Ingen lösning i sikte för Ukraina

Befinner mig i Tallinn på den årliga Lennart Meri-konferensen, som är den viktigaste säkerhetspolitiska konferensen i Östersjöområdet. ”Alla” är där. Jag var här förra året också och då var upprördheten stor över Rysslands annektering av Krim. Upprördheten lever kvar, men hur ska konflikten i Ukraina lösas? Villrådigheten är stor.

Det gäng som brukar samlas i Tallinn är de säkerhetspolitiska analytiker som intresserar sig för Östersjöområdet och Östeuropa. Estniske presidenten Thomas Ilves är konferensen värd, vilket säger något om hur Estland ser på vikten av att hålla sig väl med sina vänner.

Det genomgående temat för konferensen är med något litet undantag kriget i Ukraina och Rysslands aggressiva agerande. De expertpaneler som konferensen satt samman ligger på allra högsta nivå. Allt som sägs är värt att lyssna på. Ändå är mitt intryck att inte heller denna församling, där det verkligen inte finns någon som vill ”förstå” eller på annat sätt ursäkta Rysslands agerande, kan säga vad vi egentligen ska göra för att återställa freden i Ukraina.

Ett av seminarierna hade rubriken ”The World According to Putin, Putin According to the World”. Panelen bestod av ”Andrei Illarionov, Senior Fellow, Cato Institute, former Advisor to the President of Russia, Michael McFaul, Former U.S. Ambassador to Russia, Natalia Gevorkyan, Writer and Columnist
Hiski Haukkala, Special Advisor, Ministry of Foreign Affairs of Finland”.

Tillsammans var de tämligen eniga om att Putin är en människa som talar ett maktspråk i första hand. Det är gammaldags geopolitik som gäller. Världsledarna ska göra upp om vem som ska ha rätt att bestämma i vilken del av världen. Inflytande skapas genom militär och ekonomisk styrka. Alla kan antingen tvingas att lyda eller köpas.

Även andra talare under konferensen har konstaterat samma sak. Ryssland har slagit in på en linje där man ignorerar folkrättsliga principer. Väst, som har dominerat världen, har upprätthållit ett system där stater inte för krig mot varandra hur som helst utan som i första hand prioriterar diplomati, fredlig konfliktlösning, ekonomiskt utbyte osv. Men Putin vill inte spela enligt dessa regler utan vill gå tillbaka till de regler som gällde före andra världskriget – nationalstaternas anarki.

Det är bra att vi nu ett år efter att Ryssland startade kriget i Ukraina talar om Ryssland i dessa termer. Det är bra att insikten har kommit. Problemet är att samma insikt inte finns om att väst behöver svara med tuffa metoder. Med tuffa metoder menar jag självklart inte krig utan ekonomiska sanktioner som verkligen svider i skinnet och en rejäl upprustning av EU-ländernas försvarsmakter. Jag efterfrågade detta i en artikel på Brännpunkt redan förra året och jag har inte fått anledning att byta åsikt.

Rysslands svaghet är dess ekonomi och att landet i ett skarpt läge är vida underlägset Nato. Men väst har inte utnyttjat detta till fullo ännu. Istället tycks det finnas en förhoppning om att milda sanktioner ska få Putin att nyktra till, dra tillbaka sina trupper från Ukraina, och gå tillbaka till att respektera den internationella rättsordningen.

Vad är sannolikheten för att det ska ske? Tyvärr tror jag att den är mycket liten. USA:s förre ambassadör i Moskva Michael McFaul menade på seminariet att Putin själv sannolikt är övertygad om att han är inbegripen i en kamp mot ”nazismen”. Det är en kamp mellan ont och gott. Man förhandlar inte med nazister.

Förståelsen för att Ryssland spelar ett gammaldags maktspel där bara militär och ekonomisk styrka räknas finns där. Men alltjämt är det få som orkar tala i termer av militär upprustning i Europa och införande av sanktioner som har verklig kraft. Må denna insikt komma.

_______________________
Pingat på intressant.se.

40 miljarder blev 10,2. Frågor och svar om försvarsmiljarderna.

Den försvarsreform som riksdagen beställde 2009 kostar 4 miljarder extra per år i 10 år att genomföra. Totalt 40 miljarder. Idag har regeringen och delar av oppositionen meddelat att den vill lägga 10,2 miljarder. Hur kan detta vara möjligt? Frågor och svar.

CAoU_CbUwAAc9hP
I februari 2013 meddelade ÖB att 2009 års försvarsreform skulle kosta 40 miljarder extra.

 

Stämmer det att notan för hela försvarsreformen är 40 miljarder? Ja, enligt ÖB är det så. Han meddelade detta i februari 2013, vilket man kan läsa i den här artikeln i SvD.

Varför säger journalisterna att ÖB vill ha 20 miljarder? För att alliansregeringen i juni förra året bad ÖB komma in med en ny beräkning (Läs dokumentet.) på vad det skulle kosta att fixa iordning ”basplattan”, det allra mest nödvändiga: personlig utrustning till soldater, reservdelar till fordon, pengar till övningar. ÖB nämnde att detta kostade 16-20 miljarder under 5 år. (Läs dokumentet.)

