Ryssland är en diktatur

Sent på fredagkvällen kom den tragiska nyheten: Den ryske oppositionspolitikern Boris Nemtsov är död. Han mördades på öppen gata i Moskva. I och med detta finns det ingen anledning längre att hymla. Ryssland under Vladimir Putin är en diktatur.

Марш_за_мир_и_свободу_(11)

Jag fick möjlighet att träffa Nemtsov i samband med Frivärlds säkerhetspolitiska konferens våren 2013. Vi hade en panel om Ryssland och Nemtsov var märkligt nog positiv. Det fanns inte mycket Putin kunde göra, menade han, apropå den interna demokratiska utvecklingen i landet. Det här var ett år efter 2012 års demonstrationer. Men också ett år före Rysslands annektring av Krim och invasion av östra Ukraina.

Det finns nu en lång serier av mördade journalister och oppositionspolitiker i Ryssland. Det går inte längre att säga att det bara är en slump, att det rör sig om kriminella element. Jag har nyligen läst boken ”Putin’s Kleptocracy” av Karen Dawisha som sammanfattar Putins väg till makten. Ryssland styrs av ett gammalt KGB-gäng som efter Sovjetunionens fall byggde upp ett nytt styre byggt på korruption. Gänget sörjer Sovjetimperiets undergång och vill återställa Rysslands storhet, men i första hand vill man ha pengar, pengar och åter pengar.

Den styrande regimen tål inte oppositionspolitiker av det enkla skälet att om det blir ett maktskifte finns det risk för att regimens ändlösa räcka av skumraskaffärer avslöjas. Det skulle bli raka vägen i fängelse för Putin och många av hans vänner. I sann Sovjetkommunistisk anda har därför Boris Nemtsov, en av de få kvarvarande möjliga utmanarna till Putin, mördats.

Detta är en sorgens dag för det ryska folket, ett stort och beundrandsvärt folk, beundrandsvärt för det som är detta folks sanna storhet: musik, litteratur, vetenskap, konst. Vladimir Putin är detta folks skamfläck.

Här kan man se Boris Nemtsov på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens 2013.

Det finns anledning till oro – Sverige stoppar inte jihadister

Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till sin befolkningsmängd har flest jihadister i Syrien. Det är sällan jag säger att jag är oroad eftersom Sverige är ett välordnat land som brukar kunna sortera ut sina problem. Men det gör jag nu. Läget är allvarligt och kräver handling.

Det vi vet är att Säpo säger att det finns 130 bekräftade fall, men siffran kan vara 300. Säpo har också sagt att det åtminstone finns 80 personer som är tillbaka och som har möjlighet och förmåga att utföra terrorattentat i Sverige.

Amerikanska uppgifter säger att IS har haft omkring 20 000 utländska jihadister i tjänst sedan 2011, vilket är den största siffran någonsin när det gäller tillresta jihadister. Omkring 3 000 har kommit från väst.

Därför finns det verkligen anledning till oro när man läser hur långsamt Sverige reagerar. Här är en lista med exempel. Den bygger på färska nyheter.

Migrationsverket ger tillfälligt uppehållstillstånd för terrormisstänkta. Verket säger att den inte kan göra annat med gällande lagstiftning.

Buzzfeed rapporterar om att jihadistgrupper i Syrien smugglar jihadister till Europa som ett sätt att skydda dem. De är säkra där.

Gränspolisen är i bråk med Migrationsverket eftersom verket låter personer som är förhindrade att resa in till Sverige på grund av Schengenavtalet ändå göra det som asylsökande.

Åklagarmyndigheten berättar att den har fått in anmälningar om folkrättsbrott men saknar resurser för att utreda dem.

Uppdrag granskning berättar om jihadister som kommer hem till Sverige och vilar upp sig. En brittisk expert säger att det är ”breath taking” att Sverige inte har någon lagstiftning på plats ännu, och kallar Sverige en garrisonstad för jihadister.

Sammantaget får man intrycket att det är riskfritt för jihadister att gömma sig i Sverige. Migrationsverket är överbelastat och kan inte kontrollera om asylsökande är misstänkta för brott eller inte. Den som säger att han söker asyl skrivs in oavsett om han talar sanning eller inte. (Utredningstiderna är förnärvarande mycket långa.)

Därtill har det även rapporterats att hemvändande jihadister får praktikjobb av sin kommun i hopp om att de inte ska gå tillbaka till kriget.

Nu senast kan vi också läsa att ”Sverige har varit ’behjälpligt med att plocka hem’ ett antal individer från Syrien, säger inrikesminister Anders Ygeman till TT”. Det är högst oklart vad detta innebär mer konkret, men det verkar som att Sverige hjälpt jihadister att komma hem igen.

