Avskräckning först

Någonting är seriöst fel med diskussionen om hur hemvändande jihadister ska behandlas. Med rätta är upprördheten stor när det framgår av Stockholms stads strategi att man tänker hjälpa dem med bostäder och jobb. Jag är inte expert på detta ämne, men jag övertygas inte av det som sägs vara expertkunskap.

Jag har tagit del av materialet på hemsidan för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (Mona Sahlin). Här finns vägledning för hur man ska arbeta med antiradikalisering. Huvudtanken i allt är god och förmodligen riktig. Med sociala insatser kan man fånga upp dem som är i riskzonen och hindra dem från att bli extremister. Och det är här vägledning till studier, arbete och hjälp med bostad kommer in i bilden. Förebilden för denna metod är Århusmodellen. Århus kommun har arbetat med antiradikalisering sedan 2007.

Men det finns i alla fall tre uppenbara problem som jag inte tror att ens Århus har löst.

Det första är att Århusmodellen och det material som nationella samordnaren tillhandahåller på sin hemsida är inriktat på förebyggande arbete och inte rehabilitering av hemvändande jihadister. Jag vet väldigt lite om hur man rehabiliterar brottslingar i allmänhet och metoderna för detta kan kanske vara desamma som man använder för att förebygga brottslighet. Och då kanske jobb och bostad är den rätta medicinen, men…

Ett andra problem är att Århusmodellen saknar en koppling till en politik byggd på ”allmänprevention”, det vill säga avskräckning från att begå brott. Vid vanlig brottsbekämpning är allmänpreventionen helt avgörande för att skapa ordning i samhället. Det är allmänpreventionen som håller borta anarkin i samhället och det görs genom att samhället avskräcker sina medborgare från att begå brott vilket man gör genom att hota med straff.

Tillsammans skapar allmänprevention och sociala insatser ett system med piska och morot, men Århusmodellen bygger bara på morötter. Danmark har inte heller någon lagstiftning mot jihadistresor.

Och vad händer om man bara har ett system som erbjuder morötter? Avskräckningen uteblir. Det blir ett system som mer eller mindre belönar brottslingar. Tänk efter, hur ser kalkylen ut för en jihadist? Vad får han ut av att åka till Syrien jämfört med vad han får betala? Plus: han får göra jihad (kriga med IS). Minus: ingenting, eftersom svenska staten inte kommer att straffa honom utan istället kommer att hjälpa honom med psykoterapi, jobb och bostad.

Det är huvudlöst att ha en strategi som bara bygger på morötter. Jag vet att Stockholms stad inte ansvarar för lagstiftningen, men regering och riksdag gör det och de borde ha lagstiftat för länge sedan.

Det sägs att Århusmodellen fungerar, men är det verkligen sant? Washington Post har skrivit om Århus och intervjuat en av hemvändarna. Han berättar att han visserligen är ”ofarlig” för sin omgivning, men också känd och hyllad hemmavid bland dem som ser honom som en hjälte.

thepost

Det finns också ett tredje problem med Århusmodellen (och därmed med Mona Sahlin-linjen) och det är den bristande förståelsen för motiven bakom jihadisternas vilja att åka till Syrien. Perspektivet i nationella samordnarens texter är kriminologens. På frågan om varför någon blir jihadist ges en mängd förklaringar där alla har det gemensamt att de är saker som jihadisten själv inte är ansvarig för: ”ekonomisk orättvisa, arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist, miljöförstöring, korruption, ökad mångfald, diskriminering, maktmissbruk, segregation, invandring, polisvåld, väpnade konflikter runt om i världen” eller ”kontakt med eller del av gäng/subkultur/nätverk on- och offline som tycker att våld är legitimt som medel mot upplevda hot eller orättvis behandling”.

De subjektiva faktorerna beskrivs likadant: ”Exempel på händelser som skapar någon form av kris eller trauma på det individuella planet: En ekonomisk kris, som att bli av med jobbet eller uppleva det omöjligt att ta sig ur en socialt svår situation. En politisk kris, som att uppleva sig marginaliserad, utsatt för diskriminering eller korruption. En personlig kris, som att uppleva en familjetragedi eller att bli utsatt för brott.”

samordnaren

Nationella samordnaren menar på så vis att det inte är idéerna i sig som är drivkraften bakom jihadismen, alltså inte det som individen själv med sitt förstånd har kontroll över. Istället är det någon omständighet han inte kan påverka som har gjort att han har blivit jihadist.

Detta skulle jag säga är ett mycket kontroversiellt påstående och som jag inte alls uppfattar stämma med forskningen omkring jihadism. Fenomenet med att radikala muslimska män åker till konfliktzoner för att göra jihad är inte nytt utan har funnits i decennier. Det som har hänt med Syrien är att problemet har vuxit till en helt ny nivå.

Det är idéerna om att jihadism är något gott som främst förklarar varför så många som 300 personer har åkt från Sverige för att strida med Islamiska staten. Jihadismen är en ideologi som många uppfattar som tilltalande, och den finns över hela världen och inte bara i svenska miljonprogramsområden.

Det kan vara svårt att förstå hur någon frivilligt vill åka ned till Syrien för att slåss för en organisation som är lika vidrig som de tyska nazisterna. Men tänk då att de tyska nazisterna inte bara var en liten sekt utan ett stort nationellt parti som lyckades övertyga ett folk att de skulle starta ett världskrig och dessutom utrota alla judar. Det tragiska är att fullt rationella människor, utbildade och som kommer från goda hemförhållanden, kan välja att tro på vansinniga idéer.

Så vad ska vi göra? Det som behövs är en kraftfull politik för avskräckning som gör att de som nu umgås med planer på att vilja åka till Syrien och slåss på Islamiska statens sida tvingas välja sida, att de förstår att om de väljer kriget så väljer de bort demokratiska Sverige. Det sociala priset för att åka till Syrien idag är ingenting. Det måste höjas tusenfallt. Först därefter kan man börja prata om vilka sociala insatser som kan vara lämpliga.

___________________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra: