Därför är det fel med kvoterad föräldraförsäkring

Även detta valår kommer föräldraförsäkringen att debatteras. Folkpartiet har förklarat att man är för ytterligare en pappamånad. Flera av vänsterpartierna vill att försäkringen ska delas rakt av. Risken är stor att moderaterna faller till föga och kompromissar bort denna fråga. Här kommer därför nu en längre text som förklarar varför det i grunden är fel tänkt med kvoterad föräldraförsäkring.

Det viktigaste skälet till att det är fel med kvotering är att det är en frihetsfråga, men det finns även jämställdhetspolitiska skäl som talar mot kvotering. Även de som vill att staten ska ingripa i familjens privatliv bör vara mot en hårdare reglering.

Frihetsfrågan är givetvis den överordnade eftersom det handlar om var gränserna för statens makt ska gå. Som det är nu tar staten en del av allas lön som den sen betalar tillbaks som föräldrapenning. Tanken med detta har varit att skapa ekonomisk trygghet för alla som skaffar barn. Att använda föräldraförsäkringen för att skapa ett mer jämställt samhälle är alltså ett slags brott mot grundtanken i försäkringen.

Oftast tänker vi oss att det finns ett socialt kontrakt mellan staten och medborgarna. Staten har rätt att ta en del av våra pengar men bara under ordnade former. På medeltiden var skatt något som furstar och andra stormän tog ut mest därför att de kunde. Skatten var en form av bekyddarpeng. Stormännen använde sedan skatten som sina egna lekpengar. Oftast genom att föra krig mot varandra. Med tiden kom dock statens makt att regleras. Demokrati infördes och de beskattade fick själva vara med och bestämma hur pengarna skulle användas.

Om vi håller fast vid denna tanke, att grunden för statens rätt att ta pengar av oss är att vi tänker oss att det finns ett kontrakt mellan medborgare och stat, blir det lättare att förstå varför en sådan sak som föräldraförsäkringen inte får användas till vad som helst. Pengarna som har betalats in till denna är inte politikernas lekpengar.

Man kan också jämföra med hur en vanlig försäkring fungerar. När jag köper en hemförsäkring räknar jag med att få hjälp av mitt försäkringsbolag om jag råkar illa ut. Jag ska få ekonomiskt stöd och inget annat. Låt säga att jag har en stor vattenskada som är dyr att reparera. Hur skulle det se ut om Trygg-Hansa lät meddela att de gärna stod för kostnaden men bara under förutsättning att jag skaffade mig sundare levnadsvanor som att motionera mer och äta mindre kött? Jag skulle protestera och hävda att ett sådant krav låg utanför kontraktet.

De som nu vill införa kvoterad föräldraförsäkring vill dock just att försäkringsbolaget, dvs. staten, ska få bryta kontraktet och göra lite som den vill, för att uppnå ett helt annat syfte som inte har med saken att göra.

Men vid sidan av detta finns det alltså skäl som talar mot kvoterad föräldraförsäkring även för den som vill att staten ska in och greja i familjelivet.

Det ideal som kvoteringsförespråkarna har framför ögonen är den traditionella kärnfamiljen anno 2014. Den består av en man och en kvinna som är gifta och har två barn. Makarna är ungefär lika gamla. Båda har lika lång utbildning. Båda lever hela livet ut tillsammans som gifta.

Med denna bild framför ögonen blir det obegripligt att mannen inte tar ut lika mycket av föräldrapenningen som kvinnan. Det kan ju bara bero på att han inte vill, dvs. sitter fast i en förlegad föreställning om att det är mannens uppgift att jobba utanför hemmet och kvinnans uppgift att jobba i hemmet.

Men som nu på senare tid har sagts även från vänsterhåll (ETC) är det inte så här verkligheten ser ut. Tvärtom är det ungefär hälften av alla äktenskap som slutar med skilsmässa. Männen är ofta äldre än sina hustrur och ligger därmed ett par år längre fram i karriären. De arbetar i högre utsträckning i privat sektor och är oftare egenföretagare. Många familjer präglas alltså av ekonomisk ojämlikhet och om äktenskapet slutar med skilsmässa är det oftast kvinnan som ekonomiskt sett förlorar på detta.

I detta perspektiv blir det minst sagt obegripligt varför föräldraförsäkringen ska låsas vid varje förälder enskilt och inte kunna flyttas dem emellan. Föräldraförsäkringen i sin nuvarande form gör att det är möjligt att omfördela pengar från den något mer rike mannen till något mer fattige hustrun. Det går inte att göra med kvotering.