(Uppdatering 28/2). Missa inte heller Sakine Madons lägesbeskrivning av hur det ser ut i vissa bostadsområden i Sverige där kristna inte har tordats ha kristet julpynt synligt och där kurder inte kunnat ha Peshmerga-tröjor.

Varför denna brist på ledarskap? Jag har svårt att förstå det. I veckan påbörjade Norge en rättegång mot tre jihadister. Den första i sitt slag. Norge har redan skaffat sig en lagstiftning. I veckan stoppade fransk polis sex jihadister på flygplatsen genom att ta ifrån dem deras pass.

Ansvaret för att stoppa radikaliseringen ligger hos kultuministern, som om det här vore en kulturfråga, medan ansvaret för polisens arbete med att stoppa jihadisterna ligger hos inrikesministern. Två departement och två ministrar ska samsas om samma fråga.

Det här duger inte. Verkligen inte. Regeringen måste visa ett mycket kraftigare ledarskap i frågan. Handling behövs omedelbart. Och var är oppositionen? Varför är det endast KDU:s ordförande Sara Skyttedal som varit ute och krävt något? Det ingick inte i decemberöverenskommelsen att man skulle lägga sig platt i alla frågor.

Islamiska staten är mer än bara en terrororganisation. Den är en helvetesmaskin. Dess ideologi är lika sjuk som nazismen och dess anhängare lika galna. Just nu bidrar inte Sverige till att stoppa detta vansinne.

____________________

Pingat på intressant.se.

Problemet är att frågan i sig är osaklig

Mats Svegfors, före detta VD för Sveriges Radio, skriver i DN att han tycker det var rätt att ställa frågan om judarna har ett ansvar för den framväxande antisemitismen i Sverige. Det skulle vara för att den är ”vanlig”. Men nej, så enkelt är det inte.

Problemet är att frågan är osaklig till sitt innehåll och en sådan fråga kan inte ställas hur som helst. Bland vetenskapsjournalister finns en diskussion om hur man ska göra med pseudovetenskap. Ska dessa frågor alls beröras? Låt säga att någon menar att ”chemtrails” finns – idén att det som är kondensstrimmor efter jetflygplan egentligen skulle vara besprutning av kemikalier för att påverka klimatet – ska han ges tid i radio för sina teorier?

Eller ta exemplet med elallergi. Den medicinska expertisen menar att denna sjukdom inte finns. Ändå finns det människor som hävdar att de verkligen blir sjuka av el. Är det rätt att behandla dessa två ståndpunkter lika?

Frågan om judarna har ansvar för den framväxande antisemitismen i Europa är av samma karaktär. Den bygger på en fördom, en urgammal myt som funnits i århundraden. Det ligger lika mycket sanning i den som idén om chemtrails och elallergi. Den frågan kan inte ställas hur som helst.

Däremot är det viktigt att fördomsfulla frågor behandlas om det är så att de är vanligt förekommande. Och så är det i det här fallet. Men då formulerar man sig inte på det sätt som Helena Groll gjorde, utan man markerar tydligt att frågan är annorlunda. Exempelvis säger man: ”I Europa har vi ett arv av antisemitism. Det gör att mytbildningar om judar florerar. En sådan mytbildning är att det skulle vara judarna själva som har ansvaret för antisemitismen. Har du stött på denna myt någon gång?”

På så vis kan även en osaklig frågeställning föras upp till diskussion. Skillnaden blir att man diskuterar frågan i sig och om den har fog för sig istället för att utgå ifrån att frågans premisser är rimliga.

Det är värt att lyssna på hur Helena Groll formulerar sig. Hon markerar inte att frågan är osaklig till sitt innehåll. Det är därför som det blir fel.

Addendum:

Mats Svegfors har två sakfel i sin artikel som också kan vara värda att peka på. Svegfors skriver:

Jag tycker att det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har. Så långt håller jag verkligen med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Men det hindrar inte att tankefiguren finns och är alltför vanlig. Det är då inte orimligt att ta fram och demontera den. Orimligt är dock att börja dödskallemärka vissa frågor.

Som framgår av inspelningen kopplar inte Groll samman Israel med frågan om antisemitism, utan hon frågar om judar. Israel nämns inte.

Svegfors skriver också att Sveriges Radio har avlägsnat klippet från sitt arkiv. Inte heller det stämmer. Arkivet finns på Kungliga Biblioteket. Där är sändningen i sin helhet sparad. Den redigerade biten finns inte på SR:s hemsida, men det är alltså inte hemsidan som är arkivet.

