Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Volymfrågan. Det går inte längre att undvika den. Migrationsverkets prognos för antalet asylsökande för i år är 80 000. Prognosen för nästa år är också 80 000. Sverige har aldrig tagit emot så mycket flyktingar som nu. Kommunerna är hårt pressade att ta hand om dem. Samtidigt har Sverigedemokraterna gått kraftigt framåt och skapat ett parlamentariskt dödläge.

Det här är en lång text och därför ger jag slutsatserna i punktform redan här i inledningen:

  • Flyktingströmmen till Sverige är just nu större än vad den någonsin har varit tidigare.
  • Kommunerna är hårt pressade av flyktingmottagningen.
  • Det bör gå att skärpa reglerna för vilka som får asyl och vilka som ska tillåtas anhöriginvandra utan att vi blir moraliska monster.
  • Sverige är Europas mest generösa flyktingmottagare och det finns ingen risk för att vi skulle förlora tätplatsen.
  • Den nuvarande flyktingpolitiken saknar bred folklig förankring, men bör kunna få det om den reformeras.
  • Det bör gå att vinna tillbaks de väljare som gick till SD i senaste valet genom en förändrad invandringspolitik utan att SD ”normaliseras”. Tidigare strategier har ändå inte fungerat.

Jag är en av dem som fram till nu inte oroat mig över volymen, men har tänkt om på grund av den stora strömmen av flyktingar från Syrien. Det är för mig också uppenbart att den hittillsvarande politiken saknar den folkförankring som ett politikområde av denna vikt måste ha. Inte minst är det mitt eget parti som gjort förluster på grund av detta. Till nyvalet i mars vill jag därför se en annan invandringspolitik.

Min ingång i den här frågan är att jag vill att Sverige alltjämt ska vara ett generöst flyktingland. Men för att bevara något måste man också våga reformera. Reformera för att bevara.

Europas generösaste flyktingland

Hur generöst är Sverige idag? Faktum är att Sverige är Europas i särklass mest generösa flyktingmottagare. Enligt Eurostat gav Finland uppehållstillstånd till 1 795 personer 2013. Danmark 3 360, Storbritannien 13 400, Tyskland 26 080 och Sverige 26 395.

Sverige ligger i täten som ohotad etta. Jag skulle säga att det inte ens finns någon tvåa eller trea. Vi beviljar fler uppehållstillstånd än Tyskland som har en befolkningsmängd som är tio gånger större än Sveriges.

Sveriges generösa tilldelning av uppehållstillstånd är förmodligen det som bäst förklarar varför flyktingströmmen är så stor just till Sverige. Enligt Eurostat tog Sverige 2013 emot 54 350 asylsökanden. Danmark tog emot 7 230.

Hur stor är tillströmningen? Ett argument som har förts fram är att vi har haft stora strömmar förr, t.ex. under Balkankrigen.

Siffrorna visar emellertid att nivåerna är avsevärt högre. Tabellen nedan visar hur det såg ut 1990 i jämförelse med idag. Enligt Migrationsverkets statistik tog Sverige emot 84 018 asylsökanden 1992. Men det var bara det året. 1991 tog Sverige emot 27 351. 1993 tog vi emot 37 581 och 1994 var vi nere på 18 640 asylsökande.

Siffrorna nu ser helt annorlunda ut. 2012 var antalet asylsökande 43 887. 2013 var de 54 259. För 2014 räknar Migrationsverket med att det blir 80 000 och även 80 000 för 2015. Flyktingströmmen är alltså avsevärt större nu än vad den var tidigare.

Till saken hör också att det inte finns något som talar för att kriget i Syrien är på väg att ta slut. 2014 var ett mycket mörkt år när kriget också spred sig till Irak. Vi kan alltså stå inför en ännu större flyktingström. Siffran 80 000 är Migrationsverkets lägsta gissning.