Vad gäller? 5 eller 10 år? Den proposition regeringen förbereder och vars innehåll man nu gjort upp om med oppositionen är på 5 år. ÖB har dock tidigare meddelat att försvarsreformen kommer att ta 10 år att genomföra. På 5 år hinner man inte genomföra hela reformen.

Vad får man för 40 miljarder? Försvarsreformen från 2009 kommer att ge Sverige ett litet försvar. Litet men modernt. Det kallas också för ”enveckasförsvaret” eftersom det inte kommer att vara starkare än att det kan försvara Sverige vid ett angrepp i mer än en vecka på ett ställe (Stockholm).

Varför vill ÖB har mer pengar än politikerna? Det är fel av journalister och politiker att säga att ”ÖB vill ha pengar”. Det ÖB gör är att leverera beslutsunderlag som regeringen beställer. Det är inte ÖB som har fattat beslut om att 2009 års försvarreform ska genomföras utan det är riksdagen. ÖB har endast svarat på frågan om vad allt kostar, och det har han gjort på uppdrag av regeringen. Överbefälhavaren är en byråkrat som gör det regeringen säger att han ska göra.

Men varför är försvaret så litet? För att Sverige under snart 25 år har avvecklat hela sin försvarsmakt. När Sovjetunionen föll 1991 var det många som inte tyckte att vi behövde något försvar. Då trodde de flesta att Ryssland skulle bli en demokrati. Nu vet vi att Ryssland blev en diktatur istället som dessutom är i krig med ett mindre grannland, Ukraina.

Hur blir det med den höjda arbetsgivaravgiften? Siffran 10,2 miljarder är en bruttosiffra. Om man drar av höjd arbetsgivaravgift, som regeringen också vill ha, höjda hyror och de pengar som regeringen bara flyttar mellan två olika poster i försvarsbudgeten, blir nettot 7,2 miljarder. 7,2 miljarder är vad försvarsmakten reellt sett kommer att få.

Allt det här låter mycket konstigt. Ja, det är mycket konstigt. Det konstiga är inte att politiker och väljare inte vill lägga pengar på försvaret. Det konstiga är att riksdagen har fattat beslut om en försvarsreform som man inte vill betala för.

Mer läsning om försvarsmiljarderna:

Fortfarande långt kvar till enveckasförsvaret

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40

Glädjekalkyler från spenderande regering

Tala milt men ta med en stor påk

______________________

Pingat på intressant.se.

 

Rättshaveri omkring de afghanska tolkarna

Idag skriver advokaterna Ulf Öberg och David Loveday i SvD om att de JO-anmäler staten på grund av den skandalösa hanteringen av de lokalanställda tolkar som Sverige anlitat i Afghanistan. Frågan är efter två och ett halvt år fortfarande inte löst. Sverige har hjälpt ett antal tolkar, men inte alla. De som har blivit kvar undrar varför. Men svenska myndigheter vägrar förklara.

Callis Amid, som är svensk Afghanistanveteran, skriver på sin Facebooksida:

Idag JO-anmäls den svenska hanteringen av tolkarna i Afghanistan. Debatten om tolkarnas öde har pågått i snart tre år och uppdagat en arbetsmetodik som förknippats med hög grad av rättsosäkerhet.

Ännu har varken berörda myndigheter – Försvarsmakten och Migrationsverket – eller den svenska staten kunnat svara på en mycket rudimentär fråga; varför får vissa tolkar komma till Sverige medan andra lämnas i händerna på självutnämnda skarprättare?

Hanteringen utgör ett modernt lågvattenmärke för svensk utrikespolitik och har både försatt tolkarna i livsfara och tvingat dem att göra stora uppoffringar för att behålla livhanken.

Som när det blev känt att Försvarsmakten uppmanat tolkarna att på egen hand (och för egna pengar) söka sig till ett tredje land – exempelvis Pakistan – fullt medvetna om vilka risker tolkarna skulle vara tvungna att ta för att passera en gräns som bevakas av talibaner. En riskfylld resa som Migrationsverket nu (!) kräver att tolkarna ska genomföra om deras ärenden ska kunna omprövas.

Eller när Försvarsmakten under ett formellt samtal med en av tolkarna, helt felaktigt påstod att en ansökan om asyl innebar att den sökande aldrig fick sätta fot i Afghanistan igen.

Svenska myndigheter har utsatt kollegor till svensk militär trupp för onödiga risker. Tolkar som arbetat för Försvarsmakten har tvingats anlita människosmugglare, frihetsberövats av andra länders ordningsmakt och lever än idag i exil och under ständiga dödshot.

Särskilda risker innebär ett särskilt ansvar. Här hemma är det ingen som ifrågasätter varför poliser har ett förstärkt rättskydd eller varför ledande politiker har ett statligt finansierat livvaktsskydd. Varför kan inte tolkarna erbjudas ett särskilt skydd på samma sätt som våra poliser och politiker?