________________________
Pingat på intressant.se.

Haveriet på UD

Expressens avslöjande om att UD försäkrat Ryssland om att svenska stridsflygplan inte ska landa i Estland under den USA-ledda övning Sverige ska delta i senare i vår är inget annat än ett gigantiskt haveri för regeringen. Sverige har redan allvarliga problem med sin trovärdighet. Nu har läget försämrats ännu mer. Till råga på allt verkar finansdepartementet inte vilja ge pengar till den försvarsupprustning som vi behöver akut.

Den svenska säkerhetspolitiken bygger sedan sex år på den så kallade solidaritetsförklaringen. Den säger att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt”.

Så sent som förra veckan läste Wallström upp dessa ord i den utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Detta är alltså Sveriges officiella politik mot omvärlden.

Det har länge funnits en misstänksamhet mot den svenska säkerhetspolitiken i de baltiska staterna. Dels förstår man inte riktigt vad solidaritetsförklaringen säger eftersom Sverige också säger sig vara alliansfritt. Dels har Sverige aldrig i praktiken någon gång visat sig vara villig att hjälpa till i ett skarpt läge.

När jag i april förra året besökte den årliga säkerhetspolitiska Lennart Meri-konferensen i Tallinn sa en lettiskt parlamentsledamot öppet och ärligt till mig att han inte ville ha svensk hjälp med att patrullera baltiskt luftrum: ”Era flygplan är ett irritationsmoment. I samma stund som det hettar till kommer de att dra hem!”

Lettland och övriga baltiska stater har inget eget flygvapen utan luftrummet bevakas av andra Natoländer.

Den förre amerikanske militärattachén Bruce Acker, som efter pensioneringen valt att bo kvar i Sverige, sammanfattar läget väl på sin FB-sida:

It is interesting that many comment now that Sweden has the full right to decide for itself when and where it exercises and who it chooses as friends. Couldn’t agree more. At the same time, I believe much of the outside world considers Sweden’s choice to remain non-aligned to be exactly because of fear of the Russians, and they do not buy for one minute the notion that this was a moral choice. I could attest to several decisions that I observed, some directly related to this exercise, in which Sweden’s ambitions were tempered by fear of Russian reaction. This is a sad development, but not particularly surprising news.

Nu är Acker inte längre i tjänst men uttalandet är nog vad han hade skickat hem till Washington när han var det. Acker är en stor Sverigevän så det här är verkligen inte sagt med illvilja.

Margot Wallström har med sin slafsiga hantering av denna fråga allvarligt skadat Sveriges anseende. Det kan ha varit kabinettsekreteraren som sjabblat, men det spelar ingen roll. Wallström har ansvaret. Jag tycker inte att det vore orimligt med ett misstroendevotum mot henne.

En fråga som diskuterats under dagen är om ryssarna som är fenomenala på ”påverkansoperationer” har lurat UD att få den här formuleringen på pränt. Det kan inte uteslutas. Därför är det viktigt att veta varför formuleringen i PM:et alls gjordes och varför dokumentet läcktes. UD kan inte efterforska källan (på grund av efterforskningsförbudet i grundlagen) men andra medier vid sidan av Expressen skulle kunna göra försiktiga förfrågningar.

Det är av intresse att veta vem som läckt dokumentet och varför. Om det har gjorts med avsikt att skada Sveriges trovärdighet är det av vikt att vi får veta vem som ligger bakom. Det kan finnas någon med en dold agenda. Uppgiftslämnare till pressen är inte alltid sanningsälskande osjälviska hjältar.

Måndagen avslutades dessutom med ytterligare en dålig nyhet som också undergräver förtroendet för den svenska säkerhetspolitiken. SvD rapporterar att finansdepartementet inte vill släppa till de pengar till försvaret som behövs för att åtgärda de allra mest akuta bristerna. ÖB har bett om 16 miljarder på fyra år. Finansdepartementet vill släppa till 2 miljarder. Även denna nyhet läser andra länders regeringar och funderar vad den betyder för Sveriges trovärdighet.

Så här kan vi naturligtvis inte ha det. Vi kan inte ha ett UD som lägger sig platt för Moskva och läcker hemligheter till pressen. Och vi kan inte ha en regering som inte ens vill täppa till de allra värsta luckorna i försvaret. En ny politik behövs snarast möjligt.

_________________________________
Pingat på intressant.se.

Vapenvilan i Ukraina – Europa förlorar

Orsaken till att Vladimir Putin åker hem som segrare från Minsk är att väst sovit på sin post. Ryssland har rustat upp och laddat för en offensiv. När den kom var motståndet oorganiserat. Offret för offensiven blev inte något EU- eller Natoland utan Ukraina. En ny politik för att stoppa rysk aggression behövs.