Dagens nivåer av asylsökanden är betydligt högre än vad de någonsin har varit tidigare. Men vi kanske ändå klarar av att ta emot 80 000 asylsökande per år? Jag tvivlar starkt på det. Det kommer många rop på hjälp från kommunerna ute i landet. Ett exempel är de 14 kommunstyrelseordförande i Västernorrlands och Gävleborgs län som i början av november skrev till Sveriges kommuner och landsting. I brevet beskriver man hur det går till när Migrationsverket slår upp ett nytt flyktingboende:

Migrationsverkets uppgift är att ordna boende för flyktingar. I det ingår ett sekretessbelagt anbudsförfarande, beslutat på EU-nivå, där privata entreprenörer konkurrerar mot varandra. Den som uppfyller vissa kriterier och har lägst pris vinner.

Migrationsverket meddelar inte berörd kommun om hur många flyktingar de ska ta emot – och när – förrän beslutet är fattat.

Detta medför att det i princip blir omöjligt att planera för de uppgifter som enligt lag ligger på kommunerna. Det handlar givetvis om skola, socialtjänst och SFI-undervisning.

Ett annat problem är att det är i kommuner som historiskt har haft stora befolkningsminskningar som det finns flest tomma hus och det är där det är lättast att erbjuda Migrationsverkets upphandlare billiga lösningar. Konsekvensen blir att ett antal små kommuner får dra ett oproportionerligt stort lass.

Det är landets kommuner som har ansvaret för flyktingmottagningen och som jag ser det är det helt avgörande vad kommunerna säger. Om det är så att kommunerna upplever att situationen är omöjlig är det orimligt att sitta i Stockholm och säga att alla måste göra sin plikt. Kommunerna gör jobbet och riksdagen måste lyssna på dem.

Därutöver har Sverige sina integrationspolitiska problem sen gammalt som jag tänkte att jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Det kan räcka med att påminna sig om att mediantiden för invandrare att få en fast anställning i Sverige är sju år.

Om Sverige vidtar åtgärder som minskar flyktingströmmen något skulle vi gå från att vara Europas mest generösa land till att fortfarande vara Europas mest generösa land.

Det svåra i att säga nej

Men om man stramar åt flyktingmottagningen, betyder inte det att vi då måste säga nej till folk som verkligen är i akut behov av skydd?

Det är den frågan som skrämmer alla mest. När är livbåten full? Man tänker på Titanic och människor som dör i det iskalla havet.

Men ställd på det sättet leder frågan fel. Det här handlar inte om att neka dem skydd som riskerar att få halsen avskuren av galna jihadister. För det är inte alla asylsökande som kommer direkt från krigets Syrien. Fram till och med november i år har det kommit 28 125 asylsökande från Syrien. Som andra land kommer Eritrea med 11 172. Gruppen ”statslös” är på tredjeplats med 7 300 och Somalia är på fjärde plats med 4 363. Den totala siffran fram till i november är 74 347 asylsökanden. Med tanke på att Sverige tar emot så mycket fler flyktingar än alla andra länder i Europa det rimligt att fråga sig om det finns människor i denna grupp som egentligen inte alls behöver skydd. Uppenbarligen gör ju länder som Tyskland och Frankrike andra bedömningar.

Anhöriginvandringen är också viktig inkludera i diskussionen eftersom hur mycket flyktingar med trängande behov av skydd vi kan ta emot i Sverige påverkas av hur många anhöriginvandrare vi vill ge plats för. Under 2013 gavs permanent uppehållstillstånd till 39 783 anhöriginvandrare, varav 10 763 var anhöriga till flyktingar. Övriga är främst ”kärleksinvandrare”.

Det finns ytterligare en aspekt att nämna i detta sammanhang och det är kvotflyktingarna. Sverige tar emot flyktingar genom UNHCR. Det är flyktingar som kommer från krigshärjade områden som UNHCR bedömer har skyddsbehov. Det är människor som inte kan betala flyktingsmugglare att föra dem till Sverige. 2013 tog vi emot 2 187 kvotflyktingar. Övriga flyktingar som kommer till Sverige har tagit sig hit för egen maskin.

