Kemiska vapen i Syrien igen

Kriget i Syrien blir allt sjukare för var dag som går. I skymundan av rapporteringen om kriget mellan kurdiska styrkor och Islamiska staten i Kobane har det också framkommit uppgifter om att Assadregimen använt kemiska stridsmedel mot rebellerna.

Men vänta nu… Var det inte så att Syrien alldeles precis lämnade över alla sina kemiska vapen för destruktion? Jo, men tydligen inte allt. Det som har lämnats över är allt i ”kategori 1”, enligt OPCW, som är de farligaste stridsmedlen. Men det finns annat otäckt kvar som klorgas.

Human Rights Watch rapporterade redan i våras om detta, men fick ingen uppmärksamhet. Sedan har OPCW nämnt samma sak och nu till sist även Institute for the Study of War, ISW, som är en av de bäst uppdaterade tankesmedjorna i Washington när det gäller kriget i Syrien. Enligt ISW skulle de senaste attackerna skett nu i oktober.

Alla dessa rapportörer är försiktiga i sina slutsatser, nästan överdrivet försiktiga. De vittnesmål som Human Rights Watch har samlat in är trovärdiga. För egen del gör jag bedömningen att attackerna verkligen har skett.

Den här gången kan det inte heller råda något tvivel om att det är Assadregimens trupper som är ansvariga eftersom bomberna har släppts från helikoptrar, vilket inga rebeller har tillgång till. Bomberna är så kallade tunnbomber (barrel bombs).

Kemiska vapen är något av det vidrigaste man kan tänka sig. Följaktligen är de också förbjudna enligt internationell rätt. Assadregimen har undertecknat konventionen mot kemiska vapen och gör sig därför skyldig till brott mot folkrätten.

Tyvärr ingrep ingen mot Assad förra året när rebellerna utsattes för en attack med nervgas. USA:s president hade talat om en röd linje som inte skulle överträdas, men när det väl kom till kritan var han inte villig att sätta makt bakom orden. Nu ser vi resultatet. Kemiska vapen används igen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Nu krävs en skarp diplomatisk protest och militär upprustning

Sent på lördagkvällen publicerade SvD en nyhet om att FRA redan på torsdagen snappat upp rysk militär radiotrafik mellan Kanholmsfjärden mitt i Stockholms skärgård och Kaliningrad. Därmed får det anses som säkert att ryska stridskrafter har kränkt svenskt territorialvatten på ett mycket grovt sätt.

Det är Mikael Holmström på SvD som fått ta del av uppgifterna, Sveriges mest respekterade försvarspolitiska journalist. Han skapar ofta rubriker och har såvitt jag vet aldrig haft fel och brukar inte blåsa upp nyheter i onödan. Det finns alltså ingen anledning att tvivla på att det som rapporteras är sant.

Tidigare incidenter, t.ex. den ”ryska påsken”, när ryska flygplan på långfredagen förra året övade en attack mot Sverige, har legat inom ramen för vad ett annat land får göra. Så länge man håller sig inom internationellt luftrum eller internationellt vatten får ett land göra nästan vad som helst. Men här handlar det om att en rysk ubåt är inne i den svenska skärgården, alltså en bra bit in på svenskt territorium.

Kanholmsfjärden.

Sannolikt kommer Ryssland att förneka all kännedom om detta. Ubåtar är mycket svåra att hitta och det kan bli så att den enda bevisning försvarsmakten sitter med är den inspelade radiotrafiken. I det läget är det troligt att Ryssland påstår att svenska försvarsmakten hittat på allt. Följ gärna Russia Today för att se vad propagandisterna säger.

En kränkning som är så allvarlig som denna måste följas av att Sverige protesterar på hårdast möjliga vis. Den ryska ambassadören bör kallas till svenska UD omedelbart och avkrävas en förklaring. Sveriges ambassadör i Moskva bör kallas hem för konsultationer. Därefter bör statsministern göra ett skarpt uttalande och överlämna en protestnot till Ryssland på samma sätt som Olof Palme gjorde 1983. Sverige bör också ta upp händelsen i EU och begära att EU-länderna ställer sig bakom ett uttalande där Ryssland kritiseras.

Men den diplomatiska delen blir meningslös om den inte också backas upp med att regeringen annonserar att den vill rusta upp försvaret. Särskilt gäller detta försvarets förmåga att bedriva ubåtsjakt. Sverige har idag inte ens en bråkdel av de resurser vi hade på 1980-talet. Först om fyra år beräknas det att vi har helikoptrar på plats som kan användas för detta. Det säger sig självt att ett land med så låg försvarsförmåga inte blir respekterat.

