Lägg ned alla arkitekttävlingar

Varför utlyses arkitekttävlingar? Jag har ingen aning. Men jag vet att de inte fungerar. Resultatet blir nämligen alltid detsamma – likriktning. På samma sätt som med Melodifestivalen anpassar sig alla till vad den tror att juryn vill ha. Det viktiga är inte att vara kreativ utan att vinna.

I Uppsala stundar en av de viktigaste arktikekturdebatterna någonsin. Markägaren i Odinslund, Stiftelsen Ubbo (Uppsala studentkår) som sköts av Akademiförvaltningen, vill riva gamla byggnader för att ge plats för nybyggnation. Odinslund är mitt i hjärtat av det akademiska Uppsala.

Om fastighetsägaren hade fått sin vilja fram hade här för länge sedan byggts ett hus i 60-talsstil med glasfasad. Som tur är tycks dock inte kommunen vilja hasta fram lika snabbt, men man vet aldrig…

Idag föreslår konstnären Michel Östlund att fastighetsägaren tillsätter en ”tänkargrupp” som på ett mer grundläggande sätt tar sig an frågan om vilken byggnation som ska kunna göras. Han föreslår också en arkitekttävling.

Östlund har givetvis rätt i att området är så känsligt för ingrepp att frågan om vad som ska byggas i Odinslund absolut inte kan överlåtas bara på fastighetsägaren. Det behövs en demokratisk process som framför allt involverar allmänheten.

Däremot avråder jag bestämt från att anordna en arkitekttävling. Dessa slutar nämligen alltid med samma sak, att alla förslag som läggs fram ser ungefär likadana ut. Och eftersom den svenska arkitekturen stannade i utveckling på 1960-talet leder alla arkitekttävlingar ofelbart till att bara 60-talsförslag tävlar med varandra.

Nyligen genomfördes en meningslös tävling av detta slag för Nobel Center i Stockholm. Ett färskare exempel är tillbyggnaden av Handelshögskolan i Göteborg.

Så här ser det ut idag. Den låga tegelbyggnaden ska rivas.

gbg1

Och här är de tävlande förslagen.

gbg6

gbg4

gbg2

gbg5

(Jag skojar inte. Detta är inte ett Domushus från 60-talet, utan ett ”modernt” förslag anno 2015.)

gbg7

gbg3

Detta var alla förslag. Vilket av dem vann? Ta en titt och försök tänka efter. Vilket är det mest kreativa och intelligenta förslaget? Givetvis måste en jury också bedöma hur ett förslag är ritat med avseende på husets insida, hur det ska användas osv. Men för de allra flesta Göteborgare är det utsidan som räknas. Utsidan är viktigast eftersom den blir en del av staden som helhet. Det är den del av huset alla måste leva med.

And the winner is… nr 3.

Det är lite synd att Domushuset inte vann eftersom det om något hade bekräftat min tes att svensk arkiktetur slutade att utvecklas på 60-talet.

Hur kommer man egentligen på att man ska rita ett Domushus? Är förslaget seriöst?

Hur som helst visar detta att det inte är någon mening med att ha arkitekttävlingar. Fantasin är noll. Man tävlar genom att vara så lika varandra som möjligt.

Arkitekttävlingar är även fördummande i det att när tävlingen väl har genomförts och bara dåliga förslag kommit in fastnar juryn och inte minst beställaren i en fälla. Vad ska man som beställare göra om alla Sveriges ledande arktitekfirmor kommer in med förslag som är skräp? Man börjar knappast om från början. Det är då prestigen kommer in istället och argument av typen ”Huset måste vara fint om det är ritat av en berömd arkitekt” börjar användas. Kejsaren är naken, men det är ingen som törs säga att han är det.

Mitt råd till Uppsala kommun, Stiftelsen Ubbo och Akademiförvaltningen är därför: Anställ ingen arkitekttävling. Det är ett säkert sätt att få ett uruselt förslag som ingen är nöjd med men som ingen törs säga nej till.