Att Ryssland tog hem matchen i Minsk är det ingen tvekan om. Annekteringen av Krim verkar vara helt överspelad. Fortfarande tillåts Putin dra sina lögner om att Ryssland inte har soldater inne på ukrainsk mark. Avtalet innehåller inte ordet ”federalisering”, men väl ”självstyre” för de östra delarna, precis det som Kreml har velat ha hela tiden.

Tyvärr talar det mesta därför nu för att EU och USA kommer att avveckla sina sanktioner mot Ryssland. Efterlevnaden av vapenvilan ska först iakttas, men med segern i Minsk kan jag inte se något rationellt skäl för Moskva att fortsätta kriget. Ryssland vill ha kontroll av östra Ukraina, men måste inte hålla territoriet med egna trupper. Jfr. Abchasien och Sydossetien.

I Europa finns det många som har velat gå Ryssland till mötes hela tiden. EU:s utrikespolitiska representant Federica Mogherini är en av de främsta förespråkarna för det. Det är obegripligt att hon ens tillåts sitta kvar. Affärsmän i Tyskland och Storbritannien har också gjort stor skada i att det att de har velat skydda sina affärer snarare än människoliv och den internationella rättsordningen. Därtill finns också den europeiska brunhögern som en femtekolonn som har gått på den ryska propagandan att ett kristet och traditionellt Ryssland står mot ett dekadent väst.

Dessa krafter hade inte fått genomslag om Europa och USA hade varit på sin vakt från första början. Varningssignalerna från de säkerhetspolitiska experterna har funnits där hela tiden. Som Carl Bergqvist skriver om i sin Frivärldrapport från förra året satte den svenska försvarsberedningen upp kriterier som skulle fungera som alarmklockor. När dessa sedan började ringa ignorerade man dem som om de aldrig hade funnits.

Men Sverige är inte ensamt om att ha blundat för utvecklingen i Ryssland. Även de små baltiska staterna, som bättre än andra vet hur det är att vara granne med aggressiva stormakter, missbedömde Ryssland.

Också USA måste få underkänt med råge. Landet har i och för sig varit mer principfast än EU, men Barack Obama är en president som inte verkar vilja driva utrikespolitik överhuvudtaget. Värt att minnas är också Obamas misslyckade ”reset”-politik. När han tillträdde 2009 nämnde han att han ville trycka på reset-knappen när det gäller USA:s förhållande till Ryssland. Det var bara ett halvår efter att Ryssland hade invaderat Georgien…

Ryssland av idag är långt ifrån den militärmakt som Sovjetunionen en gång var. Det är egentligen ingen stormakt alls längre utan en medelstor makt jämförbar med Tyskland eller Frankrike. Däremot är landet stort nog med tillräckligt mycket militära styrkor för att det ska vara väldigt svårt att sätta sig på det om det ställer till med bråk. Den ryska regimen har inte samma syn som väst på vikten av att inte offra människoliv. Den bryr sig inte om folkrätten och den bryr sig inte som sin trovärdighet utan ser lögnen som ett strategiskt vapen.

Europa var inte moget att ta sig an en sådan utmanare. Det kan vi se nu. Vi får tacka tidigare generationer för att Nato en gång i tiden bildades. Alliansen är precis som EU bitvis väldigt oorganiserad och medlemsländerna som ju är desamma som EU:s medlemsländer är inte helt eniga i sin syn på Ryssland. Situationen hade dock varit långt värre om alliansen inte hade funnits alls. Vi hade då haft motsvarande separatistiska inbördeskrig i mer än Ukraina. Antagligen i Baltikum.

Vad göra nu? Eftersom jag tror att kriget i Ukraina är slut och Europa står som förlorare handlar det om att ta sig samman och börja om. För Natos del handlar det om att rusta upp sina militära styrkor, och särskilt befästa staterna som gränsar mot Ryssland och Vitryssland (allierat med Ryssland). För Sveriges och Finlands del är Natomedlemskap det självklara valet. Ryssland vann inte kriget i Ukraina med hjälp av traditionell krigföring utan genom ett skickligt spel med aggressiv diplomati, propaganda och skrämseltaktik. En sådan motståndare möter man bäst genom att visa sig starkare på just denna arena. Det gör man genom att bilda en allians som är så stark att den inte viker ned sig när en aggressiv utmanare kommer med hotelser och nålstick.

________________________

Pingat på intressant.se.