Säskilt illa blir det för kvinnor med låg utbildning, lågt betalt arbete och som är frånskilda. Deras möjligheter att få ut pengar av sina före detta män försvinner nästan helt. Frånskilda flerbarnsmammor brukar alltid lyftas fram som exempel på människor som politiken måste vara särskilt omsorgsfull om. Därför är det obegripligt hur många feminister som kan vara för en reform som försätter just denna grupp i en sämre sits än nu.

Faktum är att något som skulle stärka just denna grupp ännu mer vore om vi övergick från ett system med föräldraförsäkring till ett system med vårdnadsbidrag. Det kan låta märkligt eftersom många lever i föreställningen att vårdnadsbidrag är en högeridé som handlar om att binda fast kvinnor vid spisen.

Men den som gör sig fri från sina fördomar om vad ett vårdnadsbidrag är kan se att det är ett kontantbidrag. Barnbidraget är också ett kontantbidrag. Ett sådant bidrag är inte knutet till föräldrarnas inkomst utan lika stort för varje barn. Ett kontantbidrag är något som stärker kvinnans ställning i familjen eftersom hon får pengar i handen direkt av staten. Hon blir därmed mer ekonomiskt jämbördig med sin man, och mindre beroende av hans arbetsinkomster.

Ganska få feminister har tänkt på detta och därför har de nog svårt att smälta det jag skriver, men ett kraftigt höjt vårdnadsbidrag är något som skulle leda till ökad jämställdhet.

Ett kraftigt höjt vårdnadsbidrag (jag menar kraftigt höjt på riktigt, tänk flera tusen i månaden) skulle också ge just frånskilda kvinnor ökad ekonomisk trygghet, eftersom det skulle göra dem mindre beroende av sina före detta män.

Lägg därtill nu också ytterligare ett faktum, nämligen att mängden skilsmässor inte heller är jämnt fördelat över befolkningen. Antalet skilsmässor är lägre bland högutbildade jämfört med lågutbildade. Och högutbildade har som bekant högre inkomst än lågutbildade, allmänt sett. Den största gruppen frånskilda kvinnor finns alltså bland lågutbildade med låga inkomster.

Därtill är det vanligt bland högutbildade att man gifter sig med någon i samma ålder som en själv. Typiskt sett hittar en akademiker sin äkta hälft under studierna. Båda startar sina yrkeskarriärer samtidigt.

Så ser det dock inte ut i alla andra grupper i samhället utan det finns många kvinnor som har låg utbildning, låg inkomst, gift med en 5–10 år äldre man med högre lön och som ligger längre fram i karriären. Tillsammans har de två eller tre barn (lågutbildade har fler barn än högtubildade). Tänk nu att en av dessa kvinnor kommer fram till att mannen hon har gift sig med är en skitstövel och att skilsmässa är det enda möjliga alternativet för att få ett drägligt liv.

Den fråga jag undrar över är vem det är staten ska stötta? Är det den kvinna som har små inkomster, ansvar för många barn och gift sig med en idiot till karl? Eller är det den högutbildade akademikern med hög inkomst, få barn att ta hand om, som lever med en man som hon älskar och aldrig vill skilja sig ifrån, men är som är dålig på att ta hand om disken?

Så varför har då så många feminister snöat in på att kvotering av föräldraförsäkringen är vägen till ett mer jämställt samhälle? Jag tror att göra med att man inte tänker längre än vad näsan räcker.

De flesta som yttrar sig i denna debatt är högutbildade. De lever i jämställda förhållanden där männen tar ut hela sin andel av föräldraledigheten. I familjer där båda föräldrarna är högutbildade delar man nämligen redan lika. För dem spelar kvotering ingen roll. Det är bara ett bekräftande av det liv som de redan lever.

De ser på statistiken och konstaterar att samhället inte är jämställt, blir förbannade och vill att alla ska göra så som de gör, för de är ju jämställda.

De korkade människor som inte förstår hur man ska göra för att samhället ska bli mer jämställt finns någon annanstans. De finns i underklassen. Statens uppgift måste därmed vara att hjälpa dessa människor att inse sitt eget bästa.

Så här skrev Alva Myrdal 1941 som då tillhörde den intellektuella eliten: ”De enskilda hemmen är en produkt av den epok och den generation, som skapat dem, och följer inte så med i utvecklingen”. De var därför inte skickade att ”fostra sina barn till goda medlemmar av den kamratfamilj, som är framtidstypen.”