Är allt detta nödvändigt? Någon risk för ett verkligt krig föreligger ju ändå inte. Och blir inte Ryssland provocerat om vi rustar upp? Väntar då inte ännu fler kränkningar?

Försvarsmaktens viktgaste uppgift är inte att föra krig. Den som tror det förstår inte hur internationell politik fungerar. Försvarsmaktens viktigaste uppgift är att vara en vaktstyrka. När en vaktstyrka fungerar som bäst händer ingenting. En vaktstyrka håller skurkar på avstånd genom att vara respektingivande. Det är samma logik som polisen arbetar efter. Polisen bär vapen men inte för att verkligen skjuta, utan för att brottslingar ska vara rädda för dem.

Att Ryssland skulle bli provocerat av att Sverige rustar upp är också en missuppfattning. Den ryska regimen spelar ett fult spel mot oss med provokationer där meningen är att vi ska bli rädda och nervösa. Om vi ens köper ett enda Gripenflygplan till kommer den att säga ”Ni rustar mot oss! Ni vill ha krig!”. Men det är ett spel som man inte ska bry sig om. Ryssland självt skulle ställa till med en långt större scen än vad vi sannolikt kommer att göra nu om det var Sverige som ertappades med en ubåt på ryskt territorialvatten.

Sverige bör agera med kraft därför att Ryssland sedan kriget i Ukraina började agerar aggressivt på alla fronter och inte bara mot oss. Det är kränkningar av territorium och aggressiva militära övningar. Det är angrepp med propaganda och handelsblockader. Slutligen är det också Ryssland som är ansvarigt för kriget i Ukraina och som tack vare sin överlägsna krigsmakt stulit territorium på ett sätt som inte har förekommit sedan slutet på andra världskriget.  Allt detta är oacceptabelt beteende och vi måste protestera.
_________________

Pingat på intressant.se.

Vinstförbudet är värt ett nyval

Nu har jag läst överenskommelsen som MP, V och S gjort om vinstdrivande företag i välfärden. Jag är ärligt överraskad över att S kan gå så långt att man mer eller mindre vill förbjuda vinst helt och hållet. Att MP står bakom detta är än mer obegripligt. Det här är döden för många hårt arbetande företagare.

Förra veckan träffade jag en vän som berättade om sitt företag. För kanske 15 år sedan startade han och några vänner ett företag som tillhandahåller stöd för psykiskt sjuka. Klienterna är inte sjukare än att de klarar sig själva men måste ha stöd. Firman är liten och har gått bra. Min vän har tjänat bra med pengar på det.

Frågan är nu: Har han snott pengar av skatten? Historien bakom det här företaget var att tre personer slog sig samman för att se kunde erbjuda bättre vård än den kommunen tillhandahöll. Gick det att göra bättre? Smartare? Högre kvalitet? Det blev till och med uppmuntrade av kommunen som tyckte att det behövdes alternativ. Kommunen var inte rädd för konkurrens.

Hårt och skickligt arbete betalade sig. Det visade sig att de var smartare och bättre än kommunen. De kunde ge klienterna precis vad de behövde. Det blev pengar över.

Men vems pengar handlar det om när företaget har levererat precis vad som har överenskommits? Är det företagets? Eller ska företaget betala tillbaka de pengar som blir över?

Enligt vänsterpartierna ska pengarna uppenbarligen betalas tillbaka, för annars är det ”slöseri”. Att kommunens egen verksamhet gör av med alla sina pengar utan att leverera högre kvalitet ses inte som slöseri.

Resultatet av detta bli att den som anstränger sig, jobbar hårt för en bra sak, bestraffas för det. Medan den som inte vill utveckla sin verksamhet, inte vill arbeta hårt, inte bryr sig om att använda pengar effektivt utan låter dem rinna mellan fingrarna får beröm och kallas för ”solidarisk”.

Hela denna filosofi är genomrutten. Enligt planerna ska en lagstifning vara på plats 2016. Jag hoppas att detta blir Stefan Löfvens sista stund som statsminister, att detta i grunden företagsfientliga förslag tvingar fram ett nyval. Det är det värt.

(Jag kan inte säga vilket företag eller kommun det handlar om, men det är inte Uppsala.)

