40 procent säger ja till Natomedlemskap i ny Sifo

SvD rapporterar att Natovännerna blir allt fler. Nu skiljer det bara 2 procentenheter mellan ja och nej. De positiva är 40 procent och de negativa 42. Det rör på sig.

I somras gjorde Frivärld en mätning med hjälp av Demoskop. Det var den första efter att Ryssland hade erövrat Krim. Den mätningen visade 56 procent nej och 37 procent ja. 37 procent var den dittills högsta uppmätta ja-siffran. Min tolkning var att andelen obestämda minskade, men att nejsidan tjänade mest på det. Argumentet skulle i så fall ha varit att svenska folket i tider av oro sökte sig tillbaka till något gammalt och välkänt.

Men nu visar Sifo helt nya siffror. Av allt att döma har nejsidan störtdykt, från 51 procent i Sifos mätning i mars till 42 procent nu. Det är en stor och snabb förändring.

Vad förklarar? Det framgår inte av Sifos undersökning hur folk tänker så vi får gissa. Min gissning är att det är en kombination av tre saker: Rysslands aggressiva politik, det ökade intresset för försvarsfrågor i Sverige och ubåtsjakten som bekräftade det som försvarsdebatten handlat om, nämligen att försvaret är alldeles för litet för att möta ett aggressivt Ryssland.

Jag tolkar det alltså som att svenska folket är på väg att vakna upp. Hela Europa har levt med ett önsketänkande när det gäller Ryssland. Det var inte bara Sverige som rustade ned. Även länder som Lettland och Litauen gjorde det. Få trodde att Vladimir Putin skulle börja försöka erövra territorium. Nu ser det dock ut som att de flesta har förstått Putins sanna karaktär. Då är det dags att se om huset och om man vet hur litet det svenska försvaret är framstår Natoalternativet som den mest rimliga lösningen. Alternativet skulle ju vara en återgång till kalla krigsförsvaret som vi alldeles nyligen avskaffade.

______________

Pingat på intressant.se.

Moderater som gick över till Sverigedemokraterna

Fredrik Reinfeldt kommer att gå till historien som en av de främsta moderatledarna, i klass med Gösta Bohman och Arvid Lindman. Han ryckte upp ett misskött men i grunden sunt parti och lyckades en gång för alla punktera den socialdemokratiska dominansen. Däremot gjorde han inte allt rätt. Demoskops siffror visar att Sverigedemokraternas framgång i valet tyvärr kan sägas vara en bieffekt av Reinfeldts strategi.

I veckan publicerade Timbro och Demoskop siffror på vilka väljare det var som gick över till SD. Eftersom jag jobbar granne med Timbro har jag fått ta del av siffermaterialet. Av detta framgår att det tyvärr tycks vara tidigare pålitliga konservativa moderater som har övergett partiet och stött SD istället.

Det är alltså inte så som vissa sa i eftervalsdebatten att de som lämnade M och gick till SD var personer som i valen 2006 och 2010 hade gått från S till M. Demoskop har  låtit intervjupersonerna själva svara på frågan om hur de definierar sin politiska ideologi: ”socialdemokrat”, ”socialist”, ”liberal”, ”socialliberal”, ”nationalist”, ”grön” eller ”konservativ”. Den grupp som på detta vis själv definierar sig som ”konservativ” är 13 procent sett till hela väljarkåren.

Därefter har Demoskop tittat särskilt på den grupp som lämnat M och gått till SD för att se hur många av dem som kallar sig ”liberaler”, ”konservativa”, ”socialdemokrater” etc. (Märk väl att vad man identifierar sig som och röstar på för parti inte är samma sak. Det finns socialdemokrater som röstar på M och vice versa.) Det visar sig då att av dem som gick från M till SD är det drygt 40 procent som säger sig vara ”konservativa”.

Med andra ord, den största grupp inom moderaterna som lämnade partiet och gick till SD var de som själva säger sig vara konservativa. Intressant nog är dock inte alla som lämnade M och gick till SD ”konservativa” utan 22-23 procent av dem identifierar sig själva som ”liberaler” och ytterligare cirka 15 procent definierar sig som ”socialliberaler”.

Vad har då detta med Reinfelt och Nya Moderaterna att göra? Jo, Demoskop kan i sin undersökning också visa vilka frågor nya SD-väljare tyckte var viktiga. Inte överraskande är det invandringsfrågan som är den i särklass viktigaste. Men som nummer två kommer ”lag och ordning”, en typisk konservativ fråga.

Därefter kommer i viktighetsordning ”Sveriges ekonomi”, ”vård och omsorg” samt ”skola och utbildning”. Som sjätte viktigaste fråga kommer ”försvarsfrågor”. Den sista frågan är intressant eftersom väljarkåren som helhet har den som sin trettonde viktigaste fråga. För dem som gick över till SD i valet är försvarsfrågan viktigare än vad den är för väljarna allmänt sett. Däremot är försvarsfrågan hos denna grupp inte mer än den sjätte viktigaste frågan. Att försvarsfrågan ändå sticker ut bekräftar att SD lyckats vinna konservativa väljare.

Som bekant gjorde Reinfeldt ett par centrala strategiska ställningstaganden. Ett av dessa var att inte driva frågan om en förändrad arbetsmarknadslagstiftning för att slippa en strid med LO. Ett annat var att prioritera ned försvarsfrågan. När Reinfeldt tillträdde 2006 var det fortfarande ingen som trodde att Vladimir Putin skulle påbörja erövringståg i Europa. Alltså kunde han ostraffat ignorera försvarsfrågan eftersom de försvarsvänliga konservativa moderaterna ändå inte skulle lämna partiet.

