Fem frågor om försvaret som bör ställas i Almedalen

Almedalsveckan börjar i morgon söndag. Försvarsfrågan kommer givetvis att diskuteras. Men vad bör vara i fokus? Här är fem frågor som jag tycker borde ställas vid alla tillfällen försvarsfrågan kommer upp.

Tomma stridsvagnsgarage på numera nedlagda P18 i Visby.

För det första, de aviserade nysatsningarna på försvaret som både regeringen och Socialdemokraterna har gjort är dimridåer. Regeringen har förklarat att den vill öka den totala ramen för försvarsbudgeten med drygt 5 miljarder per år. Men det är först 2018 som satsningen kommer, det vill säga i nästa mandatperiod. Socialdemokraterna säger sig också vilja satsa på försvaret men vill göra detta genom att flytta pengar inom försvarsbudgeten, från anslaget för internationella insatser till övningar. Att pengar flyttas från en kolumn till en annan betyder inte att försvarsanslaget ökar.

För det andra, fortfarande är 2009 års försvarsreform underfinansierad. Den var så redan från start och är så även med de pengar regeringen har sagt sig vilja skjuta till. ÖB har talat om att det kan behövas 4 miljarder per år under 10 år. Ingen har hittills kunnat visa att han skulle ha fel.

För det tredje, ska vi verkligen bara ha ett enveckasförsvar? Även om den pågående försvarsreformen finansieras fullt ut kommer Sverige ha en mycket liten försvarsmakt. Även om ÖB får de pengar han har begärt för att genomföra den reform som riksdagen har beslutat om kommer vi ändå bara att ha ett försvar som kan stå emot ett angrepp i en vecka på ett ställe.

För det fjärde, frågan om Natomedlemskap måste upp på bordet. Sverige är på väg att skaffa sig ett enveckasförsvar. Det enda sättet att upprätthålla en trovärdig avskräckningsförmåga, s.k. tröskelförmåga, med ett så litet försvar är om det kombineras med en försvarsallians. Sverige är idag mer beroende av Nato än vad vi var under kalla kriget. Det är att sticka huvudet i sanden att inte erkänna att det är så.

För det femte, Gotland måste försvaras. Gotland ligger mitt i Östersjön och är av central militärstrategisk betydelse för stabiliteten i hela norra Europa. Genom att lämna ön obevakad har Sverige skapat ett ”säkerhetshål” i Östersjöregionen. Vem ansvarar för Gotland i händelse av en hastigt uppblossad militär kris? Genom att inte ha trupper permanent baserade på ön sänder Sverige ut ett budskap till omgivningen att vi inte riktigt bryr oss om vårt eget territorium. Detta skapar osäkerhet.

Utöver detta finns givetvis andra frågor som är av stor vikt. Vanligtvis brukar försvarsmaktsanställda vilja tala om rekryteringsproblem och anskaffning av materiel. Det måste också diskuteras, men om vi inte får de stora frågorna rätt får vi inte heller ordning på de små frågorna. Det är liksom ingen mening med att diskutera vilka vapensystem som ska införskaffas om riksdagen inte ens vill anslå tillräckligt med pengar.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Att döma utan att lyssna

Ett uppföljande inlägg om Uppdrag gransknings reportage ”Bögbotarna” (se förra inlägget). Jag har idag fått information om att ärkebiskopen inte hade talat med de anklagade innan han lät sig intervjuas av SVT. Ändå fäller han yttranden om vad som är lämpligt och inte lämpligt.

I mitt förra inlägg kritiserade jag ärkebiskopen för att han inte försvarade tystnadsplikten, vilket jag tycker är det största problemet i sammanhanget. Nu förstår jag att han dessutom talat med SVT utan att ha försökt skapa sig en egen bild av vad som faktiskt hade hänt.

Anders Wejryd har på hela taget gjort ett bra jobb som ärkebiskop. Det är synd att hans tid ska sluta på detta vis. Men för kyrkans skull måste kritiken framföras.

En biskop är en ledare och en ledare måste stå upp för sina medarbetare även när det blåser. Om det framkommer uppgifter om att en medarbetare har gjort saker som är felaktiga ska ledaren inte försvara detta, men han måste givetvis själv först undersöka om anklagelserna är äkta. Och han måste tala med den anklagade för att ta del av hans version av vad som hänt.

Man måste inte vara ledarskapsexpert för att förstå att det är så man ska handla. Om någon riktar anklagelser mot en vän tar man självklart kontakt med sin vän för att höra hans eller hennes version innan man bildar sig en egen uppfattning. Man överger inte en vän bara för att anklagelser riktas mot honom.

Men det är vad ärkebiskopen gör när han kommenterar SVT:s reportage utan att ha talat med de anklagade. Han tar SVT:s version för given. I intervjun talar han om att en granskning ska följa och att den ska göras på ett rättssäkert sätt. Själv har han dock redan bildat sig en uppfattning om vad som är rätt och fel i detta fall, trots att han bara har hört anklagelseakten. Han har inte hört försvaret.