Gå istället den demokratiska vägen. Bjud in allmänheten till ett förutsättningslöst samtal där allt från Disneyslott till Jugendpalats är tillåtna som idéer.

______________________

Pingat på intressant.se.

 

 

Tala milt men ta med en stor påk

Idag har vi kunnat läsa att Ryssland hotar att använda kärnvapen mot Danmark om landet medverkar i Natos missilförsvar. Hot är tyvärr numera ett naturligt inslag i den ryska utrikespolitiken. Hur ser den svenska beredskapen ut för denna typ av provokationer? Jag tror tyvärr att vi är mycket dåligt rustade även för detta.

Anledningen till att jag engagerat mig i försvarsfrågan har egentligen inte alls med försvaret att göra utan med att jag vill att Sverige ska stå bättre rustat för att hantera hot och påtryckningar. ”Speak softly but carry a big stick” sägs ha varit amerikanske presidenten Theodore Roosevelts talesätt när det gällde diplomati. Även den nation som vill agera försiktigt och fredligt gör klokt i att ha ett försvar för att visa att man inte kan hunsas med.

Om man inte har ”a big stick” utsätter man sig för en situation där man kan bli offer för påtryckingar. Den säkerhetspolitiska logiken säger också att man inte kan skaffa sig den påk man behöver när detta händer eftersom detta blir en eskalering vilket kan skapa en kapprustning. Man måste ha påken med sig redan från början.

Sverige har genom att avrusta sitt försvar in på bara benet och inte minst avvecklat sin mest framskjutna militära position, Gotland, inte den knölpåk vi egentligen behöver. Den behövdes inte så länge Ryssland var på dekis och fredligt. Men det är annorlunda nu när Ryssland startat ett krig i Ukraina och dagligen ägnar sig åt påtryckningar mot snart sagt alla sina grannländer.

Karlis Neretnieks, generalmajor emeritus, är en av dem som jag tycker har gjort den bästa analysen av Sveriges säkherhetspolitiska läge och som fokuserar på de militära styrkornas betydelse för inte bli utsatt för påtryckningar. Under min tid på Frivärld anlitade jag honom som föreläsare flera gånger, och nu har Frivärld också spelat in hans föreläsning på video:

Det här är en föreläsning som Karlis har hållit i många olika sammanhang, till och med i brittiska underhuset. Det finns ingen militäranalytiker av rang som har kunnat säga att han skulle ha fel. Det är så här spelplanen ser ut.

Karlis har också idag lagt ut en text på sin blogg som ansluter till denna analys där han förklarar varför det skulle kunna löna sig för Ryssland att genomföra ett enskilt angrepp mot Sverige. Poängen här är att ett angrepp mot Sverige försätter Nato i en hopplös situation när det gäller försvaret av Baltikum. Jag rekommenderar läsning av den strategiskt viktiga text.

Till Karlis kommentar vill jag tillfoga att det han skriver om inte måste bli verklighet för att ha betydelse. Det militärstrategiska spelet är i första hand politiskt och inte militärt. Där Karlis talar om att det skulle kunna löna sig med ett angrepp mot svenskt territorium menar jag att det skulle kunna löna sig med att bara hota om detta. Jag tror i och för sig att Karlis håller med mig om det, men det är viktigt att poängen tydliggörs – det är hotet om angrepp som har betydelse.

Sverige är idag oskyddat mot hot och påtryckningar eftersom vi inte har någon ”big stick”. Vi har planer på att skaffa oss en, men som läget är nu vill inte riksdagen skjuta till de pengar som behövs. Därför kommer vi tyvärr att fortsätta sakna den påk vi behöver.

En mycket viktig del av påtryckningsproblemet är också som sagt att det inte går att skaffa sig en schysst påk när påtryckningen väl kommer på grund av eskaleringsproblematiken. En person som skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i sin bok ”Korridoren till Kaliningrad”. Det är en kortroman som beskriver hur komplicerat det är att försätta sina styrkor i beredskap i ett skarpt läge utan att provocera fram ytterligare motreaktioner.