Men nu kom migrationsfrågorna att bli centrala under Reinfeldts andra regeringsperiod och för att slippa ha med Sverigedemokraterna att göra genomförde han en överenskommelse med Miljöpartiet. Därmed desarmerade han migrationsfrågan i riksdagen och isolerade SD från den enda frågan partiet bryr sig om.

Allt detta var skickligt gjort eftersom det möjliggjorde att han kunde hålla samman Alliansen och han kunde genomföra den fråga som han själv prioriterade – skattesänkningarna på inkomster.

Kalkylen byggde emellertid på att den konservativa falangen i partiet inte skulle rymma. Traditionellt sett har ju de konservativa i partiet aldrig haft någonstans att ta vägen annat än att gå över till Kristdemokraterna, vilket inte påverkar regeringsunderlaget. 2006 satt inte SD i riksdagen och det var ingen risk att någon skulle smita. Men sedan 2010 råder som bekant ett annat läge.

Reinfeldts strategiska miss ligger i att han inte förstod hur partiets konservativa falang skulle reagera på den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och kanske även på hanteringen av försvarsfrågan. Den konservativa falangen är visserligen generös i sin syn på flyktingmottagning men i sann konservativ anda tycker man också att generositeten har en bortre gräns. Den bortre gränsen för generositeten var något som Reinfeldt aldrig talade om. Istället öppnade han valrörelsen med sitt tal om att vi ska öppna våra hjärtan, vilket jag så här i efterhand tycker var onödigt eftersom svenskarnas hjärtan redan är öppna.

Till sist, när jag skriver detta är det inte med bitterhet gentemot Reinfeldt, för jag har själv varit med och stöttat denna strategi som partimedlem. Föregångarnas politik var inte bättre. Jag är ingen ”gammalmoderat”.”Gamla moderaterna” fick 15,7 procent i valet 2002. Däremot tycker jag att det är viktigt nu att vi utväderar vad vi har gjort och omprövar vår politik. Det var också så Reinfeldt gjorde när han tog över ledningen.

Demoskops undersökning kan laddas ned här.

___________________

Pingat på intressant.se.

Lätta inte på trycket mot Ryssland

Igår talade jag på den konferens om säkerhet och beredskap som länsstyrelsen i Uppsala län anordnar en gång om året. Jag var ombedd att komma och ge ett värderande perspektiv på olika säkerhetspolitiska problem och jag passade på att sammanfatta varför det är så viktigt att inte släppa fokus på Ryssland.

Tyvärr finns det ledande politiker i Europa som av någon anledning inte vill forstätta med en tuff linje visavi Vladimir Putin. Ungerns premiärminister Viktor Orban är en av dem. En annan är EU:s nya utrikeschef Federica Mogherini. Orban ska hjälpa Ryssland att bygga en ny gasledning för att undgå att behöva exportera gas via Ukraina. Mogherini i sin tur började sitt nya uppdrag genom att ifrågasätta värdet av ekonomiska sanktioner mot Kreml.

Själv har jag konsekvent hävdat att det är synnerligen viktigt att inte ge efter. Ryssland är inte samma stormakt som Sovjetunionen var men har ändå ett tillräckligt starkt inflytande över världspolitiken för att kunna skapa problem. Här är några punkter:

1. Ryssland är en av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Landet kan blockera FN-insatser och gör detta. Det finns fortfarande inga ekonomiska sanktioner mot Assadregimen, som är en allierad till Ryssland. Resultatet har gjort att Syrien utvecklats till ett osannolikt helvete med över 190 000 döda.

2. Ryssland är en kärnvapenmakt. Den enda som kan utmana USA:s styrka.

3. Ryssland är en av världens ledande vapenexportörer.

4. Ryssland är en av de största leverantörerna av gas och olja till olika EU-länder, däribland Tyskland.

5. Genom ockupationen av Krim blev Ryssland det första land i Europa sedan 1945 som stal territorium av en mindre och svagare granne i kraft av överlägsen militär kapacitet. Inte ens det i alla andra avseenden genomonda Sovjetunionen bröt mot regeln att stjäla territorium efter andra världskrigets slut.

6. Ryssland har sedan tidigare skapat ett antal ”frusna konflikter”. Ryssland kontrollerar Sydossetien och Abchasien i Georgien och Transnistrien i Moldavien. Det är territorier som inte tillhör Ryssland men som man de facto kontrollerar. Med Krim lades ytterligare ett sådant territorium till listan. Och av allt att döma har Putinregimen aptit på ytterligare delar av Ukraina också.

7. Ryssland jäklas dagligen med de små baltiska staterna. Dessa är Natoländer och någon risk för att de skulle råka ut för regelrätta militära aktioner finns inte. Däremot använder sig Ryssland av alla andra medel för att bråka med dem, handelsblockader, propagandakrig.

Ryssland har alltjämt en central roll i världspolitiken och är tillräckligt starkt för att skapa oreda. I Sverige fokuserar vi ofta på om Ryssland utgör ett militärt hot mot oss. Slutsatsen brukar bli att det inte finns någon risk för krig. Alltså finns det inget för oss att bry oss om.

Den diskussionen tycker jag bortser från den breda bilden av att ett aggressivt och vårdslöst Ryssland är ett globalt problem. Exemplet med hur Ryssland saboterat alla försök att komma tillrätta med inbördeskriget i Syrien visar detta. Det är till Sverige folk från Syrien flyr. Migrationsverket kommer med nya prognoser om att flyktingmängden ökar från en redan hög nivå. Det är inte Ryssland som har orsakat detta, men det är en konsekvens av att omvärlden inte sätter tillräckligt hård press på detta land.

___________________

Pingat på intressant.se.