhör den andra gruppen frågar sig om det finns plats för dem i kyrkan.

Jag tillhör inte oväntat den traditionalistiska gruppen. Jag är ingen teolog men vill ändå säga några ord om hur man kan förhålla sig till det faktum att man inte har förtroende för kyrkans ledning. Jag har tyvärr inte det. Jag tror att vår nya ärkebiskop kommer att vara en god ledare för kyrkan i många avseenden, men hennes svävande svar på klassiska teologiska frågor visar tydligt vilket teologiskt läger hon hör hemma i.

Jag är bedrövad över att behöva se hur kyrkan utvecklar sig, men jag kommer ändå inte att lämna henne.

Om jag nu förstått det kristna budskapet rätt så är syftet med kyrkan att vara en gemenskap för troende så att vi kan stötta varandra, be tillsammans och på så vis leva i gemenskap med Gud. Målet med allt är vara ett med Gud. ”Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er”, säger Jesus i sitt avskedstal strax före sin död.

Hur lyckas vi med detta? Den heliga Birgitta har sammanfattat det väl i sin bön: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. En ortodox variant på samma bön som jag snappat upp från en film är: ”Herre gör din vilja starkare än min”.

Biskop Bo Giertz förklarar samma sak mycket väl i sin bok Stengrunden. Hur mycket vi än själva anstränger oss för att bli så goda så möjligt, hur mycket stenar vi röjer undan på vår mark för att göra plats för god jord, så når vi inte ända fram. I botten finns en stengrund som vi själva inte kan rubba. Vi måste be om hjälp med det.

I slutändan är det alltså inte upp till oss själva att avgöra om vi blir upptagna i gemenskapen med Gud eller inte. Vi kan göra vårt bästa. Men vårt bästa kommer ändå inte att vara tillräckligt.

Av detta drar jag slutsatsen att min frälsning inte är beroende av vem som är ärkebiskop i min kyrka. Det spelar ingen roll vad hon torgför för teologi. Det drabbar inte mig personligen.

Däremot är det inte bra för kyrkan om ärkebiskopen inte vill stå upp för klassiska dogmer, som t.ex. att jungfrufödseln är ett historiskt faktum. Det är dåligt för organisationen eftersom den därmed för ut ett osant budskap.

Kan man vara med i en organisation som för ut ett osant budskap? Jag har noterat att vissa av mina politiskt engagerade vänner tycker att detta är ett av de stora problemen.

Man kan givetvis inte vara med i ett politiskt parti som har ett program som man inte sympatiserar med. Är man med i ett parti och detta plötsligt överger centrala ideologiska principer ska man gå ur partiet. Men kyrkan är inte ett politiskt parti eller en opinionsbildande organisation. Kyrkan har ett budskap. Såtillvida finns här en likhet med ett politiskt parti, men kyrkan gör mycket mer.

Kyrkan är framför allt en gemenskap för de troende. Det teologiska budskapet är viktigt, men man kan inte påstå att kyrkan i sin historia varit enig om allt, och att det är först nu konstiga teologiska uppfattningar förts fram.

Just nu pågår en lärostrid i Svenska kyrkan. Vänner som är katoliker ruskar på huvudet och gör reklam för sin kyrka istället. Men är det någon kyrka som gång på gång tappat greppet om sina lärostrider så är det den romersk katolska. På 1000-talet lyckades man bli osams med östkyrkan och har sen dess inte nattvardsgemenskap med den. På 1500-talet gjorde halva Västeuropa uppror mot påven och bildade egna kyrkor. Efter andra Vatikankonciliet lyckades man hålla ihop kyrkan men man har sen dess brottats med biskopar som har gått sin egen väg, till exempel i sammanslutningen SSPX.

De västeuropiska utbrytarna, även kallad protestanterna, tappade själva greppet över sina medlemmar och på så vis bröt frikyrkorörelsen fram. Även östkyrkan har sina utbrytare, exempelvis gammalkalendarikerna i Grekland.

Med andra ord, lärostrider är inget nytt, och man ska inte vara rädd för dem. De kommer och går. Man får därför helt enkelt stålsätta sig och härda ut. Idag styrs Svenska kyrkan av ett prästerskap som torgför en mumbo jumbo-teologi. Det är trist att det är på det viset, men det är inte osannolikt att de är borta om någon generation.

Men om ledarskapets knasigheter inte är avgörande för min personliga frälsning och att man inte ska frukta lärostrider vad ska man då göra? Är det inte bekvämare att bara byta kyrka?

Jo, visst är det bekvämt att byta kyrka. Jag har ju faktiskt själv gjort det. Jag är döpt i den ortodoxa kyrkan, Kristi Förklarings Ortodoxa kyrka i Stockholm, men bytte till Svenska kyrkan eftersom jag kände mig hemma där. Men det var inte på grund av teologin. Ortodoxa kyrkan överglänser den svenska i teologiskt kunnande. Det var för att få en bönegemenskap att höra till.

