Trendkänslighet och vetenskaplighet är en omöjlig kombination

Just nu frågar sig många hur en grupp högutbildade psykologer, psykiatriker och jurister kunde tro på teorin om bortträngda minnen. Thomas Quick/Sture Bergwall dömdes för åtta mord med denna teori som grund för trovärdigheten i hans erkännande.

Erik Helmerson, som referar till Johan Hakelius som tidigare har kritiserat hur modeteorier får fäste i Sverige, skriver i DN:

Jag tror att vi har stor anledning att fråga oss om inte vi svenskar är ungefär världssämst på att tillgodogöra oss denna varsamma, någon skulle säga konservativa, syn på kunskap. När Sverige berömmer sig av att vara vaket och öppet för internationella trender kan det vara just detta som är den svarta baksidan. Vi tycks stå ständigt beredda att kasta några hundra års erfarenheter i Östersjön så snart någon ny lämplig ism korsar våra gränser.

Jag kan inte annat än instämma. I min Handbok i konservatism kritiserar jag det som jag kallar för Sagan om upplysningen. Sagan om upplysningen är en vulgärversion om vad Upplysningen förde in i historien och vilken roll den har idag.

Sagan säger att mänskligheten intellektuellt sett befann sig i ett kompakt mörker ända fram till Upplysningen. Radikala fritänkare bröt då mot det tankeförbud traditionella auktoriteter hade upprätthållit. Människor fick kunskap och frigjorde sig från gamla fördomar.

Än idag, säger sagan, fortsätter kampen mot traditionella föreställningar som förtrycker människor. All ärvd kunskap är detsamma som fördomar. De ska brytas ned. De ska inte reformeras, utan förstöras. Därefter ska de ersättas med ny vetenskapligt framtagen kunskap.

Men som jag skriver i min bok är det alls inte så vetenskapliga framsteg sker. Vetenskapliga framsteg sker inte genom revolutioner. I alla fall inte på det vis att all gammal kunskap på ett område dumpas helt och hållet. Det sker omvälvningar i vårt vetande. Dessa kan vara stora och häpnadsväckande. Men det är i grunden fel att tro att vetenskapliga giganter som Linné eller Einstein började sina karriärer genom att vägra läsa vad tidigare forskare hade kommit fram till.

Men att inte läsa tidigare forskning är vad Sagan om upplysningen förespråkar. Det är därför som denna myt banar väg för tokerier. Teorin om bortträngda minnen var ny. Den var inte behäftad av traditionella fördomar. Den ignorerade gammal ärvd kunskap. Just därför var den bra.

Vill man läsa mer om Sagan om upplysningen och hur denna har skadat vårt tänkande kan man läsa min bok. Mer information finns här: konservatism.nu.

_________________

Pingat på intressant.se.

Cynisk maktkamp väntar om Svenska kyrkan delas

I mitt förra inlägg skrev jag om den deppiga stämning som spred sig bland traditionella kyrkliga efter valet av ny ärkebiskop. Jag skrev då om varför man inte bör lämna kyrkan trots att man inte känner förtroende för högsta ledningen. En annan tanke som har lyfts är om man kan dela kyrkan i två delar. Jag vill också skriva några ord om det.

Jag är ingen teolog, men jag är statsvetare. Det tillhör statsvetarens uppgift att studera maktstrider och om Svenska kyrkan delas väntar en cynisk maktkamp.

De som umgås med tanken på en delning tänker sig att vi som utgör Svenska kyrkan är så oense att det är lika bra att vi skiljs åt. De som vill ha traditionell kristendom går åt ett håll. De som vill ha modern flumteologi går ett annat. Båda får sitt.

Men det låter bättre än vad det är, för även en ömsesidig delning av kyrkan skulle sannolikt resultera i en bitter strid om kyrobyggnader och pengar.

En ömsesidig delning av kyrkan kan liknas vid en skilsmässa. Vid en skilsmässa måste man komma överens om hur vårdnaden av barnen ska skötas och hur tillgångar ska delas. Det är inte alltid detta slutar lyckligt. Vissa saker kan inte delas mitt itu. Vem ska äga det gemensamma huset? Vem förde mest pengar med sig in i boet från början?

Om kyrkan ska delas kommer det att bli strid om byggnaderna, främst katedralerna. Och de två parterna är inte jämbördiga. Som ärkebiskopsvalet visade är det inte de traditionella som har övertaget. Det är upplagt för en bitter strid där minoriteten sannolikt kommer att förlora.

Man kan självfallet våga sig på en sådan strid om man tror att det är nödvändigt för sin salighets skull, medveten om att man förlorar, men ändå känner en tillfredsställelse över att inte ha behövt vika ned sig. Men man måste ha klart för sig vilket priset är. Att begära skilsmässa skulle i dagsläget inte innebära att kyrkan ombildas till Svenska kyrkan 1 och Svenska kyrkan 2, utan att den starkare parten lägger beslag på namnet samt alla centrala kyrkobyggnader.

Eftersom jag bor i Uppsala skulle detta betyda att Uppsala domkyrka inte längre var min. Jag skulle alltså inte längre ha någon hemortsrätt där. Det skulle inte längre vara mitt hem. En mycket svår tanke att smälta.

Av samma skäl är jag även kritisk mot dem som vill driva fram en splittring. Om en ömsidig delning inte går att få så är ett alternativ att tvinga fram en delning, eller göra en utbrytning. En utbrytning skulle innebära att man i en större grupp kommer överens om att starta eget och genom att man är många få andra med sig. Det är så utbrytningar i politiska partier ser ut och när landsändar gör uppror mot centralmakten.

Är man välorganiserad kan en utbrytning lyckas. Men återigen måste man ha klart för sig vad man gör om man vill gå den vägen. En utbrytning betyder strid. Strid betyder ovänskap och andra kostnader. Minoriteter som bryter sig ut gör detta för att vinna sin frihet, men bedömer att striden är värd detta.

Minoriteter som bryter sig ut vet också att de med all sannolikhet inte får med sig något annat än sin frihet. Landsändar som gör uppror mot centralmakten förlorar tillgången till de resurser som centralmakten sitter på. Och i de fall där en minoritet försökt bryta sig loss eftersom de vet att de sitter på egna resurser (t.ex. oljetillgångar) har centralmakten gjort allt vad den kunnat för att förhindra en utbrytning.

En utbrytning ur Svenska kyrkan skulle med detta resonemang betyda att utbrytarna ställs utan pengar och utan kyrkobyggnader. Och om man skulle lyckas ta kontroll över en domkyrka (ungefär som husockupanter) skulle centralmakten, i det här fallet kyrkokansliet i Uppsala, sätta in all kraft på att ta tillbaks den. Det skulle inte förvåna mig om det slutade med att polis tillkallades.

Allt det här är hypotetiska scenarion som sannolikt aldrig kommer att bli av. Jag tror också att få kan se sig själva som spelare i den maktkamp jag skisserar. Vi är kristna och ska inte lösa konflikter på detta vis. 

Men jag har inte skrivit detta för att jag tror att det är så här det kommer att bli. Utan det är för att klargöra för dem som önskar sig en splittring vad som reellt sett kan hända. Att jag tror mig kunna veta att detta är realistiska scenarion är att jag som statsvetare har sett tusentals verkliga fall.

När det blir strid om resurser, vilket det blir om man ska dela en kyrka i två, tar människors strategiska sinne över. Det händer i alla organisationer. Svenska kyrkan består av människor som är som alla andra. Inget talar för att en delning av kyrkan skulle sluta i något annat än en cynisk maktstrid.

Med andra ord: Jag avråder.

__________________

Pingat på intressant.se.