___________________________
Pingat på intressant.se.

”Den där bloggaren” svarar Kaplan

Hade jag vetat att Mehmet Kaplan (MP), vår nyutnämnde bostadsminister, skulle likna jihadister som reser från Sverige till Syrien vid frivilliga i finska vinterkriget, hade jag självklart satt mig längst fram vid ABF:s seminarium i Almedalen med en mikrofon. Då hade vi haft en inspelning. Nu kom det som en överraskning. Det enda jag kunde göra var att anteckna vad han sa.

Idag i P1-morgon fick Kaplan frågan vad han egentligen kan ha menat med att prata om Finlandsfrivilliga. I intervjun omnämns jag som ”den där bloggaren”. Kaplan påstår också att jag är den ende som missuppfattat vad han ”egentligen” skulle ha menat, och att han var tydlig i sitt budskap.

Ämnet om jihadism och Finlandsfrivilliga kommer vid 5.27 minuter i intervjun:

Ämnet för seminariet i Almedalen var islamofobi. Dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag var där och menade att det bland muslimer i Sverige finns människor som har rest som jihadister till Syrien och att detta är ett problem.

Mehmet Kaplan och Rashid Musa (från Sveriges unga muslimer) svarade att de visserligen var mycket bekymrade över detta, men de ”förklarade” också för publiken att dessa män egentligen inte var några extremister. Det var unga män som åkte dit men väl där var det inte osannolikt att de upptäckte att kriget i Syrien inte var något för dem och vände hem igen. ”De är inga självmordsbombare”, sa exempelvis Musa.

Det var i det sammanhanget, när Kaplan och Musa, skulle förklara vad det är för människor som åker som jihadister till Syrien som Kaplan nämnde frivilliga från Sverige som deltog i finska vinterkriget.

Ämnet för seminariet var som sagt islamofobi och jag uppfattade det som att Kaplan förde in liknelsen med Finlandsfrivilliga för att ge problemet rätt proportion.

I Sverige betraktas allmänt Finlandsfrivilliga som modiga hjältar som kämpade för Finlands sak. Detta vet Kaplan. Det är därför som jag menar att han bagatelliserat problemet med jihadister. Det finns ingen i Sverige som har något negativt att säga om de Finlandsfrivilliga. Genom att jämföra jihadisterna med dessa förminskar han problemet.

I intervjun i P1-morgon säger Kaplan att han vill ”problematisera” frågan. Ordvalet – problematisera – är typiskt för den som vill relativisera ett moraliskt problem. Vi har hört det förut och vi går inte på det.

Tips till den journalist som vill göra sin egen granskning av vad som hände: Intervjua Erik Ullenhag. Han var också där och hörde vad som sades.

Länkar till mina tidigare inlägg i frågan:

Miljöpartiet liknar jihadister vid frivilliga under finska vinterkriget

Kaplan medger att han jämfört jihadister med frivilliga i finska vinterkriget

Mindre intressant men ändå värt att känna till är att det finns en journalist därute som jobbar intensivt på att försöka baktala mig för att jag skrivit om detta, Linus Hugo på Göteborgs-Posten. Han har skickat ut ett mejl till en massa kolleger där han varnar för ”spindoktorn”. Jag citerar:

Hej flera skribenter,
Innan ni fortsätter sprida uppgifterna om Mehmet Kaplans Almedalen-uttalande vidare kan det var bra att veta detta:
Den enda person som hört Kaplans omtalade vinterkrigsuttalande i Almedalen, Stefan Olsson på tankesmedjan Frivärld, har inte kunnat leverera ett enda citat eller inspelning på vad Kaplan ska ha sagt. Han vet helt enkelt inte vad Kaplan egentligen sade.
Stefan har även i Hufvudstadsbladet, redan 3/7, medgett att Kaplan INTE gör jämförelsen mellan Syrien och Vinterkriget.

Stefan Olssons kommentar Ur HBL 3/7:

Fick du uppfattningen att han jämförde
Syrien med vinterkriget?
– Nej det var inte så att han i sitt anförande
sade att nu ska jag jämföra
de här två situationerna och jag anser
att de till fullo är varandra lika, så
sade han inte. Men varför ta upp denna
fråga? Jag förstår inte var jämförelsepunkten
ligger.

I samma tidning, finska Hufvudstadbladet (den enda tidning som uppfattade det som en nyhet under Almedalen), avfärdar också Kaplan Stefans Olssons tidigare påståenden:

Jämförde du situationen i Syrien
med vinterkriget?
– Nej, jag gjorde inte det och jag gör
inte det. Man ska inte jämföra dem.
Men det uppfattades som en jämförelse
och det är att beklaga om det
är någon blev upprörd.