Så vad bör Sverige göra? ”Speak softly and carry a big stick” är rätt politik. Avvecklingen av kalla krigs-försvaret gick för långt och vi har konsekvent blundat för varningssignalerna från Ryssland. Rätt politik är därför att rusta upp igen, se till att vi har den påk vi behöver för att inte utsätta oss själva och andra för påtryckningar. Hur mycket behöver vi rusta? Åtminstone upp till miniminivån, dvs. att vi genomför 2009 års försvarsreform och ser till att den finansieras fullt ut.

Läs mer om problemen med finansieringen av 2009 års försvarsreform:

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40.

Fortfarande långt till enveckasförsvaret.

_______________________________
Pingat på intressant.se.

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40

För en gångs skull är det inte svårt att förklara vad försvarspolitiken handlar om. Det är bara att komma ihåg siffran 40 miljarder kr. Det är ungefär vad försvaret får årligen, men det är också så mycket pengar som saknas för att den pågående försvarsreformen ska kunna genomföras. Memorera denna siffra: 40.

I veckan meddelade regeringen att den ville ”satsa” 6,2 miljarder på försvaret. Jag skrev en  besk kommentar om det i Norrköpings tidningar. Om man drar av kostnader för höjd arbetsgivaravgift och höjda hyror som är pengar som går tillbaka till staten igen och de dryga 300 miljoner som regeringen vill flytta från ett konto till ett annat inom samma försvarsbudget blir det bara 4,2 miljarder kvar. Att kalla detta för en satsning är löjligt.

Det som behövs är inte 4,2 (840 miljoner per år under 5 år) utan 40 miljarder (4 miljarder per år under 10 år). Det är så mycket extra pengar som måste skjutas till om försvaret alls ska kunna agera på det sätt som riksdagen har bestämt. Det är vad ÖB har konstaterat och ingen har kunnat visa att han skulle räknat fel.

Ibland sägs det att ”ÖB vill ha mer pengar”. Men så är det inte, utan de pengar det handlar om är vad som behövs för att göra det som riksdagen har bestämt att försvaret ska göra. Riksdagen antog en försvarsreform 2009, som skulle skapa ett nytt modernt försvar. Det är inte ÖB som har beslutat om hur stort försvar Sverige ska ha utan det är våra folkvalda, regering och riksdag. Men de har inte velat skjuta till de pengar som behövs. Att det saknas 40 miljarder beror alltså inte på ÖB utan på att riksdagen beslutat om en reform som man inte vill betala för.

Varför räcker då inte de pengar som försvaret redan har? Man har ju redan 40 miljarder per år sen tidigare. Denna summa har varit konstant under en längre tid.

Men som var och en kan förstå får man inte lika mycket för 40 miljarder idag som för 15 år sedan. FOI har räknat på saken. Om man tar hänsyn till inflationen har försvarets anslag minskat med 18 miljarder sedan 1999.

nordlundsrapport

FOI skriver inte att försvarsanslaget borde vara 60 miljarder nu utan poängen är att visa att inflationen har gjort att försvaret har genomgått mycket stora besparingar under en lång tid. Det är inte sant att försvaret alltid får lika mycket pengar.

Hur är det då med andra politikområden? Det är ju så att Sveriges BNP ökar med 2–3 procent varje år. Ibland är det långkonjunktur men på sikt ökar alltid BNP.

bnputveckling

Som framgår av bilden har Sveriges BNP i fasta priser räknat ökat rejält sedan 1993. När BNP ökar ökar också skatteintäkterna. Både regeringen Persson och regeringen Reinfeldt har varit bra på att hålla i statsfinanserna (exempellöst bra i ett internationellt perspektiv) och därför har Sverige kunnat sänka skatter och ändå öka sina skatteintäkter. Det gäller inte bara för staten utan för kommuner och landsting också. Inför valet förra året sammanställde Svenskt Näringsliv statistik om detta.
skatterintakter

Diagrammet visar hur skatteinäkterna till den offentliga sektorn har ökat sedan 2000, alltså under både under vänsterstyre och högerstyre. Ofta får man höra att pengarna inte räcker till skolan eller äldreomsorgen, och det kanske är sant eftersom behoven också ökar, men det är inte sant att mängden pengar till välfärden har minskat. Sverige är ett rikt land och ända sedan 90-talskrisen har våra politiker agerat förståndigt, både vänster och höger.

