Ingen lösning i sikte för Ukraina

Befinner mig i Tallinn på den årliga Lennart Meri-konferensen, som är den viktigaste säkerhetspolitiska konferensen i Östersjöområdet. ”Alla” är där. Jag var här förra året också och då var upprördheten stor över Rysslands annektering av Krim. Upprördheten lever kvar, men hur ska konflikten i Ukraina lösas? Villrådigheten är stor.

Det gäng som brukar samlas i Tallinn är de säkerhetspolitiska analytiker som intresserar sig för Östersjöområdet och Östeuropa. Estniske presidenten Thomas Ilves är konferensen värd, vilket säger något om hur Estland ser på vikten av att hålla sig väl med sina vänner.

Det genomgående temat för konferensen är med något litet undantag kriget i Ukraina och Rysslands aggressiva agerande. De expertpaneler som konferensen satt samman ligger på allra högsta nivå. Allt som sägs är värt att lyssna på. Ändå är mitt intryck att inte heller denna församling, där det verkligen inte finns någon som vill ”förstå” eller på annat sätt ursäkta Rysslands agerande, kan säga vad vi egentligen ska göra för att återställa freden i Ukraina.

Ett av seminarierna hade rubriken ”The World According to Putin, Putin According to the World”. Panelen bestod av ”Andrei Illarionov, Senior Fellow, Cato Institute, former Advisor to the President of Russia, Michael McFaul, Former U.S. Ambassador to Russia, Natalia Gevorkyan, Writer and Columnist
Hiski Haukkala, Special Advisor, Ministry of Foreign Affairs of Finland”.

Tillsammans var de tämligen eniga om att Putin är en människa som talar ett maktspråk i första hand. Det är gammaldags geopolitik som gäller. Världsledarna ska göra upp om vem som ska ha rätt att bestämma i vilken del av världen. Inflytande skapas genom militär och ekonomisk styrka. Alla kan antingen tvingas att lyda eller köpas.

Även andra talare under konferensen har konstaterat samma sak. Ryssland har slagit in på en linje där man ignorerar folkrättsliga principer. Väst, som har dominerat världen, har upprätthållit ett system där stater inte för krig mot varandra hur som helst utan som i första hand prioriterar diplomati, fredlig konfliktlösning, ekonomiskt utbyte osv. Men Putin vill inte spela enligt dessa regler utan vill gå tillbaka till de regler som gällde före andra världskriget – nationalstaternas anarki.

Det är bra att vi nu ett år efter att Ryssland startade kriget i Ukraina talar om Ryssland i dessa termer. Det är bra att insikten har kommit. Problemet är att samma insikt inte finns om att väst behöver svara med tuffa metoder. Med tuffa metoder menar jag självklart inte krig utan ekonomiska sanktioner som verkligen svider i skinnet och en rejäl upprustning av EU-ländernas försvarsmakter. Jag efterfrågade detta i en artikel på Brännpunkt redan förra året och jag har inte fått anledning att byta åsikt.

Rysslands svaghet är dess ekonomi och att landet i ett skarpt läge är vida underlägset Nato. Men väst har inte utnyttjat detta till fullo ännu. Istället tycks det finnas en förhoppning om att milda sanktioner ska få Putin att nyktra till, dra tillbaka sina trupper från Ukraina, och gå tillbaka till att respektera den internationella rättsordningen.

Vad är sannolikheten för att det ska ske? Tyvärr tror jag att den är mycket liten. USA:s förre ambassadör i Moskva Michael McFaul menade på seminariet att Putin själv sannolikt är övertygad om att han är inbegripen i en kamp mot ”nazismen”. Det är en kamp mellan ont och gott. Man förhandlar inte med nazister.

Förståelsen för att Ryssland spelar ett gammaldags maktspel där bara militär och ekonomisk styrka räknas finns där. Men alltjämt är det få som orkar tala i termer av militär upprustning i Europa och införande av sanktioner som har verklig kraft. Må denna insikt komma.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.