Bland oss veteraner har det självklara i frågan orsakat stor frustration; tolkarna är veteraner, varför omfattas de inte av ett särskilt asylprogram? Men vare sig alliansregeringen som orsakade den rättsliga röran eller den nuvarande tycks vilja driva ärendet i enlighet med de spelregler som kännetecknar en rättsstat.

I stället nås vi av nyheter om desperata försök att fly undan våldsverkare genom illegala och riskfyllda resor till Europa och i förlängningen Sverige. Resor till ett Sverige som varit helt beroende av tolkarna för att kunna lösa sin uppgift och där ärendehanteringen medvetet försvåras för de juridiska ombuden.

Den farsartade hanteringen måste få ett slut. Krävs det nyheter om mördade tolkar innan staten säkerställer prövning under rättssäkra former?

När jag fick höra om att Försvarsmakten skulle ha gått ut med felaktig information till de tolkar som bett om skydd bad jag om att få det SMS som försvarsmakten skickat. Det är en offentlig handling. Så här svarade Försvarsmakten en av tolkarna i januari förra året:

svartilltolkarna

I SMS:et uppmanar Försvarsmakten en tolk att åka till Pakistan eller Iran för att söka asyl där genom FN:s flyktingorgan UNHCR. Problemet är emellertid att det inte bara är att åka dit och anmäla sig. Det är fortfarande Sverige som måste godkänna vilka flyktningar som ska få komma hit genom UNHCR.

Det är skandalöst att Försvarsmakten på detta sätt gått ut med felaktig information. Det här är människor som flyr för livet. En av tolkarna trodde på vad Försvarsmakten sa och åkte till Nepal. Där hamnade han i flyktingförvar och blev hemskickad igen.

Det var den förra regeringen som skapade denna oreda. Morgan Johansson, om du läser detta, du är inte ansvarig för var Tobias Billström med flera ställde till med. Du är inte bunden av tidigare dåliga beslut. Du kan göra om och göra rätt.

___________

Pingat på intressant.se.

Korsfästelsen – ett justitiemord?

Världshistoriens mest kända justitiemord, har den kallats, rättegången mot Jesus. Sägnen berättar att Jesus dömdes oskyldig i en snabbt ihoprafsad rättegång sent en kväll dagen före förberedelsedagen för den judiska påsken. Översteprästerna ville röja honom ur vägen och hade redan på förhand bestämt sig för att han skulle dö. Ett farsartat förhör hölls. Falska vittnen släpades fram. Därefter avkunnades dödsdomen och Jesus släpades iväg till Pilatus för att få domen fastställd av den romerska ockupationsmakten.

Det är så vi känner berättelsen. Men tänk om det var så att processen faktiskt gick rätt till och att Jesus fick en rättvis rättegång?

Av en slump kom jag att läsa boken ”Den historiske Jesus i ny belysning” av den tyske teologen Ethelbert Stauffer. Jag hittade den i hylla, blev nyfiken på titeln och började läsa. Sen kunde jag inte lägga den ifrån mig. Boken beskriver rättegången mot Jesus utifrån den då gällande judiska rättsordningen.

Vad som inte förklaras i Bibeln, och som därför inte kommit att bli en del i den folkliga berättelsen om Jesu sista dagar, är att de judiska myndigheterna vid denna tid var noga med juridiken och dessutom såg mycket allvarligt på hädelse.

I vår tid är hädelse inget brott. Men i alla tider fram till vårt demokratiska tidevarv har hädelse setts som ett av de allra allvarligaste brotten man kan begå.

Judarna hade därför särskilda lagar för hur man skulle hantera hädare. Stora rådet i Jerusalem, som var den rättsvårdande instansen, hade rätt att snabba på processen just för att det rörde sig om ett så allvarligt brott som hädelse.

Ändå följde rättgången mot Jesus i huvudsak gängse rättsregler, menar Stauffer. Han skriver att översteprästen Kajafas handläggning av ärendet var ”formellt ett juridiskt mästerstycke” och att han till och med höll sig med ett ”demonstrativt pedanteri” i fråga om att följa regelverket.

Att Kajafas var en maktspelare råder det ingen tvekan om. Han var en av de första som förstod att Jesus var ett hot mot prästerskapets makt. Långt innan Jesus greps hade han förklarat att ”det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under”. Men det han säger är inte en makthavares cyniska motivering för varför man ska göra sig av med en oppositionspolitiker, utan ett sakligt återgivande av vad lagen faktiskt stadgade.

Var då domen mot Jesus korrekt? Ja, sannolikt var den det. När vittnena mot Jesus inte var samstämmiga satsade Kajafas allt på ett kort, nämligen att själv konfrontera den åtalade: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Enligt evangelisten Markus, svarade Jesus: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln”.

Därmed var saken mer eller mindre klar. Jesus påstod sig vara Gud själv, och därmed fanns inget annat för Stora rådet att göra än att döma honom till döden.

Idag skulle vi självfallet göra en helt annan bedömning. Med våra mått mätt var rättegången mot Jesus en fars och ett solklart justitiemord. Men vi lever som bekant i en annan tid med helt andra krav på rättsstaten.

Krönika tidigare publicerad i Norrköpings Tidingar, 30 mars 2013.