Men jag tror inte att man kan bli frälst genom att välja den kyrka som har den bästa teologin. Som jag redan har nämnt är frälsningen ingenting man bestämmer över själv. De flesta troende väljer inte kyrka utan föds in i en. Jag har mycket svårt för att tro att Gud på den yttersta dagen skulle börja med att fråga vilken församling man har gått i på söndagarna.

Det är också så – och detta är ett mycket viktigt påpekande – att det finns inget som säger att det kristna livet ska vara bekvämt. Många kyrkor predikar att man blir lycklig av att vara kristen. Och visst, man blir till freds inombords, men lycklig? Var Maximilian Kolbe lycklig när han avrättades av nazisterna?

Det finns inget bibliskt stöd för att det kristna livet skulle vara lyckligt. Det kan vara värt att påminna sig om att samtliga apostlar utom Johannes avrättades. Johannes fick dö en naturlig död men i fångenskap.

Det tycks mig som att många av de som idag funderar över sin kyrkotillhörighet resonerar som om allt var fråga om att välja rätt produkt på en marknad. Det finns olika kyrkor och sen väljer man den som passar ens smak bäst. Smaken kan vara ett visst teologiskt budskap. Andra lockas av fluffigt mysprat i gudstjänsterna som gör att man mår lite bättre. En del gillar liturgi. En del gillar lovsångsgudstjänster. Och så vidare. Det personliga välbefinnandet sätts i centrum.

Jag gillar inte något av detta. Individuell valfrihet är bra när det gäller att konsumera varor och tjänster, för då handlar det om att individen ska få det hon vill ha. Men det passar sällsamt dåligt med den kristna teologin. Om man nu tror på Gud har man en relation till honom, och i en relation bestämmer man inte allt själv.

Nu låter det kanske som att jag menar att man aldrig ska byta kyrka, att man inte ska bestämma något själv. Men så menar jag inte, utan min enkla poäng är att man ska fundera över vilken lott man har fått sig tilldelad och fråga sig vad det är man ska göra med den.

De flesta kristna har inte valt sin kyrkotillhörighet utan har fått den av sina föräldrar. I och med det sitter de fast i ett socialt sammanhang som kan vara svårt att lämna. Det är inget konstigt att befinna sig i en kyrka där man inte sympatiserar med ledningens teologiska inriktning.

I slutändan resonerar jag därför som så att ”jag flytt int”. Jag föddes in i en kyrka med en bra teologi men som inte gav mig den gemenskap jag behövde. Svenska kyrkan tillhandahöll dock just det. Jag har alltid känt mig mer hemma i Svenska kyrkan så steget var inte särskilt stort att ta. Teologin hade ingenting med saken att göra.

Därför flyttar jag inte på mig oavsett vad som händer i Svenska kyrkan i övrigt. Biskoparna kan få hitta på vilka knasigheter de vill. Jag bryr mig inte heller om dem som kallar mig för fundamentalist, bokstavstroende, mörkerman eller vad det nu kan vara. Den typen av argument har ingen seriös mening. Så jag kommer att sitta där och tro att jungfrufödseln är ett historiskt faktum, även om något annat sägs från predikstolen. Det enda sättet att bli av med mig är vänta ut mig tills jag dör.

Det är så jag tänker förvalta min lott. Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

_________________

Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

12 kommentarer

  1. Pingback: Kyrkotillhörighet | Rambling thoughts
  2. Sten Möller

    Kul och intressant läsning.
    Jag själv tillhör dem som ställer frågor kring bibelns kompletta giltighet såtillvida att den är skriven av män i en viss tid under vissa förutsättningar, urvalet av texter som skulle tillåtas i bibeln är gjort av män som inte var ögonvittnen.
    För mig spelar Gud i en högre division än vad vi vanliga dödliga förstår. Han övergår vårt förstånd i sin oändlighet. Det är bara att titta ut i universum och in i mikrokosmos och köpa läget att vi inte är i närheten av att förstå vidden av det hela.
    Jag tror att Gud bryr sig mer om hur vi lever vårt liv än om vi tror på honom på det ena eller det andra sättet. Om jag vore han skulle jag helst av allt se en ödmjuk respekt för skapelsen, däribland våra medmänniskor. Ödmjuka, goda ateister vore bättre än mindre ödmjuka kristna egoister. Ödmjuka, goda ateister vore bättre än dem som faktiskt – säkerligen ofta omedvetet – bryter mot budet: ”Du skall inte ha några andra gudar än mig.” genom att de facto göra sin bibel och sin tro så viktiga att de faktiskt ofta glömmer bort själva Gud och just hans storhet.
    Jag tror Gud skakar på huvudet åt vårt käbblande om detaljer. Jesus fanns. Om det var jungfrufödsel eller om han gick på vattnet är inte viktigt för mig – hans grundläggande budskap är det viktiga. Tron på Gud borde finnas där oberoende av om Jesus gick på vattnet eller inte. Om man ser till universum och mikrokosmos finns det ännu större under.
    Detta sagt håller jag med om att Svenska kyrkan bör fundera på om de överhuvudtaget ska existera i sin nuvarande form – den verkar mer som en paraplyorganisation för ett otal protestantiska inriktningar (alla får hemskt gärna tycka som de vill). Vitsen tycks snart vara att hålla folk i arbete och kyrkorna vid liv (vilket göres genom att ramsande ge de troende deras veckoliga ranson) snarare än att ge andlig vägledning. Därmed kan man döpa om ärkebiskopen till VD och biskoparna till distriktschefer.
    Eller?