Man kan alltså inte säga att om vi drar ned på flyktingströmmen så sänder vi människor i döden. Att Sverige inte tar emot mer än drygt 2 000 kvotflyktingar visar att flyktingmottagningen inte är helt genomtänkt. Kvotflyktingarna är människor som vi med säkerhet vet är i behov av skydd. Deras flyktingstatus har utretts av UNHCR. När de kommer till Sverige ska de kommunplaceras direkt.

De 80 000 som kommer hit på egen hand har vi ingen aning om vilka de är. De hamnar i flyktingboenden där de väntar på att deras ansökningar ska prövas, vilket med nuvarande tryck på Migrationsverket kommer att vara 10 månader om dagens siffror håller i sig, enligt verkets prognos. Därefter kommer många av dem att avvisas.

Den som ändå tycker att det känns obehagligt att vi ska säga nej till vissa som söker asyl bör också tänka på att vi redan som det är säger nej till många. Även om 80 000 flyktingar kommer till Sverige under 2014 kommer antalet permanenta uppehållstillstånd som utdelas att landa på kanske 40 000. Redan idag säger vi nej till många och vad händer med dem? Sänder vi dem i döden?

Det enda sättet att slippa ifrån frågan om någon inte ska få komma till Sverige är att avskaffa asylbegreppet och låta alla flytta in som vill. Så ser dock inte svensk lagstiftning ut idag utan vi säger nej till människor. Ändå hävdar vi att den lagstiftning vi har idag är human. Vi säger nej, men menar ändå att vi är humana. Ska vi då inte alls fråga oss om vi kan flytta gränsen något? Eller är vi säkra på att dagens gränsdragning är den enda humana? I så fall skulle Sverige vara det enda humana landet i Europa för uppenbarligen har övriga länder en striktare policy än vad i har.

Sverigedemokraterna är ett problem

Hur var det då med SD? Frågan om flyktingmottagningens omfattning måste lösas alldeles oavsett vad SD vill. Visst har Sverigedemokraternas framgångar påverkat mig att tänka till, men det är i första hand Migrationsverkets prognoser som jag är mest oroad över. Jag är alltjämt övertygad om att SD:s politik skulle vara katastrofal för landet, inte i det man vill begränsa flyktingmottagningen utan i det att deras politik utsår splittring och misstänksamhet mellan olika grupper i samhället.

Icke desto mindre måste man fråga sig varför en stor andel av väljarna har valt att rösta på ett sådant parti. Den undersökning som Demoskop och Timbro genomförde efter valet visar att de moderata väljare som gick över till SD är skeptiska till det parti som de röstade på. Många av dem röstade på SD trots att de kanske egentligen hade velat röstat på M.

Att det var invandringsfrågan som var den viktigaste för M-väljare att gå över till SD är inte heller någon överraskning.

Men SD:s framgångar är inte bara ett problem för M utan också för landet i stort. I riksdagsvalet fick partiet 12,86 procent. I 18 valkretsar av 29 ligger SD över riksnivån. Som mest i Skånes läns norra och östra, 22,16 procent. På många håll i landet kan man inte tala om att SD är ett litet marginaliserat parti. Landet är fullt med små lokala jordskredssegrar för SD.

I många kommuner i landet har SD blivit större än Moderaterna.

Skillnaden mellan stad och land är också mycket stor. SD har framför allt gjort sina framgångar i kommuner utanför de större städerna, med undantag för Norrland där S alltjämt dominerar.

Sollentuna är en välmående M-styrd kommun strax utanför Stockholm. Min födelseort. Här upplever M knappast SD som ett konkurrerande parti.

Framgångarna har visat att alla de hittillsvarande strategierna för att bekämpa SD inte har fungerat. Det går inte att tiga ihjäl partiet. Inte heller går det att försöka skandalisera enskilda partimedlemmar som Expressen har ägnat mycket arbete åt. Alliansen ingick en överenskommelse med MP i förra mandatperioden för att isolera SD från alla möjligheter att påverka invandringspolitiken. Det fungerade parlamentariskt, men inte väljarmässigt. Det mesta som vi har försökt med har inte fungerat.

