Kejsarens nya kläder, del 2

Nobelstiftelsen säger sig ha lyssnat på kritiken mot det nya Nobel Center på Blaiseholmen i Stockholm. Förslaget ska nu arbetas om. Att det ska skrinläggas för alltid finns inte på kartan. H. C. Andersens saga ”Kejsarens nya kläder” är en av de bästa politiska skrifter jag känner till. Jag har därför tagit mig friheten att skriva del 2. Vad hände efter att kejsaren hade blivit utskrattad av folket?

11264903_10153037725499296_6662582644241582008_n

Jo, det var så att när folket hade förstått att kejsaren var naken och skrattat ut honom blev han generad och mycket arg. När han kom hem till slottet kallade han till sig de två vävarna och sa:

– Folket skrattade åt mig! Ni sa att kläderna ni hade sytt åt mig var mycket fina. Ni sa att bara de som är odudliga i sina ämbeten eller mer än lovligt dumma inte skulle kunna se kläderna. Menar ni att alla människor är dumma!

Vävarna svarade:

– Ers Majestät, vi försäkrar att klädedräkten som Ers Majestät fått verkligen är av yppersta klass! Det är mycket olyckligt att stadens folk inte har kunnat se den ståtliga prakt som Ers Majestät uppvisar. Men Ers Majestät måste förstå att enkla människor har enkla vanor och ser på världen på ett enkelt sätt.

– Hur menar ni nu? frågade kejsaren.

– Jo, Ers Majestät måste betänka att folk inte har den kunskap som Ers Majestät besitter i dessa frågor. Det är ju inte för intet som Ers Majestät är kejsare och inte de.

– Ja, det har ni ju rätt i, svarade kejsaren. Men om nu mina kläder inte syns för mer än ett fåtal, hur ska jag då kunna visa upp dem för folket?

Bedragarna viskade till varandra. Sedan sa de:

– Ers Majestät har givetvis rätt! En klädedräkt som blir osynlig för folket på grund av deras okunnighet tjänar inte Ers Majestät till fullo. Om det därför behagar Ers Majestät är det vårt förslag att vi syr om dräkten något så att den blir lite…ja, vad ska vi säga…enklare. Men inte fullt så enkel att dess prakt försvinner!

– Mycket klokt! svarade kejsaren. Mycket klokt! Så gör vi. När jag nu lagt så mycket pengar på min dräkt vore det oförsvarligt att bara hänga av mig den och aldrig använda den mer. Varje skattekrona som inte används effektivt är en stöld från folket!

Vävarna nämnde att ändringen tyvärr också skulle kosta en slant. Inte alls mycket, men att göra ändringar är kostar också, och det var ju så att beställningen hade utförts helt enligt vad man hade kommit överens om. Kejsaren nickade instämmande och skickade med dem en ny kista med guld utöver den betalning som de redan hade fått.

Nästa dag kom bedragarna tillbaks. Med sig hade de en tygbit som de band om midjan på kejsaren samtidigt som de återigen låtsades hänga på honom de osynliga kläderna.

– Sådär! utropade de. Nu Ers Majestät kommer ingen att ropa att Ers Majestät är naken! Inte ens de allra mest förstockade!

Kungen tittade på tygbiten. Ett höftskynke? Var det vad han skulle ha på sig? Men han vågade inte säga något för det var ju bara den som inte passade för sitt ämbete eller var mycket dum som inte kunde se kläderna.

Bedragarna som såg oron i kejsarens blick sa:

– Vi förstår Ers Majestäts oro, men vi är enkla skräddare och det enda vi kan göra är att förse Ers Majestät med den allra finaste av klädedräkter. Kanske har vi missbedömt folkets förmåga att förstå hur enastående dräkten är? I så fall, Ers Majestät, är vi givetvis villiga att betala tillbaka allt guld vi fått för vårt arbete!

Kejsaren tittade oroligt på en av sina ministrar, som förstod att han behövde säga något:

– Ers Majestät, om Ers Majestät tillåter… Vad folk i allmänhet tycker och tänker bör en vis man inte fästa avseende vid. Ers Majestät vet hur folk i allmänhet klär sig och vad skulle meningen vara med att kejsaren klädde sig så som dem? Är det folkets uppgift att säga hur rikets mest skickliga vävare ska sy kläder? Är de vävare själva?

Kejsaren kände sig genast lättad. Hans äldsta och mest betrodda minister kunde tydligen se tyget och var inte orolig. Vilken tur att han hade så kompetenta rådgivare, tänkte han. Då finns det i alla fall någon som duger i sitt ämbete och dum det är den gamle ministern verkligen inte!

– Mina herrar! utbrast kejsaren. Jag är mycket nöjd med resultatet. Jag förstår att ni egentligen inte hade velat göra denna lilla ändrig eftersom ni som konstnärer inte vill ändra i en i övrigt perfekt kreation. Men som ni förstår kräver det politiska handlaget en och annan mindre kompromiss. Jag är mycket tacksam för er samarbetsvilja. På söndag är det mässa i domkyrkan. Då ska vi på nytt visa upp konstverket med den lilla ändringen. Jag är övertygad om att folk kommer att vara överväldigade!

Så var det bestämt att kejsaren återigen skulle gå i en procession med sina nya, nu något justerade, kläder och denna gång i självaste domkyrkan.

Det blev söndag och tiden närmade sig för kejsarens entré i stadens ståtliga katedral…

(Fortsättning följer. Kanske.)

__________________
Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.