Hela den offentliga sektorn har således fått mer pengar att röra sig med under de senaste 20 åren. Utom på ett område – försvaret. Det är det enda området av den offentliga sektorn som har fått mindre pengar år efter år, enligt SCB.

CAETMz2WgAACh_C.jpg-large

Vad är då lärdomen av allt detta? Jo, min enkla poäng är att Sverige har råd med mer pengar till försvaret. Sverige har sammantaget en mycket god ekonomi. Skatteintäkterna har ökat och år efter år har vi kunnat lägga mer pengar på vård, skola och omsorg, allt det som vi brukar kalla för välfärdens kärna.

Försvaret har tvärtom sparat pengar år efter år. Det stämmer inte att försvaret har haft oförändrat anslag, eftersom det inte har skett några uppräkningar av försvarsbudgeten i enlighet med inflationen. Tänk själv om du som läsare inte hade fått din lön höjd på 15 år. Skulle du uppfatta det som att du ligger kvar på samma lönenivå?

Det är inte Försvarsmakten själv som har bestämt att den ska genomföra 2009 års försvarsreform utan det är riksdagen. ÖB har ärligt meddelat att det riksdagen vill göra kostar mer än vad den hittills har velat skjuta till. Ingen har hittills kunnat visa några andra siffror. Alltså är det siffran 40 miljarder som gäller.

Givetvis kan riksdagen ändra sig och inte vilja ha 2009 års försvarsreform längre. Det står i dess makt att göra så. Då kommer man billigare undan. Men då skulle man lika gärna kunna börja disktera hela försvarets avveckling. 2009 års reform innebär ingen väldig upprustning. Den går under namnet ”enveckasförsvaret” eftersom försvaret när reformen är genomförd kommer att kunna klara sig i en vecka om krig utbryter.

___________________
Pingat på intressant.se.

Ett brutet avtal med Saudiarabien gynnar Iran

Utrikespolitiska avväganden är i vissa fall betydligt svårare än inrikespolitiska. Man kan behöva göra överenskommelser med diktaturer, inte för att man ursäktar dem, utan för att något värre kan uppstå om en överenskommelse inte finns. Jag ser det inte som en förlust att vi slipper Saudiavtalet, men i princip skulle jag kunna tänka mig att bevara det också.

Ska en demokrati som Sverige sälja vapen till en diktatur som Saudiarabien? Den spontana tanken är nej. Men hur ska man göra om en annan diktatur tjänar på ett sådant ställningstagande? I Mellanöstern är det tyvärr så. Det som är dåligt för Saudiarabien är bra för Iran. De två länderna är fiender. Genom att bryta avtalet med Saudiarabien gynnar vi Iran. Detta är mycket problematiskt eftersom Iran är en värre diktatur än Saudiarabien.

Iran är ett land som avrättar fler människor än Saudiarabien. Iran är det land som avrättar flest människor per invånare i världen. Det råder ingen yttrandefrihet, ingen religionsfrihet, ingen demokrati. Kvinnor förtrycks på samma sätt som i Saudiarabien. Iran stöder terrorister som Hamas och Hizbollah. Iran stöder Assadregimens krig. Iran kontrollerar den shiitiska milisen i Irak. Iran utvecklar kärnvapen och vill utplåna Israel.

Gör då inte Saudiarabien samma sak? Det är alldeles sant att Saudiarabien är ett mycket dåligt land. Men det är ändå så att Iran är sämre. Saudiarabien stöder inga terrorister. Landet håller fred med Israel och utvecklar inte kärnvapen. Saudiarabien är också ett av de länder som är absolut nödvändigt att ha med i den koalition som ska bekämpa Islamiska staten i Syrien och Irak.