Nu finns det en rädsla för att om vi stramar åt flyktingpolitiken så kommer det att ”normalisera” SD eftersom väljare skulle kunna uppfatta det som att vi ger partiet ett erkännande. Men jag skulle säga att normaliseringshypotesen är omtvistad och att man mycket väl kan stjäla tillbaks de väljare som gick över till SD. Det finns framgångsrika exempel på det går att göra. Belgiska Nieuw-Vlaamse Alliantie som är Flanderns konservativa parti har lyckats konkurrera ut Vlaams Belang, Flanderns motsvarighet till Sverigedemokraterna.

I debatten pekas det på Danmark där det går bra för Dansk folkeparti i opinionen och på Norge där det går bra för Fremskrittspartiet. Båda dessa partier är dock mycket äldre än Sverigedemokraterna och bildades redan på 1970-talet. (Dansk folkeparti är en arvtagare till det gamla Fremskridspartiet som leddes av Mogens Glistrup.) De är inte framsprungna ur vitmaktrörelsen. Norska Fremskrittspartiet sitter till och med i regeringen.

Att lägga till är också att det folkliga stödet för dagens flyktingpolitik inte heller är så stort som en del politiker tycks tro. SOM-institutet har siffror på detta sedan en tid tillbaka. Svenskarna har blivit mer positiva till flyktinginvandring med åren men något brett folkligt stöd för att öka volymerna finns inte. 50 procent tycker det är en dålig idé att ta emot fler flyktingar, 18 procent tycker det är en bra idé. Samma mönster avspeglas i hur många som vill minska flyktinginvandringen, 44 procent är för, 31 procent är mot.

Det finns alltså ingen anledning att bara ge upp och tro att de väljare som gick över till SD i valet i höstas är förlorade för alltid. När Sverigedemokraterna var ett litet parti med knappt mätbara siffror var det inget av de etablerade partierna som sa nej tack till dessa väljare. Det är först nu som det sägs att alla som har röstat på SD är ”nyfascister”. Det säger sig självt att en stor andel av dem som röstade på Sverigdemokraterna skulle kunna vinnas tillbaka.

Det här blev ett långt blogginlägg, men ämnet är viktigt. Jag kommer att inom kort skriva två ytterligare inlägg som jag hoppas att ni vill läsa. Det ena kommer att handla om integration och det andra om varför det är betydligt viktigare än vad vi tror att pressa tillbaka SD. Stay tuned.

______________

Pingat på intressant.se.

Provokationerna mot Sverige fortsätter

Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?

De ryska militära aktiviteterna över Östersjön har ökat kraftigt under hösten och det har varit en intensiv vecka där ryska flygvapnet flugit med sina tyngsta bombflygplan för att skrämmas eller hota, eller vad det nu är man vill uppnå. Och igår fick vi veta att ett ryskt spaningsflyg under fredagen flugit utan sin transponder påslagen och på så vis kommit för nära den civila trafiken.

En transponder är en radiosändare som anger ett flygplans identitet, färdväg, flyghöjd m.m. för andra flyg och flygledningen på marken. Det är så man upprätthåller trafikreglerna i luften och det gör flygplanet synligt för andra.

Att stänga av transpondern betyder att man inte vill synas, men det drabbar bara den civila trafiken som är beroende av systemet med transpondrar. Den militära flygbevakningen sker med radar.

Jag tolkar detta som ett försök att skrämmas. Det är en aktion riktad mot den civila trafiken och det är meningen att vi som civilister ska uppfatta det ryska flygvapnet som oberäkneligt och farligt.

Aktionen är i grunden barnslig och har ingenting med ryska ”legitima intressen” att göra, som brukar vara Putins förklaring till det mesta. Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ”Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland”, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.

De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ”artificiella” utan högst påtaliga. Redan tidigare har det noterats att  Rysslands provokationer är en lek med elden. Det finns fler exempel på händelser där om det hade velat sig illa hade slutat med att människor dött. Se min krönika i NT från tidigare i höstas.

