Det går att konkurrera ut Sverigedemokraterna

Det sägs av många att om man utmanar Sverigdemokraterna i deras paradfråga invandringen kommer det bara att ytterligare gynna partiet. Ingen kommer att vilja begränsa invandringen mer än SD. Oavsett vad man föreslår kommer SD att vara restriktivare. Stämmer detta?

Andrej Kokkonen har gått igenom forskningsläget, presenteras i Ekonomisk Debatt, nr, 2015. Han nämner att tre strategier har prövats i olika länder för att bemöta partier av SD:s typ: Ignorering, isolering och anpassning.

I Sverige har vi prövat de två första. Ignorering var sannolikt framgångsrik till en början. Det tog lång tid innan ett invandringskritiskt missnöjesparti etablerade sig i Sverige. Isoleringsstrategin har däremot inte fungerat. Genom att ingå en överenskommelse med MP isolerade alliansen SD:s inflytande över invandringspolitiken under förra mandatperioden. Men SD gick som bekant ändå framåt.

När det gäller anpassningsstrategin konstaterar Kokkonen att forskningen är oenig. Vi vet alltså inte om strategin fungerar eller inte.

Det är alltså inte någon självklarhet att det inte skulle gå att konkurrera med SD i invandringspolitiken.

Hur skulle man då kunna göra? Enligt dem som menar att anpassningsstrategin är kontraproduktiv är det omöjligt att utmana SD eftersom ingen vill rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Inte heller går det att vara mer restriktiv än SD. Om det händer flyttar sig bara SD och blir ännu restriktivare.

Anledningen till att jag inte tror på denna teori är att politik handlar om förtroende och det går att utmana vilket parti som helst i vilken fråga som helst givet att man vinner trovärdigheten.

Det är inte så att det mest extrema partiet alltid är det mest trovärdiga. Vi kan ta konkurrensen mellan socialdemokraterna och kommunisterna på 1920-talet som exempel. Ett tag var socialdemokraterna seriöst hotade från vänster. Kommunisterna var på väg att ta över fackföreningarna. Men socialdemokraterna kämpade tappert och vann. Kommunisterna blev ett litet marginaliserat parti som senare inte kunde göra annat än att agera stödhjul åt socialdemokratin.

Om teorin stämmer, att man aldrig kan konkurrera ut ett extremt parti, skulle socialdemokraterna har förlorat. Men det gjorde man inte. Man vann instället arbetarkollektivets förtroende för en tämligen försiktig socialism. Och detta gjorde man långt före det stod klart vilken katastrof kommunismen var. Dåtidens sossar var kort och gott skickliga på att vinna väljarnas förtroende.

Inte heller är det sant att det är omöjligt att utmana ett parti som har en mycket hög trovärdighet i en fråga. Här finns ett modernt exempel som visar hur det kan gå till.

Fram till valet 2006 hade socialdemokraterna högst förtroende i jobbpolitiken. Oavsett vad moderaterna hittade på var det som att man stångade sitt huvud blodigt mot en betongvägg. Av hävd litade väljarna på sossarna när det gällde ekonomin.

Men skam den som ger sig. Fredrik Reinfeldt la upp en strategi som gick ut på att konfrontera S i den fråga som är den viktigaste för väljarna – jobben – och gick i land med detta. Han gjorde en hel del annat också, som att bilda alliansen vilket avskaffade den interna borgerliga konkurrensen, men han gjorde precis det som teorin säger att man inte skulle kunna göra. Han utmanade Sveriges största parti i dess hjärtefråga och stal initiativet från det.

Begreppet ”anpassningsstrategin” är olyckligt formulerad. Att anpassa sin strategi efter SD tror även jag kommer att gå illa. Ingen väljare respekterar den som försöker komma med en politik i form av SD-light.

Däremot skulle jag säga att det är fullt möjligt för alliansen och framför allt moderaterna att driva en helt egen invandringspolitik som är i överensstämmelse med vad partiets väljare vill ha, och dra undan mattan för SD. Man kan kalla det ”utmaningsstrategin” eller ”konfrontationsstrategin” istället.

Jag tror att många högerväljare varken vill ha SD-light eller den nuvarande politiken där man bara låter allt gå. Det finns många frågor när det gäller asylpolitiken som kan behöva ändras och ett förslag om att införa temporära uppehållstillstånd finns presenterat av M. Stöd för detta finns också i KD.

Jag har också föreslagit att Sverige ska försöka anpassa sitt regelverk till våra grannländers. Det är inte omänskligt att försöka få fler asylsökande att söka sig till Danmark eller Finland. Det pågår inga krig i dessa länder. Följaktiligen begår man inte någon moraliskt skändlig handling om man försöker få fler asylsökande att söka sig dit.

En ny invandringspolitik bör också omfatta en offensiv arbetsmarknadspolitik med skattesänkningar på enkla jobb för dem som behöver få in en fot på arbetsmarknaden, och minskade privilegier för fackföreningarna så att företag törs anställa fler än idag. Det här är dessutom SD:s svaga punkt. SD är ett högskatteparti. Partiet har ingen politik för hur fler utlandsfödda ska kunna få jobb.

Allt hänger som sagt på trovärdigheten, och den har fått sig en allvarlig törn. Det är därför väljarna strömmar över till SD. Men den går att återställa med hårt arbete. Sämst av allt är att inte göra någonting, att bara ge upp och tro på felaktiga teorier om att SD är ett omöjligt parti att konkurrera ut.

_________________

Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

2 kommentarer

  1. Pingback: Ingen får halsen avskuren i Finland | Stefan Olsson
  2. sverre svensson

    Hela resonemanget är ju helt absurt. Det framstår nästan som du vore antidemokrat och närmast vill förbjuda Sd:s politik.
    Tänk om det helt enkelt är så att fler och fler VILL HA Sd:s politik???