Saudiarabien är en diktatur. Landet avrättar människor. Det finns ingen respekt för mänskliga rättigheter. Kvinnor förtrycks. Landet har också försett världen med den extrema tolkningen av islam som kallas wahabismen som är grunden för mycket av den islamistiska extremismen. Många enskilda saudier skänker också pengar till Islamiska staten, vilket är ett stort problem som saudiska staten inte har kunnat komma tillrätta med. Många jihadister kommer även från Saudiarabien.

Det här rör sig alltså om två mycket otrevliga länder. Ska Sverige alls ha någonting att göra med dem överhuvudtaget?

Jag har inte formulerat en tydlig ståndpunkt i denna frågan, men det jag vänder mig mot är att det skulle vara moraliskt felaktigt att sälja vapen till Saudiarabien, eftersom ett avbrutet avtal är något som gynnar Iran. Det går inte att bara se till hur Sverige ska hantera ett land i taget. Här finns en maktbalans mellan två diktaturer. Och nu när regeringen väljer att säga upp avtalet kommer detta att gynna Iran, en värre diktatur än Saudiarabien. Var ligger moralen i det?

Det bästa vore givetvis att vi slapp ha med dessa regimer att göra över huvud taget. Men demokratier i Mellanöstern är en bristvara. I Syrien och Irak har dessutom en galen terrororganisation etablerat sig och utropat en ny stat, Islamiska staten, en helvetesmaskin. Ett samarbete med Saudiarabien är nödvändigt för att kunna slå ned denna rörelse. Det går inte att bara säga usch och fy till Saudiarabien och tror att man har löst problemet. Hur mycket man än må ogilla regimen i detta land är ändå Iran och Islamiska staten värre.

___________________
Pingat på intressant.se.

Det är billigt att gå med i Nato

Kort kommentar angående kostnaderna för att gå med i Nato. Blir försvaret billigare eller dyrare än nu? Det finns ett missförstånd bland många som säger att det blir dyrare eftersom Natos riktlinjer säger att ett medlemsland ska lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. Idag lägger Sverige 1,2 procent.

Läget är det här: Nato har som standard att medlemmarna ska lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. Men det är inte alla länder som gör det. Estland, Grekland, Storbritannien, Frankrike är några som gör det men inte Danmark, Norge och Tyskland.

Vanligtvis vill Sverige visa sig duktigt och man kan tänka sig att vi i händelse av medlemskap i alliansen kommer att vilja göra vår plikt och därför höjer våra försvarsutgifter till 2 procent. Med medlemskapet kommer också extra kostnader för Natos gemensamma strukturer, framför allt högkvarteret i Bryssel. Det kan komma att kosta 500 miljoner kr om året. (Mycket pengar men en bråkdel av vad EU-medlemskapet kostar.)

Att gå med i Nato kostar, men det är fel att tro att vi skulle kunna spara pengar genom att istället lägga motsvarande summa på vårt eget försvar och få samma effekt. För utdelningen på varje insatt krona i medlemskapet i Nato ger oändligt mycket mer tillbaks än vad varje krona gör som investeras i alliansfriheten.

Det man får med Nato är uppbackning av 28 andra länder inklusive USA. Gemensamma försvarsplaner för hela Sverige och Östersjön. Tillgång till Natos gemensamma förmågor ifråga om underrättelsetjänst, satellitbevakning etc. Samt så småningom även del i Natos missilförsvar när det är utbyggt.

Allt detta är förmågor som Sverige får del av och som vi aldrig någonsin skulle kunna skaffa oss själva eftersom vi är ett litet land. Tänk efter. Sverige får stöd av 28 andra länders gemensamma försvarsförmågor om vi skulle behöva det. Vad är det värt i pengar? Det är fantasisummor vi talar om. Men Sverige får med medlemskap tillgång till denna resurs.

Frågan om vi tjänar pengar på ett medlemskap i Nato måste ses i förhållande till vad vi får för pengarna. 2 procent av BNP plus Natomedlemskap ger en försvarsförmåga som är flera gånger större än vad 2 procent plus alliansfrihet ger.

Men som sagt, idag lägger vi 1,2 procent.

___________________

Pingat på intressant.se.