I somras blev jag blev väldigt förbryllad över hur en diskussion kunde gå igång i sociala medier kring ett uttalande som INGEN kunde citera.
Det sprids fortfarande som en sanning av högerextremister, vilket inte är särskilt förvånande.
Men jag blir förvånad över att seriösa skribenter fortsätter sprida en persons, spindoktor Stefan Olssons, oerhört grunda påståenden, oavsett vad man tycker om Kaplan i övrigt.

Som jag skriver inledningsvis. Om jag ens hade kunnat ana att Mehmet Kaplan skulle likna jihadister vid Finlandsfrivilliga hade jag självklart spelat in allt. Men hur skulle jag kunna veta det? Som framgår av vad Kaplan själv säger idag i radio och som han bekräftat för Hufvudstadsbladet har dock den här liknelsen gjorts. Det vi träter om är hur det ska tolkas. Inte om fakta. Och det är det inte lätt för Linus Hugo att säga någonting om för han har ju inga källor alls för sina teser, och var inte heller på seminariet själv.

_____________________________________
Pingat på intressant.se.

Vilka röstade ”egentligen” på SD?

Allt sedan valet har jag lyssnat till och läst olika förklaringar till vilka som ”egentligen” har röstat på SD. Det är som om en ny folkgrupp har uppenbarat sig hos oss. Eller har det landat en grupp utomjordingar? 

Vi vet från vallokalsundersökningen att en stor del av SD:s nya väljare kommer från de borgerliga partierna och vi vet att Moderaterna har tappat stort. Men vi vet från tidigare undersökningar också att många SD-väljare kommer från Socialdemokraterna. En person som enkelt reder ut detta är Markus Uvell i Dagens Samhälle. Exempelvis påminner Uvell om att en stor del av LO-kollektivet hyser konservativa värderingar i frågor om familj, jämställdhet m.m. Det finns också bekräftat sen tidigare att många LO-medlemmar har samma uppfattning som SD i invandringsfrågor. Steget från LO till SD är inte så stort som man kan tro.

Foto: News Øresund – Johan Wessman

Det nya är dock att SD också går framåt i grupper där man inte kan hänvisa till att väljarna  tillhör en lågutbildad besviken arbetarklass. Jag fick förra veckan muntligen ta del av resultaten av Demoskops analyser och man menar att SD vann så mycket som 5-6 procent även bland SACO-medlemmar.

När SD fortfarande låg på omkring 5 procent tänkte också jag som så att det var en liten grupp extremt sura och invandringsfientliga män som röstade på partiet. (Det är ju sällan man ser en glad SD:are.) Och så var det nog. Men nu har partiet 12,9 procent. De nya väljarna är helt andra människor.

Om jag får önska något av mitt parti, Moderaterna, men även alla andra som nu vill vinna tillbaks väljarna som gick till SD, så är det att sluta tala om dem som mindre vetande. Precis som i andra partier finns här människor som låter sina politiska åsikter styras av sin socioekonomiska ställning, sin låga utbildning, som inte kan tänka helt klart och låter sig luras av enkla budskap. Men en stor del av SD:s väljargrupp är högt utbildad, vältalig, påläst och med mycket genomtänka idéer om hur de vill att samhället ska utvecklas.

Denna del av SD:s väljare är omöjlig att vinna tillbaka med kampanjer av den typen som Expressen körde med i valrörelsen där man grävde fram så mycket skit om SD-kandidaterna man kunde hitta. Den påläste SD-väljaren vet allt detta redan. Hon röstar på SD trots detta. Det är inte fråga om att hon inte kan tänka klart utan om att hon väljer att ha överseende med partiets brister. När hon väl har fattat sitt beslut hjälper det föga att Expressen kommer dragande med ännu ett skandalreportage.

Precis som i alla andra partier finns det väljare i SD som kan vinnas tillbaka genom att man fixar till arbetslösheten på vissa orter så att folk blir lite gladare. Men en stor del av partiets väljare kommer bara att kunna vinnas tillbaka om man diskuterar med dem som vanliga rationella människor. Denna slutsats låter banal när man väl kommer fram till den, att man ska tala med väljarna och inte utgå ifrån att de är mentalt efterblivna, men tyvärr är det fortfarande många förståsigpåare som går omkring och letar efter en metod som ska lösa problemet. För ”egentligen” kan de väl inte har röstat på SD om de hade varit vid sina sinnens fulla bruk?

_________________

Pingat på intressant.se.