Till sist: Många av de provokationer som Ryssland nu genomför är riktade mot Sverige. Jag får helt ärligt säga att jag tror att Kreml överskattar den svenska allmänhetens förmåga att förstå vad som händer. Intresset hos allmänheten brukar vara lågt och vi har en regeringskris som gör att inte ens utrikes- och försvarsministrarna är vakna. Exempelvis skapade Polens försvarsminister rubriker när han sammanfattade den senaste tidens aktiviteter och konstaterade att Sverige hade varit det mest utsatta landet. Den svenska statsledningen sa ingenting, förrän fredagens incident.

________________________

Pingat på intressant.se.

Kålsuparteorin är tillbaka

En gammal men inte särskilt fin tradition i Sverige är att tro på kålsuparteorin, att Ryssland/Sovjet och USA båda är lika dumma. Man trodde att den dog med kalla kriget, men den är tillbaks. Märkligt nog är det SDU som har tagit upp tråden.

Hur man kan vara ”Sverigevän” och se med överseende på Vladimir Putins nya aggressiva utrikespolitik är för mig obegripligt. Ändå är det så Sverigedemokratisk ungdom ser på saken. Jag har gjort en skärmdump på SDU:s ordförande Gustav Kasselstrands kommentarer på Twitter. Han tycker att det är fel att EU har sanktioner mot Ryssland när man inte har det mot USA.

Det är detta som är kålsuparteorin. Samma typ av resonemang förekom flitigt under kalla kriget. Då var det människor till vänster som hävdade att Sovjetunionen och USA var lika goda kålsupare och att det därför var fel att alliera sig med Nato. Det bästa var att vara neutral.

Faktum var att kålsuparteorin nästan var statsdogm i Sverige i och med att vi som gick i skola på 80-talet fick lära oss att den svenska neutraliteten inte bara var en strategisk nödvändighet utan den överlägset mest moraliska ståndpunkten att inta. Att den ena sidan – Sovjetunionen – var en diktatur bortsåg man ifrån. Istället beskrev kålsuparteoretikerna USA:s misslyckade krig i Vietnam, USA:s inblandning i Latinamerika och sist men inte minst USA:s kärnvapen. Allt detta ansågs ”bevisa” att USA var lika dåligt som Sovjetunionen.

Nu är Sovjetunionens arvtagare – Putinregimen – på krigsstigen igen. Redan 2008 attackerades Georgien vilket vi nu vet var en förfäktning till erövringen av Krim och upprorskriget i östra Ukraina. Situationen omkring Östersjön har som bekant också försämrats avsevärt med upprepade ryska gränskränkningar av både Sverige och Finland.

Att Putinregimen är en arvtagare till Sovjetväldet kan det inte heller råda något tvivel om. Jag läser just nu Karen Dawishas bok ”Putin’s Kleptocracy”. En gedigen sammanfattning av Putins karriär. Enkelt uttyckt kan man säga att Ryssland styrs av en grupp korrupta f.d. KGB-officerare. Samma gäng alltså som styrde Sovjetunionen, med skillnaden att de har slutat tro på kommunismen och istället bara tror på att berika sig själva. Demokrati står inte på deras agenda och har aldrig gjort det.

Men för kålsuparteoretikern måste en sådan sak bortförklaras. För annars finns det ju risk för att USA framstår som ett anständigt land. Och SDU har sin uppfattning klar:

 

Nu skriver Kasselstrand att SDU inte har någon linje ifrågan, men som alla vet är det ingen skillnad mellan en ordförandes privata åsikter och vad hans organisation står för. En politiker är inte en tjänsteman. Kasselstrands Putinvänliga åsikter var kända när organisationen omvalde honom till ordförande.

SDU är måhända inte representativt för Sverigedemokraterna i stort, men att ungdomsförbundet hyser dessa idéer säger något om partiet i stort. Jag följer diverse SD-sympatisörer på Twitter och det är helt uppenbart att Kasselstrands Putinsympatier också finns bland dem. Jag har inte hittat någon partiföreträdare som givit uttryck för samma åsikter, men jag har inte heller sett eller hört någon ledande företrädare som tagit avstånd från sitt ungdomsförbund på den här punkten. Att SDU tror på kålsuparteorin betyder alltså inte att moderapartiet gör det, men hur långt från trädet faller äpplet?