Idag år 2014 skriver ministrarna Maria Arnholm och Erik Ullenhag i SvD om ”problemet” med föräldrar som inte vill skicka sina barn till förskolan:

”Ramböll (konsultfirman) har tittat på vad som hindrar föräldrar från att låta sina barn gå i förskola. De har hittat tre olika faktorer: Föräldrarna anser att barnet kan få en likvärdig eller bättre omsorg i hemmet… Det första hindret vill vi angripa genom att förbättra informationen om förskolan… I synnerhet när det kommer till grupper som är svåra att nå behöver vi politiker visa ett ledarskap om att vi behöver bli ännu mer framåtlutade för att nå alla föräldrar.”

Vad skiljer 1941 från 2014? Ingenting. Då var det angeläget för den bildade eliten att modellera underklassen efter sig självt. Samma sak nu.

Jaha, Stefan, nu har du skrivit ett långt inlägg där du sågar ett förslag utan att komma med något alternativ själv. Vill du inte ha ett mer jämställt samhälle?

Jo, det vill jag, men som jag har visat finns det risk för att kvotering försämrar jämställdheten. En motfråga till alla som förespråkar kvotering är därför befogad: Vill inte ni har ett mer jämställt samhälle? Jaså, det vill ni. Men varför lägger ni då ett förslag som inte har några som helst negativa konsekvenser för er själva, men försätter lågutbildade, lågavlönade, frånskilda kvinnor i mycket dålig sits?

________________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

2 kommentarer

  1. Anonym förälder.

    För mig är det självklart att man när man blir förälder blir tilldelad ett antal dagar att ta ut för att ta hand om sitt barn. Alla nyblivna föräldrar får samma antal dagar = en försäkring som alla andra.

  2. marcelo erhamre

    Därför har du fel om f-försäkringen.
    Det var många sakfel som du bygger din tes runt men jag ska försöka bemöta några av dom.
    När det pratas om ”kvoterad f-penning” eller till och med ”tvångskvotering” och ”statens ingripanden” så blir resonemanget så förryckt och sammanhangslöst. Precis som i din text är utgångspunkten att dagens ordning är någon form av naturtillstånd, och förändringar i den är lika med politikers klåfingrighet. Du ägnar en stor del av din text åt vad du kallar frihetsfrågan/principen och samhällskontraktet mellan medborgare och stat. vad du glömmer bort är att föräldrapenningen i dess nuvarande form är en djup inskränkning i förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. När jag förklarar för vänner och släkt boende i dublin, new york eller santiago så baxnar dom att jag kan kräva, (obs inte be…kräva) över ett års ledighet ifårn min arbetsgivare och kräva att komma tillbaka när det passar mig. I de flesta länder kan man, (om man är en kvinna) i bästa fall få några veckors lagstadgat (obetald) ledighet. ska du vara borta längre får du ta permament ledigt.
    Är du lika pigg på att kalla detta för ett inkränkande av frihetsprincipen?
    Föräldrapenningen är även idag ”kvoterad” i den meningen att varje vårdnadshavare tilldelas lika många dagar. Sen har man möjlighet att överföra dem. Det i sig är en avvikelse ifrån socialsöfräkringssystemet sedan sambeskattningens avskaffande, nämligen att ersättningar är personliga, individualiserade. Är det en inskränkning av min frihet att inte min sambo kan nyttja min intjänade akassa? eller att jag inte kan överföra mina CSN terminer till min partner? Det är faktiskt ganska rimligt att skaffar man barn så bör man vilja vara med dem. Vem kan vara förälder åt mig?
    Sen hela resonemanget att kontantbidrag som barnbidrag och vårdnadsbidrag skulle gynna kvinnor och stärka dem i relation till före detta män, förstår jag ärligt talat inte… Hur menar du??? Det du sen föreslår har ganska lite med dagens vårdnadsbidrag att göra utan framstår mer som medborgarlön knutet till barnet, vilket kan vara en intressant idé. Men den kan och bör ju förstås också vara jämt fördelad mellan vårdnadshavarna.
    Sen finns det, som debattartikeln ifrån ETC påpekar situationer som skulle kräva ny beredskap, precis som alla större förändringar i systememen. Jag jobbar vid socialtjänsten så jag vet first hand vilka konsekvener exempelvis försämringarna i sjukförsäkringen skapade.
    Av samma anledning har jag erfaranhet av vilken roll f-penningen kan ha i destruktiva relationer vid seperationer. Även idag kan sviniga män hällre låta sina dagar bränna inne, än att överföra dem till föräldern som faktiskt tar hand om barnen. Om man inte har barnen stadigvarande boende hos sig, antingen permament eller växelvis, så bör man rimligtvis inte vara berättigad till ersättningar som är knutna till barnet. Denna typen av kontroller är inte alls svåra eller mer ingripande än de kontroller som redan görs av försäkringskassan.
    Frågor på det? Som sagt, förklara gärna det där med kontntbidrag igen…