Ett eller flera Kurdistan?

Ett folkslag vars öde jag alltid intresserat mig för är kurderna. När gränserna efter första världskriget skulle dras ignorerades denna grupp totalt, med följden att den bor i flera olika stater. Samtidigt finns det en stark kurdisk nationalism. Jag hittade en bra karta på nätet som illustrerar problemet.

Attachment-1

Den fråga som många idag ställer sig är om det skulle vara möjligt att upprätta ett självständigt Kurdistan i norra Irak. Frågan är verkligen värd att diskutera. Mellanöstern har ett akut behov av stabila demokratier. Här ligger kurdiska delen av Irak bra till. Här respekteras grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Det finns ett politiskt system som tillåter konkurrens mellan olika partier. Det finns inslag av islamistisk extremism, men de står inte högt i kurs med tanke på kriget mot IS.

För svensk del skulle också ett självständigt Kurdistan vara en bra sak med tanke på de starka personliga banden som finns mellan våra två länder. Som bekant bor det många kurder i Sverige och Sverige har ett mycket gott anseende i Kurdistan. På samma sätt som många svenskar lärde sig vad demokrati var genom migration till USA är det många kurder som nu lär sig hur demokrati fungerar genom sina band till Sverige.

Det behöver knappast också påpekas att kurderna i Irak och norra Syrien för tillfället utgör frontlinjen mot Islamiska staten, och har visat sig vara betydligt mer organiserade och motiverade än den irakiska armén. Ska islamiska staten krossas, vilket är rimligt, kommer kurderna att behöva göra en stor del av jobbet.

Men kruxet är att Kurdistan som helhet är mycket större än den del som ligger i Irak. Det allra flesta kurder bor i Turkiet. Den turkiska nationalismen är mycket stark och skälet till att Turkiet fortfarande för krig mot kurdiska PKK. Sannolikheten att Turkiet släpper en tredjedel av sitt territorium till kurderna är obefintlig. Inte heller kan jag tänka mig att Iran släpper ifrån sig en kvadratmillimeter.

En fråga som man bör ställa sig är därför om man verkligen måste ha en enda nationalstat med alla kurder i? Den nationalistiska idén med ett folk och ett territorium är mycket svår att genomföra i Mellanöstern. Det har varit svårt att få detta att funka även i Europa.

En möjlig lösning skulle därför vara att acceptera flera Kurdistan. Det finns exempel på hur etniska grupper bor i olika stater. Det bästa exemplet är ”tyskarna”. Egentligen är österrikare och schweizare också tyskar. Samma språk och kultur. Men schweizarna upprättade ett eget rike redan på medeltiden. Österrikarna bad om att få ingå i Tyskland efter första världskriget men tilläts inte det av segrarmakterna. Efter andra världskriget återskapade de allierade Österrike igen som egen stat. Historiskt sett är annars Österrike en del av Tysk-romerska riket. (Det österrikiska kejsardömet upprättades först 1804.)

Det finns mycket mer än så här att diskutera när det gäller ett eventuellt självständigt Kurdistan. Om kurderna lämnade staten Irak skulle detta vara dåligt för denna uselt fungerande statsbildning. Sunniterna skulle hamna i en än sämre ställning i förhållande till shiiterna. Den assyriska gruppen har också förklarat att de är tveksamma till ett självständigt Kurdistan. De vill inte bara byta från att den ena herren till den andra. De vill framför allt att deras rätt att existera respekteras, och det är inte säkert att kurderna är bättre på det än vad iraks araber har varit.

Därtill har också kurderna en ordentlig hemläxa att göra. De kurdiska partierna KDP och PUK som konkurrerar med varandra i irakiska Kurdistan kan väl sägas respektera demokratins spelregler, men sedan finns PKK, en militant marxisitisk organisation som inte är intresserat av demokrati. PKK finns huvudsakligen i Turkiet.

___________________

Pingat på intressant.se.

 

Därför tänker SD fel om Nato

Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.

Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

sdomnato

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.

Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.

Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.

Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.

SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

SDbudget

Men denna ”kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).

Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss ”enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)

Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha ”gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.

”Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?

Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.

Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.

Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.

Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).

Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska ”tala vänligt men ha med sig en stor påk”.

Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.

En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken ”Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.

Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.

SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.

Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:

– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, ”The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, ”Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0

_____________

Pingat på intressant.se.

En sista sup räddar inte Grekland

Det går inte att piska en död häst och tro att den ska resa sig. Det går inte att bota en alkoholist med ”bara en sista sup”. Dessutom är det korkat att låna ut 3 200 miljoner kronor till någon som man vet inte har en enda spänn och aldrig har betalat sina skulder tidigare. Nej, ordna nu med en riktig konkurs för Grekland.

Här är mina teser om den grekiska röran:

1. Även om Grekland måste lära sig en läxa, att få ordning på sina offentliga finanser, ordna till skatteuppbörden, sluta med sitt klientilistiska system med mera, räcker det inte med att bara spara för att få ett lands ekonomi på fötter. Fiskal disciplin är viktigt och Grekland måste skaffa sig detta, men höjda skatter och minskade utgifter, hur nödvändiga de än är stramar åt ekonomin och minskar tillväxten, vilket resulterar i arbetslöshet och så vidare. En nedåtgående spiral.

2. Om Grekland ska kunna betala tillbaka sin monstruösa skuld på 320 miljarder euro som landet huvudsakligen är skyldigt andra EU-länder kommer en stor del av det ekonomiska överskott som Grekland producerar att skickas till andra EU-länder. Vad finns det för incitament för grekerna att investera och skapa tillväxt i sin ekonomi om överskottet måste skickas utomlands? För att de fick stora lån därifrån? Jovisst, men se punkt 1. Om pengar inte investeras i Grekland blir det ingen tillväxt där. Landet kommer då aldrig på fötter. Det spelar ingen roll om det moraliskt riktiga är att Grekland betalar tillbaka varje korvöre. Om landet ska dräneras på pengar kan inte ekonomin växa.

3. Ska man inte betala tillbaks lån och hålla ingångna avtal? Jo, jag har inget emot att Grekland får sig en läxa, men landet är sjukt. Det måste botas. Man botar inte alkoholister genom att bara skälla på dem. Man måste skapa ett program för återhämtning. Därför kan inte återbetalning av lånen vara det enda viktiga.

4. Grekland är inte ensamt ansvarigt för röran. Krisen började med att framför allt tyska och franska banker fick panik över att Grekland kanske inte skulle kunna betala räntorna på sina lån. Tyskland som ledande EU-land ordnade då med jordens räddningsoperation. Banker räddades. Istället lånade IMF, ECB och EU-länderna ut pengar till Grekland. Problemet var bara att man då gav en alkoholist alkohol för att rädda honom, ett slags ”sista sup”. Hela denna räddningsoperation av banker och av Grekland sköt bara eländet framför sig.

5. Ska Grekland få sina skulder avskrivna? Ja, jag kan tänka mig det. Det drabbar främst tyska och franska skattebetalare, men det får väljarna i dessa länder ta upp med sina respektive regeringar. Angela Merkel har varit med hela tiden och det är inte orimligt att de tyska väljarna börjar ställa sig frågan varför deras kansler lånat ut gigantiska belopp till någon som inte kan betala tillbaka. Det är dags för de EU-länder som lånat ut pengar till Grekland att inse att de har gjort en kreditförlust. Gäller även Finland.

6. Men ska Grekland då bara få börja om? Nej. Jag är också för en Grexit, dvs. att övriga euroländer säger adjö till Greklands medverkan i valutaunionen. Jag är för en total skuldavskrivning för Grekland givet att landet lämnar euron och övriga länder slutar låna ut pengar. Grekland bör få börja om på noll men vara avskuret från nödlån och bara låna på öppna marknaden istället. Marknaden kommer att låna ut pengar till Grekland men kommer att kräva ränta. Marknaden är alltjämt den bästa bedömaren av risk. Den tar inte heller politiska hänsyn. Det går inte att gråta sig till bättre lånevillkor på marknaden. Grekland skulle därmed få lära sig vad det faktiskt kostar att inte sköta sin ekonomi. Det har inte landet behövt göra på länge och det är därför som Grekland inte har en susning om sin egen kreditvärdighet.

7. Med Grexit menar jag en ordnad konkurs där man i möjligaste mån bevarar värdet på småsparares insättningar och även ser till att skydda småföretag. Om Grekland inför en ny valuta kommer den att sjunka som en sten och riskerar därför att utradera folks sparkapital. Man måste också undvika bankrusning och så vidare. En mjuk övergång skulle jag gärna se, där euroländerna släpper Grekland fritt, men inte heller ger några fler nödlån. Ingen mer ”sista sup”.

__________________________
Pingat på intressant.se.

Vad har Ship to Gaza använt pengarna till? Inte humanitär hjälp i alla fall.

När Ship to Gaza lade ut i mitten på maj sas det att båten var full med humanitär hjälp. ”En trålare lastad med solceller och medicinsk utrustning”. Washington-Post har kontrollerat vad lasten egentligen bestod av. Det visade sig bara vara två kartonger. En stor och en liten.

IMG_0271

Ship to Gaza samlar in pengar för att genomföra hjälpsändningar. Som bekant är Gaza satt under blockad av Israel, och Freedom Flotillas kampanj, som svenska Ship to Gaza är en del av, går ut på att försöka bryta igenom blockaden med humanitära hjälpsändningar. I måndags bordade Israeliska styrkor skeppet och förde det till en hamn i Israel. Aktivisterna ombord kommer att förhöras och sen skickas hem till Sverige igen.

Men fanns det alls någon last ombord? Eftersom israelerna menade att båten var tom ville Washington-Post kontrollera saken och bad om att få ett foto från Ship to Gaza. Och då visade det sig att lasten bestod av endast två kartonger. En solpanel och en nebulisator (ett medicinskt hjälpmedel för att kunna inhalera läkemedel) donerad av Barnmorskeförbundet.

Är detta ett skämt? Nej. Washington-Post skriver: ”Last but not least,” Ighe said, ”the boat is cargo in herself, bound to be donated to a fishermen’s organization in Gaza.” Ann Ighe är organisationens talesperson.

Vart har pengarna tagit vägen? Ship to Gaza uppmanar folk att donera och enligt deras hemsida är det inte till mediajippot som pengarna ska gå utan just till den humanitära hjälpen. ”Ship to Gaza avser att utrusta, bemanna och segla ett fartyg med humanitärt bistånd från Norden till Gaza via hamnar i Europa och Medelhavet. I Gaza kommer mottagandet att administreras av partipolitiskt oberoende organisationer.”

IMG_0270

Det står också att ”Så snart det är ekonomiskt och praktiskt möjligt avser vi sända ett fartyg med efterfrågade förnödenheter från Skandinavien via hamnar i Europa och Medelhavet till Gaza.”

Men det är alltså inte dit pengarna går. Det finns tyvärr ingen närmare redovisning av organisationens ekonomi på hemsidan så jag har ingen aning om vad man har använt pengarna till istället.

Vilka är det då som finansierar Ship to Gaza? Det går att bli enskild medlem, men till största delen backas organisationen upp av andra organisationer. Här hittar man Arbetskooperativet Svarta myran, Vänsterpartiet, Miljöpartiet Jönköping och andra politiska organisationer. Inget oväntat. Däremot finns även ett antal studieförbund med: ABF, Ibn Rushd och Sensus. Varför skänker de pengar till Ship to Gaza? Studieförbunden är skattefinansierade och har inte till uppgift att bedriva vare sig humanitär hjälp eller politiska kampanjer.

Jag har inga problem med att folk protesterar mot den israeliska blockaden och inga problem med att de vill kasta sina pengar i Medelhavet, men däremot har jag problem med organisationer som ljuger och som slösar bort mina skattepengar.

Tillägg, 4 juli:

Jag frågade Sensus på Twitter vilket sätt de stödjer Ship to Gaza. Sensus har svarat att ”vi lånat ut lokaler o haft kulturprogram m Ship to Gaza”.
______________________________________
Tack till Rebecca Weidmo Uvell vars inspirerande granskningar legat till grund för denna.

Pingat på intressant.se.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.