Hur denna politik kan vara ”Sverigevänlig” är obegripligt. Diktatorn Putin använder sina militära styrkor för att sätta press på sina grannländer, däribland Sverige. Och SDU tar honom i försvar! Det blir inte mer anti-svenskt än så.

____________________

Pingat på intressant.se.

Gärna nyval men först en ny politik

Jag gillar inte nyvalet. Det är en överreaktion, och jag kan inte se att något parti tjänar på detta. Möjligen kommer Sverigedemokraterna att gå framåt ytterligare. Allt hänger på om partierna kan formulera en invandringspolitik som gör att de som gick över till SD i september vill byta tillbaka.

Den parlamentariska kris som nu har uppståt efter att Stefan Löfvens regering inte har fått majoritet för sin budget är ovanlig för Sverige, och därför upplever vi den som stor, men den är ett ganska normalt inslag i en parlamentarisk demokrati. Det är inget ovanligt med regeringskriser och Sverige hade många sådana på 1920- och 1930-talen.

De går att lösa utan att man utlyser nyval. Tyskland löste sitt problem med en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Finland kör alltid med breda regeringskoalitioner i alla möjliga partikombinationer. Det är därför som jag tycker att partierna kunde ha försökt tala med varandra ytterligare en gång. Det har överlagts mycket lite mellan regeringspartierna och alliansen. Förvånansvärt lite.

Jag förstår inte heller vad Socialdemokraterna tror sig vinna på ett nyval, inte Miljöpartiet heller. Det gick dåligt för båda partierna i valet. Nu har de visat att de inte är några stjärnor på att bygga koalitioner. Tror de att väljarna ska belöna dem för det?

Mest orolig är jag emellertid för mitt eget parti. Ledarskapsfrågan går att fixa snabbt, men det är värre med migrationspolitiken. Som jag har bloggat om tidigare var det invandringspolitiken som gjorde att en del moderater gick över till SD, och M var också det parti som gjorde störst förlust till SD. Dessa väljare går inte att vinna tillbaka om partiet ska ignorera migrationsfrågorna på samma sätt som vi gjorde i september.

Samtidigt är det Moderaterna som måste ta ledarskapet i kampen mot SD för att reducera detta parti till en mer hanterlig nivå. Jag tror att vi aldrig någonsin kommer att bli av med Sverigedemokraterna i riksdagen, men ett invandrarfientligt parti på 5 procent är hanterligt.

De väljare som lämnade M och gick till SD gjorde också det trots att de egentligen inte tycker särskilt bra om SD. Demoskop har i sin eftervalsanalys kunnat se att förvånansvärt många SD-väljare är ärliga med att detta inte är deras favoritparti. Av detta kan man dra slutsatsen att många som röstade på Sverigedemokraterna nu i september gjorde det som en medveten protesthandling.

Det som är positivt med detta är att de kan vinnas tillbaka ganska lätt eftersom de inte har hunnit skapa sig några emotionella band till Sverigedemokraterna. Emellertid kan de bara vinnas tillbaka om de litar på att Moderaterna och andra partier verkligen tar deras bekymmer på allvar, och de har bekymmer med invandringen.

Det är därför som jag inte får ihop logiken på annat sätt att det enda sättet att reducera SD är att Moderaterna måste ta ledningen, vinna tillbaka de väljare de tappade till SD i förra valet och göra det på migrationspolitiken.

Vilken Moderaternas nya migrationspolitik ska vara får bli ämnet för ett annat blogginlägg. Men så mycket kan man säga att den politik som vi förde fram till valet i september inte har ett förtroende stort nog hos befolkningen, och det var framför allt M som fick ta stryk på grund av detta. Så gärna nyval, men först en ny politik, tack.

_______________

Pingat på intressant.se.