Någon kanske tänker att Uppdrag granskning har solklara bevis. Allt finns inspelat. Inget att diskutera. Brottet är begånget och det är onödigt att låta en tidsödande rättsprocess ha sin gång.

Men om man bryr sig om att vårda sitt ledarskap, och om man bryr sig om rättssäkerheten, går man inte händelserna i förväg. Svenska kyrkan har en rättsprocess med egna jurister som prövar den här typen av ärenden. Förtroendet för denna rättsprocess vilar på samma sätt som förtroendet för svenska statens domstolar på att man är noga med att låta rättsapparaten ha sin gång. Även mål där bevsningen är solklar prövas omsorgsfullt. Det är också så en chef måste agera när det riktas anklagelser mot en underordnad.

Fotnot: Jag vill inte gärna berätta hur jag kan veta att ärkebiskopen inte talat med de anklagade innan han talade med SVT, men uppgiften kommer från en person som varit med om det som hänt.

__________________
Pingat på intressant.se.

Absolut tystnadsplikt måste vara absolut

Om man häller upp vatten i en hink med hål i och vattnet rinner ut, förbanna då inte vattnet utan hinken. Problemet med förra veckans reportage som SVT:s Uppdrag granskning gjorde är inte filmningen med dold kamera utan att två av prästerna bryter mot tystnadsplikten och att ärkebiskopen inte säger nej till att medverka i programmet.

Om prästernas tystnadsplikt ska betyda något måste den vara absolut. Den ska vara vattentät. Och vattentät kan den bara vara om prästerna inte under några omständigheter läcker information från själavårdande samtal.

Den stora skandalen ligger vare sig i att Uppdrag granskning avslöjat att det finns präster som vill ”hjälpa” homosexuella att inte vara det längre eller att journalisterna har inkräktat på tystnadsplikten. Prästerna som prövades var alla från kyrkopartiet Frimodig kyrka. Det är alls ingen överraskning att några av dessa präster ser homosexualitet som ett problem. De är präster som har ungefär samma inställning till homosexualitet som Katolska kyrkan. Inget nytt.

Inte heller tycker jag att man kan bråka om att reportrarna använt dold kamera. Det är förvisso ett oskick att utsätta just själavårdande samtal för detta eftersom det skapar otrygghet bland prästerna. De kan ju inte veta vem härnäst som vill pröva samma sak. Ändå är journalister, såväl bra som dåliga, något man får leva med. Journalistik är som regn. Det ger liv åt naturen men är jobbigt när det faller på en själv.

Nej, den stora skandalen ligger i att två av prästerna i reportaget kommenterar vad som förekommit under ett själavårdande samtal och att ärkebiskopen inte försvarar tystnadsplikten, utan istället spelar med på SVT:s villkor.

Av en vän har jag fått dokumentet ”Tystnadsplikt och sekretess i kyrkans arbete”, antaget av Biskopsmötet 2000. Här kan man läsa vad som gäller för tystnadsplikten ”Slutligen innebär den absoluta tystnadsplikten att inte heller den person som är föremål för den, konfidenten, har möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikten”.

Det går alltså inte ens att lösa prästen från hans tystnadslöfte. Följaktligen kan inte en präst heller tala om vad som förekommit under ett fejkat själavårdssamtal.

Att reglerna är så strikta beror just på att trovärdigheten står och faller med hur säker man kan vara på att en präst klarar av att hålla sitt tystnadslöfte. Alla som har blivit ombedda att hålla en djup hemlighet vet hur svårt det kan vara. Det är så frestande att avslöja hemligheter och det kan ju också röra sig om att personen ifråga avslöjar brottsliga handlingar. Men inte ens detta får en präst avslöja.

Att ärkebiskopen inte reagerar på att någon brutit igenom tystnadsplikten är minst sagt anmärkningsvärt. Svenska kyrkan har tusentals präster och det enda sättet att upprätthålla kyrkans trovärdighet – att man verkligen ska kunna lita på att en präst håller tyst – är att dess främste ledare står bakom tystnadsplikten och inte viker en tum, inte ursäktar att den finns, och försvarar den kosta vad det kosta vill.

Ärkebiskopen ger här prov på mycket svagt ledarskap. Det är tråkigt att behöva konstatera det när han bara har en vecka kvar på jobbet för jag har inget emot honom i övrigt. Men betyget i detta fall är inget annat än underkänt med alla tänkbara mått.

Till sist, för att ingen ska missförstå mig, jag försvarar på intet sätt präster som vill ”hjälpa” homosexuella att inte vara det längre. Det är ett problem att de försöker med detta, men inte oväntat och ingen nyhet. Således inte heller en skandal. Skandalen är att kyrkan inte försvarar sin tystnadsplikt.

_____________________
Pingat på intressant.se.