  3. Jacob

    Tack! Satte fingret på mycket jag själv upplever. Gott att se tilliten till Gud och inte till ett system. Jag stannar också! 😉

  4. Kristian Nyman

    Tack för en bra text! Dina slutsatser påminner långt om mina, även om vi i Finland inte har kommit lika långt på avfallets väg som ni i Sverige har gjort. Ännu. Jag brukar säga att jag kommer att vara kvar i kyrkan och göra vad jag kan för att vara en liten men irriterande sten i kyrkoledningens sko. Dessutom har vi bönen, och här får jag (också) citera Bo Giertz (ur minnet, ej ordagrant): ”Det finns inget som samlar brinnande kol på en avfallen kyrkolednings huvud som trogna kyrkomedlemmar som ber för dem.” (Mitt minne är inte fotografiskt, så jag ber om ursäkt att citatet inte blev exakt, men meningen torde åtminstone vara det!)

  5. john stenung

    dålig stil att kalla teologin för mumbo jumbo.jag tror att man känna respekt för biskoparna.deras uppgift måste väl vara att relatera evangeliet till den svenska kontexten.

  6. kyrksyster

    Jesu rike kommer alltid att finnas kvar. Men formen kan man fundera över. Jag tillhör väl också dom som ”int flytt”. Inte ännu i alla fall. Men i morse pratade vi några om det faktum att vi har haft 40 utträden på ganska kort tid. Vi måste bara inse att Svenska kyrkan går mot en svår tid. Tar staten inte längre upp avgiften(vilket det finns starka krafter för) så får vi svårt att få in några pengar. Vi kan inte anmäla folk till kronofogden för obetalda kyrkoavgifter när de inte betalar in de 4-5 000 kr som inbetalningskortet kräver. Plötsligt kan organisationen Svenska kyrkan stå inför konkurs. Redan nu får ju verksamhet stryka på foten för att kyrkorna måste underhållas. Det är vi ålagda att klara på medlemmarnas avgifter. Det klarar vi inte ens nu. Klenoder förfaller för det finns inga pengar till underhåll. Vi tvingas att bli anpassliga för att behålla medlemmar.

    Men den kristna tron kommer inte att dö. Den finner alltid sina vägar. Men Svenska kyrkan kommer att falla ihop. Och det kommer att smärta. Personal som står utan jobb, frivilliga som sliter i det längsta och behövande av olika slag – alla kommer det att kännas för.
    Men kanske det måste bli så för att Jesus ska bli mer verklig och den helige ande ska få verka.

  7. Eva H

    Håller också med och konstaterar att mycket stämmer med mina tankar.
    (Kan möjligen hålla med kommentar ovan som inte riktigt accepterar ”mumbo jumbo” men jag vet inte vad man skulle kalla det annars. ”PK” är väl i och för sig ett ”inneord” som passar.)
    Jag lämnar inte, i alla fall inte nu, även om jag inte kan säga att jag trivs. Jag väljer EFS istället för ”vanliga” församlingar dock. Jag ställer mig i motståndsrörelsens tjänst i det lilla jag kan, protesterar ganska högljutt ibland. (Och får intetsägande/smått osanna svar som senast av Stockholms biskop Eva Brunne på stiftets FB-sida.)
    Sorg känner jag dock – trots att jag håller med dig om att tron/kyrkan är så mycket mer än dess biskopar och andra för tillfället styrande.
    Allt gott!

  8. john stenung

    ska avgifterna betalas helt frivilligt?då blir det svårt. men överleva det kommer kyrkan att göra.

  9. Johan N

    Jag ber och hoppas att staten tar sin hand från insamlandet av medlemsavgifter, det skulle bereda för väckelsen och politikerna skulle tappa intresset för en kyrka som inte längre har flertalet som medlemmar.
    De troende skulle åter få makten i sin kyrka.

  10. Pingback: Cynisk maktkamp väntar om Svenska kyrkan delas | Stefan Olsson